för en enkel kanna; den särtages i pilarnas riktning. För att befordra uppkomsten af tätt och blåsfritt gjutgods gör man ingötet i så pass stort och fyller det så fullt, att den smälta metallen däri (sjunkhufvudet) utöfvar ett tryck på den öfriga metallen i formen under stelnandet. Metallen håller sig så länge flytande i sjunkhufvudet, att möjligen uppkommande otätheter i gjutpjäsen kunna utfyllas af flytande metall från detsamma. Ett annat formningssätt, som användes för föremål med cirkelformig horisontal genomskärning (rotationskroppar), är schablonformning. En inre kärna framställes därvid genom drejning (se d. o.), öfversmetas med formmassa, som afdrejas med en schablon motsvarande föremålets ytterkontur; på detta mellanlager formas en mantel, som delas i två eller flera delar, förses med ingöt och luftaflopp samt aftages, hvarefter mellanlagret bortskaffas, ytterhöljet åter påsättes och gjutningen sker. Genom att gifva schablonen egen horisontalrörelse under drejningen kunna äfven skrufformiga m. fl. sammansatta rotationsytor efterbildas. För framställning af föremål af mera invecklad form användes s. k. massa- eller kärnstycksformning, hvilken innebär, att modellen ersattes af flera i särskilda ramar beredda kärnstycken, hvilka utfylla gjutflaskan. Järngjuteriet på sitt högsta stadium begagnar formningsmetoder, som öfverensstämma med konstgjutningens. Vid massfabrikation söker man på allt sätt underlätta formarbetet, som enligt ofvan beskrifna förfaranden kräfver hög yrkesskicklighet och många arbetare. I sådant syfte användas t. ex. specialgjutflaskor för olika föremål, vidare s. k. formplattor, skifvor, på hvilkas öfver- och undersidor modellhalfvor äro fästa midt emot hvarandra, så att en platta kan användas till formning i båda ramarna af en tvådelad gjutflaska. På en sådan platta bruka uppradas t. ex. alla till ett lås hörande delar, hvilkas aftryck i formen då förenas med små kanaler, genom hvilka den smälta metallen fyller det ena efter det andra. I nutidens gjuterier har äfven en del formmaskiner kommit till användning, afseende bl. a. modellens lyftande ur flaskramen, formsandens tillstampning, direkt schablonering och utformning utan modell af kugghjul, remskifvor, cylindrar, turbinhjul, rör och rördelar m. m. De vid gjutning af alla öppningar och fogar ur gjutflaskan utträngande gaserna måste genast antändas, för att explosioner och rubbningar af flaskdelarnas läge må undvikas. Detta plägar ske därigenom, att man kring flaskan afbränner hyfvelspån. Afkylningen af de gjutna järnpjäserna bör ske långsamt och i möjligaste mån likformigt, för att inre spänningar i godset ej må uppstå. Vid gods med ojämnt fördelad massa vidtagas därför särskilda anordningar, så att de tjockare delarnas afkylning påskyndas och de tunnares fördröjes. Det färdiga gjutgodset befrias slutligen från sjunkhufvuden och gjutgrader samt putsas medelst sandbläster eller genom friktion i roterande "skrottunnor" jämte fint grus af gjutjärnsskrot. För att gjutgodset må få större seghet, underkastas det för vissa ändamål aducering (se d. o.). För åstadkommande af godt gjutgods är det af vikt att afpassa järnets kemiska sammansättning efter omständigheterna. I allmänhet tages för tunt gods järn med högre, för gröfre gods järn med lägre kiselhalt. Gjutjärnets svafvel- och fosforhalt böra vara så låg som möjligt. Tillsatser i skänken af sådana ämnen som kiseljärn, magnalium (legering af aluminium och magnesium), titan förekomma äfven och tjäna hufvudsakligen till att förhindra blåsbildning m. m. Om dessa elements inverkan på järnet se Göt och Järn. II. Stålgjutning omfattade vid sitt första framträdande på 1850-talet endast gjutning med degelstål och var därför en synnerligen kostsam gjutmetod, som ifrågakom blott i särskilda fall, där högsta fordringar på godt material måste ställas. Emellertid har tekniken utvecklats därhän, att äfven af annan billigare götmetall, såväl martin som bessemer, kan framställas stålgjutgods, hvilket numera fått en mycket vidsträckt användning inom maskintekniken, för fartygsbyggnader och kanontillverkning m. m., emedan det förenar smidesjärnets hållfasthetsegenskaper med gjutjärnets lätthandterlighet vid formgifning. Stålgjutningen erbjuder väsentligt större svårigheter än gjutning af tackjärn. Gjutstålets krympning, hvilken i sig själf är större än gjutjärnets, ökas än mer därigenom, att stålet för att hålla sig tillräckligt kvickflytande måste ha en betydligt högre tappningstemperatur än gjutjärn. Detta medför sugningar i göten, benägenhet att spricka vid afkylning och andra olägenheter. Vid konstruktioner i stålgjutgods undvikas därför till groflek mycket varierande detaljer af samma stycke. Det kräfves vid gjutningen mycken skicklighet för att hindra blåsbildningen, sugning i vinklar, håligheter och gropar i ytan. Formningen sker i princip på samma sätt som vid torrsandformning (se ofvan), dock användes närmast modellen en formmassa af högre eldhärdighet än vid järngjutning, bestående af sådana ämnen som kvarts-, grafit- och chamotte-pulver. För öfrigt kunna flaskorna utfyllas med vanlig formsand. Sedan formarna torkats i torkugn, hopsättas de och förses med ingötstrattar och boxar för sjunkhufvud, hvarefter försiktigt och utan afbrott gjutes antingen direkt från skänken vid gjutning af stora pjäser eller indirekt af stål, som ur skänken tappats i förvärmda grafitdeglar. Efter gjutningen putsas godset med sandbläster och mejsel samt underkastas glödgning för att befrias från skadliga inre spänningar, som möjligen uppstått under afkylningen. En oljehärdning med följande svag uppglödgning, där så ske kan, förbättrar resultatet än mera. Ett godt stålgjutgods är i hållfasthetsafseende jämställdt med det bästa valsade, smidda eller pressade material. Nutidens fullkomnade metoder tillåta framställning af t. ex. de största rammar, stäfvar och roderstativ för pansarfartyg och oceanångare i helgjutet stål. III. Gjutning af andra metaller och metallegeringar, såsom zink, tenn, brons, mässing, utföres i hufvudsak på ofvan beskrifna sätt med de modifikationer, hvilka betingas af olika metallurgiska egenskaper, smältpunkt och förhållande vid stelnandet. Smältningen sker i flamugn vid arbete i mycket stor skala, annars vanligen i deglar (jfr Degelstål). Gjutning af brons var en redan i förhistorisk tid känd konst. Den öfvervägande delen af de bronsföremål, som då tillverkades, göts i formar af sten, lera eller sand. Gjutformar af sten finnas ännu i behåll och bestå, om de äro fullständiga, af två halfvor, i hvilka det åstundade föremålets form inmejslades jämte en ränna, i hvars mynning den