inlandsisar samt äfven en mängd själfständiga glaciärer af olika storlek. Grönland betäckes af ett nästan sammanhängande mäktigt istäcke, inlandsis (se d. o.). -- I Asien finnas glaciärer i Kaukasus, Himalaya, Karakorum, Kven-lun, Tianschan o. s. v., af hvilka i synnerhet de i Karakorum äro kolossala (Godwin Austen uppges ha jordens största glaciär). I Afrika finnas sådana på Kilimandjaro och troligen på något annat ställe. I Nord-Amerika förekomma stora glaciärer i Alaska. Vid Kap Hoorn och på Eldslandet gå glaciärerna ända ned till hafsytan, hvilket är händelsen äfven med glaciärerna på Spetsbergen och Grönland. Glaciärforskningen tog sin egentliga början i Schweiz 1830 genom F. J. Hugi, hvarefter Agassiz, Forbes, Tyndall m. fl. med framgång egnade sig åt densamma, särskildt beträffande glaciärisens rörelse. Sedan 1874 utföras noggranna arbeten i denna riktning vid Rhônegletschern på uppdrag af den schweiziska alpklubben. Vid geologiska kongressen i Zürich 1894 bildades en internationell glaciärkommission med uppgift att befrämja och enhetligt leda forskningarna rörande i synnerhet variationerna hos glaciärernas rörelse öfver hela jorden samt utgifva redogörelse därför. I Sverige utförde G. Wahlenberg redan före 1807 undersökningar af Sulitelmas och några andra glaciärer, hvilka han på ett för sin tid framstående sätt beskref i "Berättelse om lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd" (1808). Från 1883 ha F. Svenonius under några år och från 1890-talet A. Hamberg genom sina undersökningar i hög grad bidragit till kännedomen om de svenska glaciärerna. Norges glaciärer studerades 1851 af engelsmannen J. D. Forbes och sedermera af norrmännen S. A. Sexe och C. de Seue. Litt.: F. Svenonius, "Studier vid svenska jöklar" (i "Geol. fören:s förh.", bd VII, 1884) och "Några ord om Sveriges jöklar" (i "Ymer", s. å.), A. Heim, "Handbuch der gletscherkunde" (1885), A. G. Nathorst, "Jordens historia" (1888-94), Ch. Rabot, "Les variations de longueur des glaciers dans les regions arctiques et boréales" (1900), och A. Hamberg, "Sarjekfjällen" (i "Ymer", 1901). E. E. Glaciärport, geol. Se Glaciärer. Glaciärrepor, geol. Se Glaciärer. Glaciärräfflor, geol. Se Glaciärer. Glaciärsten, geol. Se Glaciärer. Glaciärälf, geol. Se Glaciärer. Glad ("den glänsande"), nord. myt. 1. En af asagudarnas hästar. -- 2. Skinfaxe, Dags häst. Th. W.* Glad, Rasmus (latiniseradt Erasmus lætus), dansk-latinsk författare, f. omkr. 1520 i östra delen af Jylland, d. 1582, studerade 1548--50 i Rostock, var från 1554 professor vid Köpenhamns universitet i åtskilliga ämnen, slutligen (från 1560, sedan han tagit teol. doktorsgrad i Wittenberg) i teologi, och adlades 1569. 1572--74 vistades han med konungens tillåtelse utomlands (i Basel och Frankfurt am Main), för att ombesörja tryckningen af sina stora latinska dikter, men då han blef för länge borta, afskedades han 1574 från sin professur (han fick dock behålla vissa prebendeinkomster). Utom några danska skaldestycken utgaf G. ett stort antal latinska dikter, hvaribland Bucolica (1560), med tillegnan af Melanchthon till Fredrik II, De re nautica (1573), som är tillegnad venezianska republiken och innehåller viktiga underrättelser om Nordens handelsförhållanden vid den tiden, Colloquia moralia (s. å.), tillegnad Kristian II:s dotterson, hertig Karl af Lothringen, och framställande samtal mellan växter och djur, till sist mellan Tiber och Gudenaa, som prisar Jyllands härligheter, Res danicæ (s. å.), en versifierad historia om och beskrifning af Danmark, med lifliga karaktärsskildringar och mästerligt fördomsfria uttalanden bl. a. om svenskarna. Med stor lätthet tillegnade G. sig de klassiska förebildernas form och stil, men i själfva verket var G. mera betydande som historiker än som skald. Efter Saxos tid var han den förste, som gjorde utlandet bekant med Danmarks historia och danska förhållanden. C. R.* Gladbach. 1. (München-G.) Stad och stadskrets i preussiska reg.-omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen). 60,709 inv. (1905). G. har en evangelisk och 12 katolska kyrkor, bland dem en härlig romersk münster från 1200-talet, ett gymnasium och en öfverrealskola, en fackskola för textilindustri, en idiotanstalt för barn och ett dårhus. G. är hufvudorten för den renska bomullsindustrien. Där finnas väfverier, spinnerier och färgerier, tryckerier, appreturanstalter m. m. äfvensom gjuterier, maskinverkstäder och en mängd andra industriella anläggningar. -- 2. (Bergisch-G.) Stad i preussiska reg.-omr. Köln (Rhenprovinscn), vid Rhen. 13,404 inv. (1905). Sex pappersbruk, maskin-, tobaks- och andra fabriker. (J. F. N.) Gladbeck, by i preussiska reg.-omr. Münster (Westfalen). 20,762 inv. (1905). Sågverk, stenkolsgrufvor, tegelbränneri. Gladhammar, socken i Kalmar län, Södra Tjusts härad. 13,526 har. 2,222 inv. (1907). G. bildar med Västerrum ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Södra Tjusts kontrakt. Gladiator, lat. (af gladius, svärd), i det fornromerska samhället fäktare, som uppträdde vid offentliga föreställningar, gladiatorsspel. Ursprungligen uppträdde dylika fäktare, enligt etruskiskt bruk, vid likbegängelser eller vid högtider till minne af hädangångna. Småningom blefvo dock gladiatorsspelen ett allmänt, synnerligen omtyckt folknöje och ansågos af många, äfven mera tänkande män, egnade att underhålla mod och dödsförakt hos det krigiska romarfolket. Gladiatorsspelen hade en särskild betydelse därutinnan, att ämbetsmän och enskilda genom att anordna dylika kunde ställa sig in hos mängden. I början försiggingo de i allmänhet på torgen, men sedermera i särskildt för ändamålet uppförda byggnader, s. k. amfiteatrar (se Amfiteater), af hvilka den första stående (af sten) byggdes i Rom 29 f. Kr. Gladiatorerna utgjordes från början af krigsfångar eller förbrytare, sedan äfven af slafvar och frivilliga (förolyckade äfventyrare m. m.). Med tiden uppstodo särskilda gladiatorsskolor. Sådana voro upprättade i Rom och flera städer uti Italien (i Pompeji har påträffats en större fäktarkasern). Skolorna voro dels offentliga (kejserliga), dels enskilda. Föreståndaren, lanista, var oftast en pröfvad gladiator. Han plägade vanligen uthyra sina lärjungar till den, som ämnade föranstalta ett skådespel. Såsom redan är angifvet, höllos spelen dels af ämbetsmän, dels af enskilda. Särskildt hade under republikens senare tid edilerna