följa alla dessas krökningar och utfylla alla deras ojämnheter. När dalen blir trång och smal, tränger sig glaciärisen tillsammans, och när den förra vidgar sig, växer äfven den senare ut på bredden. Om en glaciär på något ställe skrider fram öfver en brantare sluttning, rämnar den i en mängd stycken, men dessa hopläkas åter under tryckets inflytande till en fullkomligt tät is, så snart jämnare mark vidtager. Där en af en glaciär utfylld dalgång mynnar ut i en annan dylik, förena sig de båda ismassorna till en enda, större. - Glaciärerna äro genomdragna af stundom ända till flera meter breda rämnor, hvilka stupa brant ned mot isens inre och mången gång sträcka sig tvärs öfver hela isbädden. Ytan är därjämte skroflig och försedd med större och mindre upphöjningar och fördjupningar, hvilket ofta gör en vandring på glaciärerna både mödosam och farlig. En mängd bäckar, bildade till följd af isens afsmältning på ytan., sorla här och där i rännor, som de själfva urholkat. Emellertid kunna dessa bäckar sällan fortsätta sitt lopp långt utan afbrott, ty merendels träffa de snart på en rämna eller urholkning i glaciären. De störta då brusande ned i dennas inre för att där sannolikt föröka den ström, som rinner under glaciären och som kommer fram ur en vanligen hvalfformad öppning (glaciärporten) vid dennas nedre ände såsom en grumlig, slamuppfylld ström, den s. k. glaciärälfven.

Fig. 1. Glaciär med midt- och sidomoräner (plan).

Fig. 2. Glaciär med midt- och sidomoräner (tvärprofil).

Fig. 3. Glaciärbord.

-- På ytan af en glaciär förekommer nästan alltid en stor mängd klippblock, stenar och grus, som vittrat, lossnat och fallit ned på isen från de angränsande, för frost utsatta bergväggarna och klippspetsarna. Dessa samlingar af stenar och grus bilda långsgående vallar, s. k. moräner, sidomoräner, utefter glaciärens båda sidor. Att dessa moräner bilda sammanhängande stenvallar och ej endast äro ställvis hopade beror däraf, att ismassan ständigt är i rörelse nedåt dalen. När två glaciärer stöta tillsammans, förenas deras närliggande sidomoräner och bilda en s. k. midtmorän, som vid isens fortsatta rörelse bibehåller sig som en upphöjd, åsformig vall längs glaciärens midt. Ytmoränerna skydda i viss mån den underliggande isen mot afsmältning. Den öfriga, blottade delen af isen är stundom till den grad afsmält, att moränerna resa sig 12 till 15 m. eller mera öfver den egentliga glaciärytan. Moränernas inre kärna eller stomme utgöres i detta fall naturligtvis af is, och endast öfre delen består af grus och stenar. Äfven enstaka stora stenblock skydda den del af isen, som de omedelbart betäcka, mot solstrålarnas inverkan, hvarför isen under sådana stenblock bibehåller sig, medan den däremot rundt omkring smälter undan, så att stenen slutligen kommer att hvila på en fot eller pelare af is. Sådana stora block på isfötter benämnas glaciärbord (fig. 3). - Sido- och midtmoränerna äfvensom de i ismassans inre flerstädes befintliga samlingar af stenar och grus, som kallas inre moräner, transporteras småningom framåt, ned till den plats, där glaciären slutar, hvarest de aflastas och hopa sig nedanför, delvis äfven på glaciärens ända, till en vanligen bågformig vall, en s. k. ändmorän. Under själfva ismassan bildas en af bergartsfragment och stenar bestående, hårdt packad grusbädd, som kallas bottenmorän. Bottenmoränen hvilar omedelbart på berggrunden och utgöres af det material, som glaciären eller isströmmen lössliter från sitt underlag eller som genom sprickor i isen dit nedfaller från ytan. Genom den ofvanliggande ismassans ofantliga tryck i förening med dennas glidning blir detta material delvis krossadt och söndermalet till pulver. Samtidigt åstadkommas en stark afnötning och slipning på den underliggande bergytan, hvari ofta långa fåror, räfflor och repor, s. k. glaciärräfflor l. glaciärrepor, inristas af de större eller mindre stenar och gruskorn, som finnas i bottenmoränen eller äro fastfrusna i glaciärisens botten. De i bottenmoränen befintliga blocken och stenarna blifva genom knådningen och nötningen, dels mot hvarandra och mellanliggande finare material, dels mot klippgrunden, kantafrundade, slipade och försedda med rispor och repor; de kallas därför glaciärstenar, jökelstenar l. glaciärrepade stenar. Sådana utgöra, där de träffas, ett af de säkraste bevisen för glaciärers forna tillvaro. Stenarna i ytmoränerna äro öfvervägande skarpkantiga. -- Gemensamt för alla moräner är, att materialet i dem utgör en regellös blandning af gröfre och finare bergartsfragment, från stora stenblock till stoftfint bergartsmjöl; det har nämligen icke varit utsatt för vattnets sorterande och renande inverkan. Sverige, Finland, Danmark, Norge och norra Tyskland täckas till en ganska betydlig del af forna moräner. Det så allmänt, särskildt inom skogstrakter, öfver berggrunden utbredda grus, som kallas jökelgrus, morängrus (förr äfven krossgrus eller kross-stensgrus) och som i sin undre del ofta är synnerligen hårdt och packadt (s. k. pinnmo), utgör nämligen det moränmaterial, som den nordeuropeiska landisen och enskilda glaciärer vid sin afsmältning under istidens senare del kvarlämnade på sin då slutligt öfvergifna grund. Moränmarkens ursprungliga ytformer äro likväl öfver stora sträckor dels undandolda af yngre aflagringar, dels förändrade genom vattnets åverkan under en senare nedsänkningsperiod. Sällan kunna därför några väl afgränsade sido-, midt- och ändmoräner afskiljas. Genom Dalsland och Västergötland öfver Vättern till Östergötland sträcker sig dock i väst-östlig riktning en rad kullar och åsar, hvilka tydligen ha egenskap af ändmoräner och angifva den gräns, till hvilken den skandinaviska landisen nådde under ett visst skede af sin utveckling. Samma ändmorän spåras också längs södra kusten af Norge och södra delen af Finland. -- Tydlig egenskap af bottenmorän eger den inom Skåne, Roslagen och några andra delar af Sverige förekommande, ofta kalkrika och till märgling använda moränleran, jökelleran, med sina ej sällan ganska väl repade