hvarvid man blandar olika tackjärnskvaliteter för att få den för olika fabrikat lämpligaste sammansättningen på gjutgodset. Omsmältningen sker vanligen kontinuerligt i kupolugn (fig. 1).

Fig. 1. Kupolugn.

A är ett cylindriskt schakt, i hvilket genom B insättes hvarftals järn och hvarftals koks. I C samlas det smälta järnet; D är ett spetthål; genom öppningen A och rännan R tappas ugnen. Förbränningsluften inkommer genom blästerledningen L och fördelas i den ringformiga lådan P till formorna F; genom titthålet C kan smältningsförloppet observeras. Schaktet A är 3--5 m. högt och muradt af eldfast tegel samt omgifves af plåtmanteln M. Uppstående förbränningsgaser afgå genom skorstenen E. För omsmältning af 1 ton tackjärn beräknar man en ungefärlig åtgång af 70--120 koks och en afbränning af 30--60 kg. järn. För gjutning af mycket stora pjäser samt för vissa speciella ändamål sker omsmältningen i flamugn (reverberugn); äfven användes för konstgjute och för aducering omsmältning i degel. De båda sista metoderna betinga större bränsleåtgång än kupolugnssmältningen och utföras ej kontinuerligt, utan chargevis. Det smälta järnet, som i allmänhet bör ha så låg temperatur som möjligt för att undvika stark krympning, tappas ur ugnen i s. k. skänkar, plåtpannor med eldfast infodring af olika storlekar alltefter den mängd metall, som erfordras för olika pjäser.

Fig. 2. Gaffelskänk.

Fig. 3. Större gaffelskänk.

Fig. 2, a och b, visar en s. k. gaffelskänk, afsedd att bäras af 2 man; fig. 3 visar en större skänk, hvars panna P medelst en ring a är upphängd i bygeln b och vridbar kring tapparna c. Ratten h, snäckan s och snäckhjulet z tjäna att tippa skänken; o fästes i kättingkroken till en lyftkran, som manövrerar det hela. Ur skänkarna tappas järnet jämnt och utan afbrott samt med undvikande af, att slagg och oxidhinnor medfölja, på de för detsamma beredda formarna. Dessa äro af metall, s. k. kokiller, eller af sand. Kokiller användas hufvudsakligen vid massframställning af gröfre gjutgodspjäser och göras då af tackjärn. S. k. kokillhärdadt gjutgods har vid gjutning i kokill genom beröring med värmeafledande metallytor eller i gjutform med vissa ytor bildade af inlagda gjutformsstycken af metall hastigt afkylts samt genom afkylningen blifvit i ytan omvandladt till helhvitt och hårdt järn. Vid användningen bestrykas kokillerna invändigt med en s. k. "black" af grafit utrörd med lervatten samt förvärmas. Sandformningen är den för vanligt gjutgods mest använda. Den härvid nyttjade "formsanden" är en blandning af fin sand och lera, väl samarbetad medelst kollergång e. d. Mager formsand brukas, då formen skall tjänstgöra i fuktigt tillstånd (råsandformning), fet (lerrik) formsand, då formen före gjutningen skall torkas (torrsandformning). Det förra formsättet är allmännare, det senare begagnas, då större noggrannhet erfordras. Genom tillblandning af kokspulver söker man hindra sanden att bränna fast vid gjutgodset. Af samma skäl blifva de färdiga formytorna beströdda med kolstoft eller black. I allmänhet erfordras för formningen en noggrann modell af det föremål, som skall framställas. Modellerna förfärdigas vanligen af fullt lufttorrt trä, mera sällan af järn eller annan metall. Vid deras framställning måste bl. a. hänsyn noga tagas till den använda metallens krympning vid afkylning. För vanligt gjuttackjärn plägar krympningen antagas till 1/96, d. v. s. modellen måste göras 1/96 större än de åsyftade dimensionerna. Som hjälpmedel har formaren då en s. k. krympaln, hvars mått äro 96/95 af de normala. Vid det enklaste fallet -- en kropp, hvars ena yta är plan -- aftryckes modellen i formsanden (öppen sandformning), hvarefter metall ingjutes i fördjupningen.

Fig. 4. Gjutflaska.

I allmänhet måste gjutningen ske i s. k. flaska och modellen delas i flera delar. Flaskan består af lika många gjutjärnsramar som modelldelar och bildar genom ramarnas sammanläggning ett slutet helt. Hvarje modelldel uppställes inom sin ram på ett plan, ramen fylles med formsand, som tillstampas, hvarefter ramen vändes om och modelldelen försiktigt uttages, lämnande ett aftryck i formsanden. Inlopp för gjutmetallen, aflopp för luft och gaser uttagas i sanden, flaskan sammanskrufvas med bultar och gjutningen försiggår. Ihåligheter i gjutgods åstadkommas genom insättande af kärnor af formsand, framställda i modellformar eller formade för hand. Fig. 4 visar i genomskärning en hopsatt, af fyra ramar bestående gjutflaska