använd för dekorativa ändamål, såsom stuck. En vidsträckt användning har gipsafgjutningen också haft på dekorationskonstens område, såväl under antiken som sedermera under renässansen och de därpå följande barock- och rokokoperioderna. -- Som ett godt medel att efterbilda plastiska konstverk har den fått stor betydelse för konstbildningens spridande, och gipsafgjutningssamlingar ingå numera som en viktig beståndsdel i de moderna museiinstitutionerna. G. H-r. Gjutsedel, boktr. Se Stil. Gjutstål (eng. cast steel, fr. acier au creuset, ty. guss-stahl), metall., föråldrad benämning på degelstål (eng. crucible steel, ty. tiegelguss-stahl). Se d. o. Gjäll, nord. myt., en form för Gjoll (se d. o.). Gjälp, nord. myt., en form för Gjalp (se d. o.). Gjæsteretssag [gä'ste-], da., ett mål, i hvilket part är gjæst (gäst, ej hemmahörande) i den jurisdiktion, där målet behandlas. Den processuella behandlingen är i vissa afseenden afvikande från den vanliga i syfte att åstadkomma ett snabbare afgörande. En afdelning af "Hof- og stadsretten" i Köpenhamn är gjæsteret; utom Köpenhamn finnas inga gjæsteretter, men "gjæsteretssagerne" behandlas vid de allmänna underrätterna efter vissa särskilda regler. Äfven i Norge känner man en gjæsteretsprocess. E. K. Gjæsvær [jäs-], den viktigaste fiskeplatsen i VästFinmarken (Norge), är en samling af låga öar och skär, hvilken ligger rakt utanför den på Mageröens västra kust inskjutande Tuefjorden, icke långt från Europas nordligaste punkter, Knivskjærodden och Nordkap. G. är den nordligaste bebyggda plats i Norge. Det har telegraf- samt ångbåtsförbindelse med Hammerfest och Vadsö. O. A. Ö. Gjöaexpeditionen [göa-]. Se Polarexpeditioner. Gjöe [gö'e], dansk adelsätt. Se Göye. Gjök, geogr. Se Gök. Gjöl [göl], ö i Limfjorden, 11 km. n. v. om Aalborg. 25 kvkm. 818 inv. (1906). Ön hör till Hjörrings amt och är ganska bördig. E. Ebg. Gjölbaschi (i forntiden Trysa), by i vilajetet Konia i Mindre Asien, i det forna Lycien, 5 km. från kusten, 10 km. från Myras ruiner. 1842 fann prof. Schönborn strax ö. om G. på en brant klipphöjd, 866 m. ö. h., en storartad grafkammare (heroon), som, sannolikt uppförd under medverkan af attiska konstnärer, var rikt prydd med skulpturer i nummulitkalk (Odysseus' mord på friarna, jakten på kalydoniska vildsvinet, Ilions förstöring, amasonstriden m. m.). Skulpturerna fördes 1882 till Wien af en expedition under O. Benndorfs ledning. (T. J. A.) Gjör [jör], Bolette Margrete, född Nissen, norsk författarinna, f. 1835 i Trondhjem, gift 1872 med kyrkoherden Fr. J. Gjör, har varit verksam för diakoniss-saken, missionen och välgörenhetsarbetet samt har, under märket Margrethe, skrifvit ett stort antal religiösa berättelser, bland hvilka må nämnas Anna Helsing (1884), Et stormveir (1887), som handlar om prästen Lammers, De nykonfirmerte (1889; "Efter konfirmationen", 1892), Prestefruen (1890; "Prästfrun", 1895) och Missionsbarnet (1892; sv. öfv. 1900) samt flera barnböcker. O. A. Ö. Gjörling [jör-], Agnes Nathalie, född Dehn, dansk skådespelerska, f. 28 sept. 1851 i Köpenhamn, var som barn anställd vid baletten och debuterade 1867 på kungliga teatern, där hon snart gjorde sig bemärkt, i synnerhet i romantiska roller (Imogen i Shaksperes "Cymbeline", 1871, Grefvinnan Gray i von der Keckes "Bertran de Bom", 1873). Efter sitt giftermål, 1880, uppträdde hon mera sällan och fick 1888 afsked, men spelade 1889--93 med stor framgång på Dagmarteatern. E. Ebg. Gjörwell. 1. Karl Kristofer G., historiker, bibliograf, publicist, f. 10 febr. 1731 i Landskrona som naturlig son af en officer, Kristofer Feif-Ehrensparre, d. 26 aug. 1811 i Stockholm. Han uppfostrades först hos sina fastrar, två gudliga damer, hvilka tvifvelsutan grundlade den religiöst känslosamma stämning, som följde honom lifvet igenom. Då det visade sig, att han icke lämpade sig för faderns yrke, sändes han till universiteten, först Åbo, sedan Lund, Greifswald och åter Lund, där Lagerbring utöfvade ett för hans framtid betydelsefullt inflytande på honom. Ursprungligen bestämd till präst, kände han sig föga tilltalad af den ortodoxa förståndstron och mera dragen till pietistiska riktningar. Under en resa 1750--51 till Holland och Frankrike synes han ha anfäktats af tvifvelsmål och frestelser till naturalism, men då han 1751 återkom till Sverige för att bosätta sig i Stockholm, blef han snart allvarligt gripen af herrnhutismens läror, som han förblef trogen. Men han förenade med sin religiösa känslosamhet en älskvärd, barnslig glädtighet, som han bevarade trots de många bekymmer och svårigheter han måste genomgå. I Stockholm verkade han först som informator; tankar att resa till Herrnhut för att egna sig åt brödraförsamlingens tjänst öfvergaf han och egnade sig i stället åt forskning och förlagsverksamhet. Han ingick 1755 vid k. biblioteket, erhöll 1764 titeln vice bibliotekarie, men råkade i spändt förhållande till sin förman, tog 1781 tjänstledighet och lyckades icke på 1790-talet göra sin survivans till bibliotekarietjänsten gällande, utan fick afsked med en liten pension.

[Porträtt; ingen bildtext]

Redan 1754 hade han börjat sin verksamhet som skriftställare genom de "Bref om blandade ämnen", som utkommo i 12 nummer med oregelbundna mellantider och som omhandla politik (hatt), ekonomi, religion (bl. a. angrep G. Bayle och Holberg som naturalister). Han utgaf vidare "Stockholms historiska bibliotek" (1755), som omfattade lefvernesbeskrifningar, litterära nyheter och historiska recensioner. Af större betydelse blef dess aflösare, månadsskriften "Den (svänska) svenska Mercurius", som började utkomma i juli 1755 och fortgick t. o. m. juni 1761 samt -- efter l 1/2 års hvila -- från jan. 1763 till juni 1765 ("Svenske Mercurius") och som är den första i högre mening litterära journalen i Sverige, hvilken efter utländska mönster, främst "Göttingische anzeigen von gelehrten sachen", meddelade uppsatser i historia, filosofi, moral, fysik och ekonomi (i öfv. och original), lärda nyheter, recensioner samt