Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gjösegaarden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några få ända till 30 à 40 proc. kolsyrad kalk,
olika för olika trakter, och den kallas då i
allmänhet hvarfvig märgel l. glacialmärgel. -
Skiktens tjocklek är mycket växlande inom såväl
olika trakter som på olika djup i aflagringen,
nämligen från några få mm. till 10 och 20
cm. Närmast isranden, där de slamförande
smältvattensälfvarna utmynnade, blef mäktigheten
i allmänhet störst, på längre afstånd därifrån
mindre. Emedan landisens rand vid afsmältningen
drog sig mer och mer tillbaka norrut, blefvo
ständigt nya områden belagda med nya skikt
af glaciallera, men på samma gång kunde icke
dessa nå fullt ut öfver de föregående äldre;
på hvarje ställe eller inom hvarje trakt finnes
därför endast ett visst begränsadt antal lerskikt
aflagradt. Dessas sammanlagda mäktighet varierar
mellan några få och flera tiotal meter. De
särskilda skikten eller hvarfven hos glacialleran
anses numera, efter af De Geer och Högbom gjorda
utredningar, vara årsskikt. Hvarje sådant utgöres
af en undre, ljus, något sandig, tämligen tjock
rand bildad under sommaren, då slamtillförseln
från isälfvarna var riklig, samt en öfre, mörkare
och tunnare bildad under hösten och början af
vintern, då slamtillförseln minskats. Genom
att från trakt till trakt identifiera de inom
ett visst område befintliga lerskikten med de
inom ett annat samtidigt bildade och sedermera
bestämma antalet af samtliga årsskikt, har man
såmedelst fått ett enastående tillfälle att
fastställa en tidräkning i år för inlandsisens
afsmältningstid och för den periods storlek,
hvarunder ifrågavarande leraflagrings bildning
fortgått. Därvid torde såsom minimital kunna
sättas fem tusen år.
Att vid tiden för glaciallerans aflagring ett
arktiskt klimat rådde, antydes genom fyndet däri
af den lilla musslan Yoldia arctica, hvilken nu
finnes lefvande endast i Norra ishafvet. Leran
benämnes på grund däraf stundom Yoldialera.
Bevisande äro äfven i densamma flerstädes
anträffade benlämningar af grönlandshval,
grönlandssäl, storsäl m. fl.
Glacialleran är en god åkerjordart, den
kalkhaltiga tillika ett mycket lämpligt
jordförbättringsmedel (se Märgling). Båda
slagen användas med fördel för tegel-, kakel-
och lergodstillverkning, så t. ex. den
berömda "Uppsalaleran". På flera ställen
är glacialleran i sin nedre del sandblandad
och öfvergående till en fin sand, glacialsand
l. ishafssand, vanligen kalkhaltig.
(Jfr Diluviallera.) Litt.: A. Erdmann, "Sveriges
qvartära bildningar" (1868), A. G. Nathorst,
"Sveriges geologi" (1894), A. G. Högbom, "Studier
öfver de glaciala aflagringarna i Upland" (i
"Geol. fören:s förh.", bd 14, 1892), G. De Geer,
"Bidrag till istidens kronologi och klimatlära"
(i "Geol. fören:s förh." 1905, sid. 219–222).
E. E.
Glacialmärgel, geol. Se Glaciallera.
Glacialperioden, geol. Se Istiden.
Glacialsand, geol. Se Glaciallera.
Glacial sötvattenslera l. Dryaslera, geol., en
af A. G. Nathorst 1870 vid Åkarp i södra Skåne
uppdagad lera, innehållande blad af arktiska
växter, såsom polarvidet (Salix polaris),
fjällsippan (Dryas octopetala) dvärgbjörken
(Betula nana) m. fl., angifvande, att ett
arktiskt klimat var där rådande, då nämnda lera
bildades. Leran har nämligen afsatts
i mindre bäcken eller fördjupningar i den grund,
vanligen moränlera, som den tillbakaträdande
inlandsisen vid istidens senare del lämnat
fri. Sötvattenslager med arktiska växtlämningar
äro numera kända från en mängd ställen i
Skåne, äfvensom från Danmark, norra Tyskland,
Östersjöprovinserna m. fl. st. inom området för
den skandinaviska landisens forna utbredning,
och de förekomma där under alldeles samma
förhållanden som i Skåne. Jfr Dryas octopetala.
E. E.
Glaciation (af lat. glacies, is), geol.,
öfverisning.
Glacis, fr. glacis [-si, af fnfr. glacer,
glida]. Se Fältvall.
Glacis-masque [glasimask], fr., fortif.,
kallades en vid ravelingrafvens mynning anbragt
flackvall, som afsåg att maskera fasmuren och
att försvåra inträngandet i hufvudgrafven från
ravelingrafven.
L. W:son M.
Glaciärbord, geol. Se Glaciärer.
Glaciärer (fr. glacier, af lat. glacies, is,
ty. gletscher, no. isbræ, isl. jökull), geol.,
de i höga alp- och fjälltrakter samt i arktiska
och antarktiska länder förekommande ismassor
(stundom af milslång utsträckning och ända till
hundra eller flera hundra meters mäktighet), som
i allmänhet ligga utbredda i fördjupningar mellan
uppstickande bergväggar och långsamt röra sig
nedåt dalarna. Till följd af därstädes rådande
högre lufttemperatur afsmälta de i sin nedre del
alltefter som de nedtränga, under det de upptill
oupphörligen matas af den där hopade snön, som
småningom förvandlas till is. Glaciärerna utgöra
således ett slags strömmar af is, hvilka mottaga
näring från snöfälten ofvanför snögränsen. På
sådana berg eller i sådana bergstrakter,
där snön bortsmälter om sommaren, kunna inga
glaciärer bildas. Dalglaciärernas framskridande
är ej olikt rörelsen hos en flod, om man bortser
från skillnaden i hastighet, som naturligtvis
är jämförelsevis obetydlig, belöpande sig till
mellan 60 och 240 m. om året. Att en verklig
rörelse hos ismassan eger rum, har blifvit
fullständigt konstateradt genom aktgifvande på
den förflyttning, som stenar och klippblock,
liggande på glaciärens yta, efter någon tid
undergått i förhållande till någon bestämd,
fast punkt å den närbelägna bergväggen, fastän
de tydligen bibehållit sin plats på själfva
isen. Isens rörelse är hastigare närmare ytan och
utefter glaciärens midt än närmare dess sidor och
vid bottnen. – Glaciärrörelsens orsak är högst
invecklad, och alpgeologerna ha anfört ganska
skiljaktiga förklaringsgrunder därför. Några
anse, att ismassan helt enkelt till följd af
sin egen tyngd glider utför bergsluttningarna;
andra åter antaga, att rörelsen beror däraf, att
vatten nedtränger i porer och fina sprickor uti
isen, där fryser och utvidgar sig samt sålunda
skjuter de nedanför liggande ismassorna framåt
o. s. v. Glaciärisen är för öfrigt i sig själf
urspr. sammansatt af idel iskorn, och dessa
torde genom inverkan af den på glaciärens alla
delar nedåt pressande tyngden kunna ändra sina
inbördes lägen och sedan ånyo sammanfrysa,
hvarvid en förflyttning inom ismassan kan ega
rum. Dessutom försiggå delvis en smältning och
utpressning af isen på de ställen, där trycket
verkar starkast. I samma mån som därigenom
en volymförminskning uppstår, rycka de högre
liggande ismassorna, som trycka på de lägre,
efter. – Glaciärerna afpassa sig fullkomligt
efter dalarnas form,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
