Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gladiatorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett vanligen ensidigt ax; de äro snedt trattformiga,
nästan tvåläppiga. Många arter äfvensom hybrider,
hvilka inom detta släkte mycket lätt kunna
åstadkommas genom artificiell befruktning, odlas för sina
röda, gula, hvita, violetta eller brokiga, praktfulla
blommor som krukväxter eller på kalljord. Bland
dessa må nämnas G. communis L., som växer vild
i södra Europa och är den minsta och härdigaste
af arterna, G. floribundus Jacq., G.
cardinalis Curt., G. psittacinus Hook. samt i synnerhet
hybriderna G. gandavensis (se fig.), G. Lemoinei,
G. nancyensis m. fl. Stjälkknölarna af G. edulis
i Syd-Afrika äro ätliga och smaka, rostade, som
kastanjer.
Ldt. (G. L–m.)
Gladorna, Milvini, zool., bilda en underfamilj
inom fam. Falconidæ och ordn. Falconiformes,
hvilken igenkännes på lång, ofta klufven eller
inskuren stjärt och långa, smala och spetsiga vingar,
som nå till stjärtspetsen. Hufvudet är litet eller
medelmåttigt, halsen kort, kroppen oftast
långsträckt, näbben försedd med hakformig spets,
vanligast utan tand och ej synnerligen stark; klorna
äro svaga och mindre krökta, tarserna framtill
fjäderklädda uppåt och plåtbelagda nedåt. Yttertån
är vid roten förenad med mellantån. Gladorna
förekomma i alla världsdelar; de flyga ej snabbt, men
utmärkt väl och vackert, hvarvid de kunna sväfva
länge utan vingslag. På marken röra de sig
vanligen mindre ledigt. De äro rofgiriga, men icke
modiga, omväxlande listiga, skygga eller
närgångna. De lefva af smärre däggdjur och fåglar,
kräldjur och groddjur, insekter och afskräden.
Sina bon bygga de på klippor, i kyrktorn, höga
träd o. s. v.
C. R. S.*
Gladsaks fort. Se Köpenhamn.
Gladsax, socken i Kristianstads län, Järrestads
härad. 2,423 har. 1,431 inv. (1907). G. bildar
med östra Tommarp ett regalt pastorat
i Lunds stift, Albo och Järrestads
kontrakt. – Inom socknen ligger Baskemölla (se
d. o.) municipalsamhälle, med 362 inv. (1905). –
År 1398 testamenterade fru Ida Petersdotter Falk,
gift första gången med riddaren Torkel Niklisson,
andra gången med riddaren Johan Snakenborg,
åtskilliga fastigheter till anläggande af
ett nunnekloster af augustinorden i G. och
synes ha fått påflig bekräftelse på sin
plan. Två år senare, sannolikt innan någon
klosteranläggning i G. ännu påbörjats, beslöto
testamentsexekutörerna, drottning Margareta och
biskop Peter Lodehat, med påfvens medgifvande
att i stället lägga klostret på Själland. Häraf
uppkom det bekanta Gaunö kloster, tillhörigt
dominikanordens kvinnliga gren. G. blef i
stället kungsgård och befästes. Lämningar
af ett till omfånget obetydligt, sannolikt
tornlikt stenhus äro i senare tider funna
i byn. Godset kom efter Skånes öfvergång
till Sverige som Bornholmskt vederlagsgods
till kronan och utlades till åbohemman.
T. H-r.
Gladshem, nord. myt., uppräknas i eddasången
Grimnesmal såsom den femte gudaborgen. Den
tillhör Oden och omsluter Valhall.
Th. W.*
Gladsläktet (se Gladorna), Milvus, zool.,
har näbben tämligen stark, rak ända till den
nedböjda spetsen, med smal näbbrygg och utan
tand eller sidoflik; näsborrarna äro snedt
ovala. – I Sverige förekommer vanliga gladan,
Milvus ictinus l. regalis (se fig.), som har
hufvudet och halsen hvitaktiga,
med bruna längdstreck, öfre kroppsdelarna
mörkt rödbruna, med rostbruna och blekare
fjäderkanter, undre kroppssidan rostbrun, med
svartbruna längdstreck, svarta handpennor och
svartgrå, med rostbrunaktigt eller hvitgrått
kantade armpennor.
 |
| Vanliga gladan |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
