Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gjutning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smälta bronsen ingöts. Då denna stelnat,
kvarblef i rännan och mynningen en bronsklump,
gjutklumpen, som bröts bort, hvarefter
föremålet affilades. De flesta i Sverige
bevarade gjutformarna förskrifva sig från
bronsåldern. I senare tid ha allmogesmycken af
tenn m. m. gjutits på samma sätt. Formningen
sker för tekniska ändamål numera vanligen i fet
formsand. I metallgjutgods framställes en stor
mängd apparater och maskindelar för teknikens
behof, t. ex. armatur för ånga och vatten,
lager, propellrar.
Litt.: A. Ledebur, "Handbuch der eisen- und
stahlgiesserei" (3:e omarb. uppl. 1901), samt
tidskrifterna "Skandinavisk gjuteritidning" och
"Stahl und eisen".
IV. Konstgjutning är en speciell afart
af metallgjutning, som afser arbete efter
konstnärligt utförda modeller och har till
uppgift att troget återgifva originalen. Det
förnämsta materialet är härvid konstbrons
(se Brons), hvarför denna teknik äfven
benämnes bronsgjutning. De viktigaste metoder,
som användas för bildgjuteri och
framställning af konstindustriella föremål
i brons, äro följande. Enligt det äldsta
förfaringssättet tillverkades först en
af gips, tegelmjöl och fet lera bestående
kärna, hvilken i förminskad skala någorlunda
återgaf det blifvande konstverket. Denna kärna
öfverdrogs med ett vaxlager af samma tjocklek
som bronsgodset skulle erhålla, och sedan
utarbetade konstnären modellen fullständigt
i vaxbetäckningen. Därefter öfverdrogs vaxet
ytterst försiktigt med ett starkt lager af fin
slammad lera, hvilket sedan öfverdrogs med ett
lager af gröfre lera. Dessa båda lager bildade
den s. k. manteln. Sedan denna vid statyer och
större pjäser blifvit förstärkt med järnstänger
och järnband, upphettades gjutformen, så att
leran torkade, på samma gång som vaxet smälte
och bortrann genom öppningar i manteln. Genom
vaxets bortskaffande bildades emellan manteln
och kärnan ett tomrum, som bronsen skulle
fylla. Sedan den ingjutna bronsen hunnit svalna,
sönderslogs formen och figuren ciselerades. Detta
gjutningssätt, hvilket sannolikt begagnades
redan af grekerna, var emellertid förknippadt med
flera olägenheter. Ett annat sätt för formningen,
hvilken sker i motsatt riktning mot den förra,
utvecklade sig därför. Af originalmodellen,
som utföres i gips och i hel storlek, tages en
tjock ihålig gipsafgjutning, i så många stycken
som bildens storlek kräfver. Dessa stycken
beläggas invändigt med modellväx af samma
tjocklek, som metallen kommer att få, hvarefter
styckena sammanfogas öfver kärnans stomme. Under
sammanfogningen, hvilken sker nedifrån och uppåt,
fylles håligheten mellan vaxet och kärnstommen
med ett af gipspulver, sand, tegelmjöl och vatten
hoprördt bruk, hvilket snart hårdnar. Detta
bildar sedan kärnans hufvudmassa. När den yttre
gipsformen blifvit aftagen, förses vaxbilden
på alla framspringande punkter med två system
af vaxkanaler, hvilka samla sig i tjockare
grenar uppåt. Det ena af dessa system är
afsedt att insläppa den smälta metallen, det
andra att utsläppa luften. Den sålunda utrustade
vaxmodellen förses – på förut beskrifvet sätt –
med en mantel af eldfast formmassa. Vaxet smältes
genom upphettning af det hela och bortrinner
genom utsparda kanaler. Sedan gjutformen blifvit
från ugnen fylld med den smälta metallen och
denna hunnit svalna,
sönderslås manteln, och konstverket ciseleras
och afputsas. – En tredje, nyare metod
består däruti, att originalmodellen avformas
i ett eldfast ämne, hvarigenom en mantel
erhålles. Sedan denna, till förhindrande af
fastklibbning, invändigt öfverdragits med olja
eller lykopodium, göres i densamma af eldfast
ämne en afgjutning, som kommer att bilda
kärnan. Men denna utfyller h. o. h. mantelns
hålrum, eftersom intet vaxlager finnes. För
att skaffa rum för bronsen aflägsnar man
därför manteln, hvarefter man från den
fristående kärnans massa bortskrapar ett
lager, som i tjocklek motsvarar det blifvande
gjutgodset. Därefter hopfogas åter manteln.
En af den svenske skulptören Hugo Elmqvist
1902 uppfunnen gjutningsmetod, som gifvit
anmärkningsvärda resultat i fråga om form
och ytbehandling, undviker det mellanstadium,
som betecknas af originalmodellens upprepade
afformning och afgjutning, hvarvid originalets
ursprunglighet delvis går förlorad. Konstnären
modellerar nämligen direkt i en särskildt beredd
pasta, som blir så fast, att på densamma kan
anbringas formmassa, men som därjämte låter
lätt utsmälta sig urformen. För dennas torkning
har uppfinnaren konstruerat ugnsanordningar,
som förebygga formförändringar, krympning och
sprickning och lyckas på så sätt öfverföra
konstföremålen hela och ostyckade till metall
samt återgifva ända till de mest individuella
drag hos modellen.
V. Gipsgjutning. En konstgjutningen
närstående teknik, som för bildgjutaren och
bildhuggaren har stor betydelse, är konsten att
framställa gipsafgjutningar, hvilken utföres
sålunda. Sedan konstnären fått den ovaraktiga
lermodellen färdig, afformar han den på det
sätt, att han medelst höga lerkanter på modellen
afgränsar så stort parti, som på en gång kan
afformas, gjuter flytande gips därpå, låter
denna stelna och borttager sedan lerkanten
och gipsen, hvilken nu utgör det första
formstycket med en negativ, inbuktig bild af
den afformade ytan. På samma sätt fortgår han,
tills han erhållit det fullständiga antalet
formstycken, hvilka då sammanpassas och på
yttre sidan omgifvas med en tjock gipsmantel,
som sammanhåller dem. Hålformen, den negativa
formen, är nu fullbordad. Dennas inre sidor
bestrykas sedan med fett eller såpvatten,
hvarefter den ställes upp och ned, och gips
ingjutes i densamma. Sedan gipsmassan stelnat,
aftages manteln med de negativa formstyckena,
och färdig ligger nu den positiva bilden,
gipsmodellen, som efter behag kunnat gjutas
massiv eller ihålig och hvilken bildhuggaren
sedan med hammaren och mejseln på rent mekanisk
väg (genom "punkterandet") efterbildar i
marmorn. Skall konstverket däremot gjutas i
brons, tagas af gipsmodellen negativa formstycken
af s. k. formsand, och dessa sammansättas
sedan till en stark hålform, i hvilken bronsen
gjutes. – Då fråga är om afgjutning af en låg
relief (bas-relief), t. ex. ett mynts prägel,
är förloppet enklare. Man omgifver myntet med
en hög, tätt slutande papprand och gjuter gips
eller, för att uppnå större skärpa, svafvel
öfver myntet, sedan man öfverstrukit det med
vatten. Låter man nu gipsen stelna, får man
en inbuktig, negativ form, hvilken i sin tur,
liksom myntet, begränsas, fuktas och öfvergjutes
med gips, och den positiva afgjutningen är
färdig. Gipsafgjutningen skall ha kommit i bruk
vid Alexander den stores tid, ehuru gipsen redan
förut varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
