några få ända till 30 à 40 proc. kolsyrad kalk, olika för olika trakter, och den kallas då i allmänhet hvarfvig märgel l. glacialmärgel. - Skiktens tjocklek är mycket växlande inom såväl olika trakter som på olika djup i aflagringen, nämligen från några få mm. till 10 och 20 cm. Närmast isranden, där de slamförande smältvattensälfvarna utmynnade, blef mäktigheten i allmänhet störst, på längre afstånd därifrån mindre. Emedan landisens rand vid afsmältningen drog sig mer och mer tillbaka norrut, blefvo ständigt nya områden belagda med nya skikt af glaciallera, men på samma gång kunde icke dessa nå fullt ut öfver de föregående äldre; på hvarje ställe eller inom hvarje trakt finnes därför endast ett visst begränsadt antal lerskikt aflagradt. Dessas sammanlagda mäktighet varierar mellan några få och flera tiotal meter. De särskilda skikten eller hvarfven hos glacialleran anses numera, efter af De Geer och Högbom gjorda utredningar, vara årsskikt. Hvarje sådant utgöres af en undre, ljus, något sandig, tämligen tjock rand bildad under sommaren, då slamtillförseln från isälfvarna var riklig, samt en öfre, mörkare och tunnare bildad under hösten och början af vintern, då slamtillförseln minskats. Genom att från trakt till trakt identifiera de inom ett visst område befintliga lerskikten med de inom ett annat samtidigt bildade och sedermera bestämma antalet af samtliga årsskikt, har man såmedelst fått ett enastående tillfälle att fastställa en tidräkning i år för inlandsisens afsmältningstid och för den periods storlek, hvarunder ifrågavarande leraflagrings bildning fortgått. Därvid torde såsom minimital kunna sättas fem tusen år. Att vid tiden för glaciallerans aflagring ett arktiskt klimat rådde, antydes genom fyndet däri af den lilla musslan Yoldia arctica, hvilken nu finnes lefvande endast i Norra ishafvet. Leran benämnes på grund däraf stundom Yoldialera. Bevisande äro äfven i densamma flerstädes anträffade benlämningar af grönlandshval, grönlandssäl, storsäl m. fl. Glacialleran är en god åkerjordart, den kalkhaltiga tillika ett mycket lämpligt jordförbättringsmedel (se Märgling). Båda slagen användas med fördel för tegel-, kakel- och lergodstillverkning, så t. ex. den berömda "Uppsalaleran". På flera ställen är glacialleran i sin nedre del sandblandad och öfvergående till en fin sand, glacialsand l. ishafssand, vanligen kalkhaltig. (Jfr Diluviallera.) Litt.: A. Erdmann, "Sveriges qvartära bildningar" (1868), A. G. Nathorst, "Sveriges geologi" (1894), A. G. Högbom, "Studier öfver de glaciala aflagringarna i Upland" (i "Geol. fören:s förh.", bd 14, 1892), G. De Geer, "Bidrag till istidens kronologi och klimatlära" (i "Geol. fören:s förh." 1905, sid. 219--222). E. E. Glacialmärgel, geol. Se Glaciallera. Glacialperioden, geol. Se Istiden. Glacialsand, geol. Se Glaciallera. Glacial sötvattenslera l. Dryaslera, geol., en af A. G. Nathorst 1870 vid Åkarp i södra Skåne uppdagad lera, innehållande blad af arktiska växter, såsom polarvidet (Salix polaris), fjällsippan (Dryas octopetala) dvärgbjörken (Betula nana) m. fl., angifvande, att ett arktiskt klimat var där rådande, då nämnda lera bildades. Leran har nämligen afsatts i mindre bäcken eller fördjupningar i den grund, vanligen moränlera, som den tillbakaträdande inlandsisen vid istidens senare del lämnat fri. Sötvattenslager med arktiska växtlämningar äro numera kända från en mängd ställen i Skåne, äfvensom från Danmark, norra Tyskland, Östersjöprovinserna m. fl. st. inom området för den skandinaviska landisens forna utbredning, och de förekomma där under alldeles samma förhållanden som i Skåne. Jfr Dryas octopetala. E. E. Glaciation (af lat. glacies, is), geol., öfverisning. Glacis, fr. glacis [-si, af fnfr. glacer, glida]. Se Fältvall. Glacis-masque [glasimask], fr., fortif., kallades en vid ravelingrafvens mynning anbragt flackvall, som afsåg att maskera fasmuren och att försvåra inträngandet i hufvudgrafven från ravelingrafven. L. W:son M. Glaciärbord, geol. Se Glaciärer. Glaciärer (fr. glacier, af lat. glacies, is, ty. gletscher, no. isbræ, isl. jökull), geol., de i höga alp- och fjälltrakter samt i arktiska och antarktiska länder förekommande ismassor (stundom af milslång utsträckning och ända till hundra eller flera hundra meters mäktighet), som i allmänhet ligga utbredda i fördjupningar mellan uppstickande bergväggar och långsamt röra sig nedåt dalarna. Till följd af därstädes rådande högre lufttemperatur afsmälta de i sin nedre del alltefter som de nedtränga, under det de upptill oupphörligen matas af den där hopade snön, som småningom förvandlas till is. Glaciärerna utgöra således ett slags strömmar af is, hvilka mottaga näring från snöfälten ofvanför snögränsen. På sådana berg eller i sådana bergstrakter, där snön bortsmälter om sommaren, kunna inga glaciärer bildas. Dalglaciärernas framskridande är ej olikt rörelsen hos en flod, om man bortser från skillnaden i hastighet, som naturligtvis är jämförelsevis obetydlig, belöpande sig till mellan 60 och 240 m. om året. Att en verklig rörelse hos ismassan eger rum, har blifvit fullständigt konstateradt genom aktgifvande på den förflyttning, som stenar och klippblock, liggande på glaciärens yta, efter någon tid undergått i förhållande till någon bestämd, fast punkt å den närbelägna bergväggen, fastän de tydligen bibehållit sin plats på själfva isen. Isens rörelse är hastigare närmare ytan och utefter glaciärens midt än närmare dess sidor och vid bottnen. -- Glaciärrörelsens orsak är högst invecklad, och alpgeologerna ha anfört ganska skiljaktiga förklaringsgrunder därför. Några anse, att ismassan helt enkelt till följd af sin egen tyngd glider utför bergsluttningarna; andra åter antaga, att rörelsen beror däraf, att vatten nedtränger i porer och fina sprickor uti isen, där fryser och utvidgar sig samt sålunda skjuter de nedanför liggande ismassorna framåt o. s. v. Glaciärisen är för öfrigt i sig själf urspr. sammansatt af idel iskorn, och dessa torde genom inverkan af den på glaciärens alla delar nedåt pressande tyngden kunna ändra sina inbördes lägen och sedan ånyo sammanfrysa, hvarvid en förflyttning inom ismassan kan ega rum. Dessutom försiggå delvis en smältning och utpressning af isen på de ställen, där trycket verkar starkast. I samma mån som därigenom en volymförminskning uppstår, rycka de högre liggande ismassorna, som trycka på de lägre, efter. -- Glaciärerna afpassa sig fullkomligt efter dalarnas form,