Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1251-1252 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gladiatorn ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till åliggande att låta uppföra
gladiatorsspel. De erhöllo därtill ett visst
belopp penningar, men åtnöjde sig dock sällan
att använda endast detta belopp, utan gjorde
tillskott af egna medel. Då ediliteten var ett
ämbete af lägre rang och bildade ett trappsteg
till de högre, låg det i innehafvarnas intresse
att på allt sätt försäkra sig om folkets ynnest
för vidare befordran. Till följd däraf uppstod
en stark täflan mellan de olika årens ämbetsmän,
hvilka öfverbjödo hvarandra i omkostnader och
prakt. Så t. ex. lät Cæsar 65 f. Kr. förfärdiga
all materiel, äfven de vilda djurens burar,
af silfver. Under kejsartiden sökte man genom
förordningar inskränka skådespelsgifvarnas
slöseri. Gladiatorsspelen begynte med ett festtåg
af gladiatorerna, som tågade förbi spelens
föranstaltare, särskildt kejsaren – så väl första
gången under Claudius 52 e. Kr. vid en naumachia
– med hälsningen Ave (imperator); morituri te
salutant ("Hell (kejsare); de dödsinvigde bringa
dig sin hälsning"). – Af gladiatorer funnos
flera klasser, hvilka buro olika namn alltefter
utrustning och stridssätt. Mot hvarandra kämpade
ofta en retiarius, försedd med nät, tre-udd
och dolk, samt en secutor, försedd med hjälm,
sköld och svärd (se fig. 1).
Ett annat par bildades af en
mirmillo, med en fisk afbildad på hjälmen,
samt en threx, i tracisk rustning (se
fig. 2). Dessutom förekommo samnites (se
fig. 2), rustade såsom krigare ur det samnitiska
folket m. fl. – En gladiator, som besegrades
af sin motståndare, kunde, om hans sår ej voro
dödliga, erhålla förskoning till lifvet, urspr.
af skådespelets föranstaltare, men sedan af
åskådarna (jfr fig. 2). Tecken till att han
skulle skonas gafs antingen genom en duk
eller utsträckande af handen, med tummen
vänd inåt. Böjdes tummen utåt eller bakåt,
betecknades därmed afslag på den besegrades bön
om förskoning.

Fig. 1. Gladiatorsstrid mellan secutor och retiarius (bakom den senare står lanista). Efter en fornromersk målning (nu i Madrid).

Fig. 2. Gladiatorsspel. Kämparna med stor hvälfd sköld och halfstöflar äro samniter, de med höga benskenor tracer. Samniten t. v. lyfter handen mot åskådarna för att som besegrad be om nåd. (Efter en stuckrelief från Scaurus’ grafmonument i Pompeji. Vapnen äro delvis utplånade.)

Med tiden började man ställa gladiatorer
mot vilda djur. Det är bekant, att många
kristna gingo martyrdöden till mötes, i
det att de på arenan prisgåfvos åt vilda
djur. Gladiatorsspelen bibehöllo sig ganska
länge i Västromerska riket, troligen till början
eller midten af 5:e årh. En kvarlefva af dem äro
tjurfäktningarna.
R. Tdh.

Gladiatorn, den döende, en antik marmorstod. Se
Gallern, den döende.

Gladii potestas, lat. (”svärdets makt”), makt
att ådöma dödsstraff.

Gladiolus gandavensis.

Gladiolus L., Sabel-Lija, bot., ett artrikt
växtsläkte af fam. Iridaceæ. Arterna, som talrikast
förekomma i Kaplandet, äro fleråriga örter med
löklik stjälkknöl. Deras blad äro (liksom hos det
närstående svärdsliljesläktet, Iris) svärdlika,
ordnade i två rader och ”ridande” (d. v. s.
äfven i utveckladt tillstånd helt och hållet
omfattande hvarandra med sin bas). Blommorna sitta i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>