till åliggande att låta uppföra gladiatorsspel. De erhöllo därtill ett visst belopp penningar, men åtnöjde sig dock sällan att använda endast detta belopp, utan gjorde tillskott af egna medel. Då ediliteten var ett ämbete af lägre rang och bildade ett trappsteg till de högre, låg det i innehafvarnas intresse att på allt sätt försäkra sig om folkets ynnest för vidare befordran. Till följd däraf uppstod en stark täflan mellan de olika årens ämbetsmän, hvilka öfverbjödo hvarandra i omkostnader och prakt. Så t. ex. lät Cæsar 65 f. Kr. förfärdiga all materiel, äfven de vilda djurens burar, af silfver. Under kejsartiden sökte man genom förordningar inskränka skådespelsgifvarnas slöseri. Gladiatorsspelen begynte med ett festtåg af gladiatorerna, som tågade förbi spelens föranstaltare, särskildt kejsaren -- så väl första gången under Claudius 52 e. Kr. vid en naumachia -- med hälsningen Ave (imperator); morituri te salutant ("Hell (kejsare); de dödsinvigde bringa dig sin hälsning"). -- Af gladiatorer funnos flera klasser, hvilka buro olika namn alltefter utrustning och stridssätt. Mot hvarandra kämpade ofta en retiarius, försedd med nät, tre-udd och dolk, samt en secutor, försedd med hjälm, sköld och svärd (se fig. 1). Ett annat par bildades af en mirmillo, med en fisk afbildad på hjälmen, samt en threx, i tracisk rustning (se fig. 2). Dessutom förekommo samnites (se fig. 2), rustade såsom krigare ur det samnitiska folket m. fl. -- En gladiator, som besegrades af sin motståndare, kunde, om hans sår ej voro dödliga, erhålla förskoning till lifvet, urspr. af skådespelets föranstaltare, men sedan af åskådarna (jfr fig. 2). Tecken till att han skulle skonas gafs antingen genom en duk eller utsträckande af handen, med tummen vänd inåt. Böjdes tummen utåt eller bakåt, betecknades därmed afslag på den besegrades bön om förskoning.

Fig. 1. Gladiatorsstrid mellan secutor och retiarius (bakom den senare står lanista). Efter en fornromersk målning (nu i Madrid).

Fig. 2. Gladiatorsspel. Kämparna med stor hvälfd sköld och halfstöflar äro samniter, de med höga benskenor tracer. Samniten t. v. lyfter handen mot åskådarna för att som besegrad be om nåd. (Efter en stuckrelief från Scaurus’ grafmonument i Pompeji. Vapnen äro delvis utplånade.)

Med tiden började man ställa gladiatorer mot vilda djur. Det är bekant, att många kristna gingo martyrdöden till mötes, i det att de på arenan prisgåfvos åt vilda djur. Gladiatorsspelen bibehöllo sig ganska länge i Västromerska riket, troligen till början eller midten af 5:e årh. En kvarlefva af dem äro tjurfäktningarna. R. Tdh. Gladiatorn, den döende, en antik marmorstod. Se Gallern, den döende. Gladii potestas, lat. (”svärdets makt”), makt att ådöma dödsstraff.

Gladiolus gandavensis.

Gladiolus L., Sabel-Lija, bot., ett artrikt växtsläkte af fam. Iridaceæ. Arterna, som talrikast förekomma i Kaplandet, äro fleråriga örter med löklik stjälkknöl. Deras blad äro (liksom hos det närstående svärdsliljesläktet, Iris) svärdlika, ordnade i två rader och ”ridande” (d. v. s. äfven i utveckladt tillstånd helt och hållet omfattande hvarandra med sin bas). Blommorna sitta i