grundsatser, intog han där en utprägladt
toryistisk ståndpunkt i tidens brännande fråga:
parlamentsreformen. Hans uttalanden på detta
område fäste uppmärksamheten på honom, och en
högtory, hertigen af Newcastle, använde sitt
inflytande för att förskaffa honom en plats i
underhuset 1832 för den lilla köpingen Newark.
W. E. Gladstone. (Efter målning af Millais.)
G:s första större anförande, hvilket tillvann
sig mycken uppmärksamhet, rörde slaffrågan:
han uttalade sig mot slafveriets omedelbara
upphäfvande. G. gjorde sig snart bemärkt såsom
en af hög-tories'
främsta yngre förmågor, och då Peel 1834
bildade sin första ministär, utnämndes G. -- ännu
endast 25 år gammal -- till "junior lord of the
treasury" hvilket ämbete han 1835 utbytte mot
understatssekreterarbefattningen i krigs- och
kolonialdepartementet. Den Peelska ministärens
fall i april 1835 förflyttade honom emellertid
för de sex närmaste åren åter till oppositionens
bänkar. Under denna väntetid togo särskildt
de kyrkliga frågorna hans intresse starkt i
anspråk. Man lefde under Oxfordrörelsens dagar,
och G:s hela läggning var djupt religiös: ett
ögonblick hade han t. o. m. tänkt att välja det
prästerliga kallet. Resultatet af hans sysslande
med dessa spörsmål blef arbetet
The state in
its relations with the church (1838), hvari han
häfdade, att en af statens uppgifter vore att
sprida den religiösa sanningen och hämma den
religiösa villfarelsen, att den engelska staten
erkände som en af sina fundamentala plikter
att stöda en viss religion samt att det sakernas
tillstånd, som ur denna förpliktelse framgått,
borde upprätthållas. Boken tilldrog sig åtskillig
uppmärksamhet och gjordes till föremål för
en kritik af Macaulay. Då Peel 1841 bildade
sin andra ministär utnämndes G. till "master
of the mint" och vicepresident i The board of
trade; 1843 erhöll han som President of The
board of trade en plats i kabinettet. I den
omläggning af det statsfinansiella systemet i
frihandelsvänlig riktning, som 1842 och 1845
genomfördes, tog G. en mycket verksam del
och fördes därvid, liksom sin chef, alltmera
öfver till rena frihandelsåsikter. I början
af 1845 afgick emellertid G. i anledning af ett
förslag om höjning af anslaget till det katolska
prästseminariet i Maynooth på Irland, ett
förslag, som han visserligen i och för sig ej
ogillade, men som han med hänsyn till sina förut
uttalade åsikter ej ansåg sig kunna vara med om
att som regeringsmedlem framlägga. Mot slutet
af 1845 inträdde dock G. som kolonialminister
i Peels för spannmålstullarnas afskaffande
rekonstruerade ministär och miste därigenom
sitt underhusmandat, men lät ej uppställa
sig till omval. Efter spannmålstullarnas
slopande afgick han med ministären i juli 1846.
Först året därpå inträdde han åter i underhuset,
denna gång såsom medlem för Oxfords universitet,
en plats, som han bibehöll till 1865, då han
valdes för Lancashire. Under de följande
åren fram till 1859 var G:s ställning liksom
öfriga peeliters tämligen oklar och isolerad.
Han intog ännu en obestämd ståndpunkt
mellan det konservativa partiet, från
hvilket han ju utgått, och det liberala, hvars
åskådning han i vissa punkter särskildt på det
utrikespolitiska och handelspolitiska området
tillegnat sig. Då lord Derby 1851 erhöll
uppdrag att bilda en konservativ ministär,
erbjöds G. att ingå i densamma, men afböjde.
Under dessa år var G. strängt upptagen af
enskilda affärer, men fann dock tid öfver för
det allmänna. Särskildt lade nu som förut de
kyrkliga stridsfrågorna beslag på hans intresse.
Men äfven på utrikespolitikens område uttalade
han sig; han gjorde sålunda ett uppmärksammadt
inlägg mot Palmerstons aggressiva politik
i den s. k. Don-Pacifico-debatten
1850. Största uppmärksamheten tilldrogo sig dock
de 1851 offentliggjorda bref till lord Aberdeen,
i hvilka G. gisslade Bourbonernas tyranniska och
usla styrelse i Neapel, som han under en vistelse
därstädes vintern 1850--51 varit i tillfälle att
å nära håll iakttaga.
1852 bildade Aberdeen sin
koalitionsministär, och i densamma inträdde
G. såsom skattkammarkansler. Han framlade
1853 sin första berömda budget,
hvars främsta särmärke var, att den
i flera af de viktigaste punkterna byggts
på en approximativ beräkning af inkomster och
utgifter för en period af sju år. I öfrigt
må påpekas, att den genomförde en ny
reform af den engelska tulltaxan i
frihandelsvänlig riktning samt arfskattens
utsträckande till fastigheter. G.
har äfven hufvudförtjänsten af de under
1854 genomförda reformerna af universiteten
och af rekryteringssystemet inom den civila
förvaltningen. Sedan genom lord Russells afgång
i början af 1855 Aberdeens kabinett sprängts,
öfvergick G. i Palmerstons ministär, efter att
ånyo ha afböjt att inträda i en tilltänkt
konservativ regering under Derby liksom att
låna sig till andra kombinationer. Han afgick
emellertid redan efter några dagar. Detta ådrog
honom en skarp kritik från olika håll, och
under de följande åren var hans ställning
till de båda partierna fortfarande
