ett vanligen ensidigt ax; de äro snedt trattformiga,
nästan tvåläppiga. Många arter äfvensom hybrider,
hvilka inom detta släkte mycket lätt kunna
åstadkommas genom artificiell befruktning, odlas för sina
röda, gula, hvita, violetta eller brokiga, praktfulla
blommor som krukväxter eller på kalljord. Bland
dessa må nämnas
G. communis L., som växer vild
i södra Europa och är den minsta och härdigaste
af arterna,
G. floribundus Jacq.,
G.
cardinalis Curt.,
G. psittacinus Hook. samt i synnerhet
hybriderna
G. gandavensis (se fig.),
G. Lemoinei,
G. nancyensis m. fl. Stjälkknölarna af
G. edulis
i Syd-Afrika äro ätliga och smaka, rostade, som
kastanjer.
Ldt. (G. L--m.)
Gladorna, Milvini,
zool., bilda en underfamilj
inom fam.
Falconidæ och ordn.
Falconiformes,
hvilken igenkännes på lång, ofta klufven eller
inskuren stjärt och långa, smala och spetsiga vingar,
som nå till stjärtspetsen. Hufvudet är litet eller
medelmåttigt, halsen kort, kroppen oftast
långsträckt, näbben försedd med hakformig spets,
vanligast utan tand och ej synnerligen stark; klorna
äro svaga och mindre krökta, tarserna framtill
fjäderklädda uppåt och plåtbelagda nedåt. Yttertån
är vid roten förenad med mellantån. Gladorna
förekomma i alla världsdelar; de flyga ej snabbt, men
utmärkt väl och vackert, hvarvid de kunna sväfva
länge utan vingslag. På marken röra de sig
vanligen mindre ledigt. De äro rofgiriga, men icke
modiga, omväxlande listiga, skygga eller
närgångna. De lefva af smärre däggdjur och fåglar,
kräldjur och groddjur, insekter och afskräden.
Sina bon bygga de på klippor, i kyrktorn, höga
träd o. s. v.
C. R. S.*
Gladsaks fort. Se
Köpenhamn.
Gladsax, socken i Kristianstads län, Järrestads
härad. 2,423 har. 1,431 inv. (1907). G. bildar
med östra Tommarp ett regalt pastorat
i Lunds stift, Albo och Järrestads
kontrakt. -- Inom socknen ligger
Baskemölla (se
d. o.) municipalsamhälle, med 362 inv. (1905). --
År 1398 testamenterade fru Ida Petersdotter Falk,
gift första gången med riddaren Torkel Niklisson,
andra gången med riddaren Johan Snakenborg,
åtskilliga fastigheter till anläggande af
ett nunnekloster af augustinorden i G. och
synes ha fått påflig bekräftelse på sin
plan. Två år senare, sannolikt innan någon
klosteranläggning i G. ännu påbörjats, beslöto
testamentsexekutörerna, drottning Margareta och
biskop Peter Lodehat, med påfvens medgifvande
att i stället lägga klostret på Själland. Häraf
uppkom det bekanta
Gaunö kloster, tillhörigt
dominikanordens kvinnliga gren. G. blef i
stället kungsgård och befästes. Lämningar
af ett till omfånget obetydligt, sannolikt
tornlikt stenhus äro i senare tider funna
i byn. Godset kom efter Skånes öfvergång
till Sverige som Bornholmskt vederlagsgods
till kronan och utlades till åbohemman.
T. H-r.
Gladshem, nord. myt., uppräknas i eddasången
Grimnesmal såsom den femte gudaborgen. Den
tillhör Oden och omsluter Valhall.
Th. W.*
Gladsläktet (se
Gladorna),
Milvus,
zool.,
har näbben tämligen stark, rak ända till den
nedböjda spetsen, med smal näbbrygg och utan
tand eller sidoflik; näsborrarna äro snedt
ovala. -- I Sverige förekommer
vanliga gladan,
Milvus ictinus l.
regalis (se fig.), som har
hufvudet och halsen hvitaktiga,
med bruna längdstreck, öfre kroppsdelarna
mörkt rödbruna, med rostbruna och blekare
fjäderkanter, undre kroppssidan rostbrun, med
svartbruna längdstreck, svarta handpennor och
svartgrå, med rostbrunaktigt eller hvitgrått
kantade armpennor.
Vanliga gladan
Kroppslängden hinner till 69 cm., stjärtens
sidopennor äro 50 till 75 mm. längre än de
mellersta. Denna glada häckar tämligen allmänt
i södra och mellersta Sverige, sällsyntare
längre norr ut; mot vintern flyttar den, flera
individer i sällskap, till sydligare trakter. Den
kan timtals sväfva omkring i stora kretsar,
men är dock ganska trög och hvilar sig gärna,
helst i träd, om dagen ej sällan äfven på någon
sten. Ofta ser man den gå eller hoppa ovigt på
marken. Någon skada gör den just icke, ehuru den
stundom angriper tama fågelungar. Sitt bo bygger
gladan i höga träd; det är stort och platt,
sammansatt af pinnar, ofta invändigt fodradt
med tygtrasor o. s. v. Äggen, två à fyra till
antalet, äro grön-hvita eller blåaktiga, ej
sällan fläckiga och streckade med brunt. Vanliga
gladan häckar äfven i en stor del af det öfriga
Europa. I fångenskapen blir den lätt tam. --
Tillfälligtvis har anträffats i Sverige en
annan art:
bruna gladan,
M. niger l.
ater.
C. R. S.*
Gladstone [***],
William Ewart, engelsk
statsman, f. 29 dec. 1809 i Liverpool, tillhörde
en gammal skotsk släkt, hvars namn fordom skrefs
Gledstanes (Gladstanes) och hvaraf en gren
under namnet Gladtsten 1647 adlades i Sverige,
där ätten nu anses utdöd. G:s fader, slutligen
sir
John Gladstone, öfverflyttade vid unga
år från Skottland till Liverpool, arbetade sig
upp till en af stadens rikaste köpmän -- han
egde bl. a. betydande plantager i Västindien --,
var 1818--27 som trogen anhängare till Canning
ledamot af underhuset, upphöjdes till baronet
1845 och afled vid 87 års ålder 1851. Efter att
ha fått sin första uppfostran vid Eton (1821--27)
blef G. 1828 student vid Christ church i Oxford,
där han 1832 aflade sin grad med högsta betyg i
både klassiska och matematiska ämnen ("double
first"). I studenternas diskussionsklubb, den
berömda "union", gjorde han sig bemärkt för sin
vältalighet. Uppfostrad i strängt konservativa
