smälta bronsen ingöts. Då denna stelnat, kvarblef i rännan och mynningen en bronsklump, gjutklumpen, som bröts bort, hvarefter föremålet affilades. De flesta i Sverige bevarade gjutformarna förskrifva sig från bronsåldern. I senare tid ha allmogesmycken af tenn m. m. gjutits på samma sätt. Formningen sker för tekniska ändamål numera vanligen i fet formsand. I metallgjutgods framställes en stor mängd apparater och maskindelar för teknikens behof, t. ex. armatur för ånga och vatten, lager, propellrar. Litt.: A. Ledebur, "Handbuch der eisen- und stahlgiesserei" (3:e omarb. uppl. 1901), samt tidskrifterna "Skandinavisk gjuteritidning" och "Stahl und eisen". IV. Konstgjutning är en speciell afart af metallgjutning, som afser arbete efter konstnärligt utförda modeller och har till uppgift att troget återgifva originalen. Det förnämsta materialet är härvid konstbrons (se Brons), hvarför denna teknik äfven benämnes bronsgjutning. De viktigaste metoder, som användas för bildgjuteri och framställning af konstindustriella föremål i brons, äro följande. Enligt det äldsta förfaringssättet tillverkades först en af gips, tegelmjöl och fet lera bestående kärna, hvilken i förminskad skala någorlunda återgaf det blifvande konstverket. Denna kärna öfverdrogs med ett vaxlager af samma tjocklek som bronsgodset skulle erhålla, och sedan utarbetade konstnären modellen fullständigt i vaxbetäckningen. Därefter öfverdrogs vaxet ytterst försiktigt med ett starkt lager af fin slammad lera, hvilket sedan öfverdrogs med ett lager af gröfre lera. Dessa båda lager bildade den s. k. manteln. Sedan denna vid statyer och större pjäser blifvit förstärkt med järnstänger och järnband, upphettades gjutformen, så att leran torkade, på samma gång som vaxet smälte och bortrann genom öppningar i manteln. Genom vaxets bortskaffande bildades emellan manteln och kärnan ett tomrum, som bronsen skulle fylla. Sedan den ingjutna bronsen hunnit svalna, sönderslogs formen och figuren ciselerades. Detta gjutningssätt, hvilket sannolikt begagnades redan af grekerna, var emellertid förknippadt med flera olägenheter. Ett annat sätt för formningen, hvilken sker i motsatt riktning mot den förra, utvecklade sig därför. Af originalmodellen, som utföres i gips och i hel storlek, tages en tjock ihålig gipsafgjutning, i så många stycken som bildens storlek kräfver. Dessa stycken beläggas invändigt med modellväx af samma tjocklek, som metallen kommer att få, hvarefter styckena sammanfogas öfver kärnans stomme. Under sammanfogningen, hvilken sker nedifrån och uppåt, fylles håligheten mellan vaxet och kärnstommen med ett af gipspulver, sand, tegelmjöl och vatten hoprördt bruk, hvilket snart hårdnar. Detta bildar sedan kärnans hufvudmassa. När den yttre gipsformen blifvit aftagen, förses vaxbilden på alla framspringande punkter med två system af vaxkanaler, hvilka samla sig i tjockare grenar uppåt. Det ena af dessa system är afsedt att insläppa den smälta metallen, det andra att utsläppa luften. Den sålunda utrustade vaxmodellen förses -- på förut beskrifvet sätt -- med en mantel af eldfast formmassa. Vaxet smältes genom upphettning af det hela och bortrinner genom utsparda kanaler. Sedan gjutformen blifvit från ugnen fylld med den smälta metallen och denna hunnit svalna, sönderslås manteln, och konstverket ciseleras och afputsas. -- En tredje, nyare metod består däruti, att originalmodellen avformas i ett eldfast ämne, hvarigenom en mantel erhålles. Sedan denna, till förhindrande af fastklibbning, invändigt öfverdragits med olja eller lykopodium, göres i densamma af eldfast ämne en afgjutning, som kommer att bilda kärnan. Men denna utfyller h. o. h. mantelns hålrum, eftersom intet vaxlager finnes. För att skaffa rum för bronsen aflägsnar man därför manteln, hvarefter man från den fristående kärnans massa bortskrapar ett lager, som i tjocklek motsvarar det blifvande gjutgodset. Därefter hopfogas åter manteln. En af den svenske skulptören Hugo Elmqvist 1902 uppfunnen gjutningsmetod, som gifvit anmärkningsvärda resultat i fråga om form och ytbehandling, undviker det mellanstadium, som betecknas af originalmodellens upprepade afformning och afgjutning, hvarvid originalets ursprunglighet delvis går förlorad. Konstnären modellerar nämligen direkt i en särskildt beredd pasta, som blir så fast, att på densamma kan anbringas formmassa, men som därjämte låter lätt utsmälta sig urformen. För dennas torkning har uppfinnaren konstruerat ugnsanordningar, som förebygga formförändringar, krympning och sprickning och lyckas på så sätt öfverföra konstföremålen hela och ostyckade till metall samt återgifva ända till de mest individuella drag hos modellen. V. Gipsgjutning. En konstgjutningen närstående teknik, som för bildgjutaren och bildhuggaren har stor betydelse, är konsten att framställa gipsafgjutningar, hvilken utföres sålunda. Sedan konstnären fått den ovaraktiga lermodellen färdig, afformar han den på det sätt, att han medelst höga lerkanter på modellen afgränsar så stort parti, som på en gång kan afformas, gjuter flytande gips därpå, låter denna stelna och borttager sedan lerkanten och gipsen, hvilken nu utgör det första formstycket med en negativ, inbuktig bild af den afformade ytan. På samma sätt fortgår han, tills han erhållit det fullständiga antalet formstycken, hvilka då sammanpassas och på yttre sidan omgifvas med en tjock gipsmantel, som sammanhåller dem. Hålformen, den negativa formen, är nu fullbordad. Dennas inre sidor bestrykas sedan med fett eller såpvatten, hvarefter den ställes upp och ned, och gips ingjutes i densamma. Sedan gipsmassan stelnat, aftages manteln med de negativa formstyckena, och färdig ligger nu den positiva bilden, gipsmodellen, som efter behag kunnat gjutas massiv eller ihålig och hvilken bildhuggaren sedan med hammaren och mejseln på rent mekanisk väg (genom "punkterandet") efterbildar i marmorn. Skall konstverket däremot gjutas i brons, tagas af gipsmodellen negativa formstycken af s. k. formsand, och dessa sammansättas sedan till en stark hålform, i hvilken bronsen gjutes. -- Då fråga är om afgjutning af en låg relief (bas-relief), t. ex. ett mynts prägel, är förloppet enklare. Man omgifver myntet med en hög, tätt slutande papprand och gjuter gips eller, för att uppnå större skärpa, svafvel öfver myntet, sedan man öfverstrukit det med vatten. Låter man nu gipsen stelna, får man en inbuktig, negativ form, hvilken i sin tur, liksom myntet, begränsas, fuktas och öfvergjutes med gips, och den positiva afgjutningen är färdig. Gipsafgjutningen skall ha kommit i bruk vid Alexander den stores tid, ehuru gipsen redan förut varit