rätt oklar: han låg gång på gång i underhandlingar med lord Derby, men tillbakavisade flera anbud att inträda i dennes andra ministär (1858--59). Däremot lät han sända sig på en särskild beskickning till Joniska öarna (1858--59) och röstade mot det misstroendevotum, som sistnämnda år störtade den konservativa regeringen. I den därefter bildade Palmerstonska ministären ingick G. som skattkammarkansler. Från denna tid är hans anslutning till det liberala partiet definitiv, och då efter lord Palmerstons död (1865) earl Russell blef premiärminister, blef G. underhusets ledare. Under de sju år han nu innehade finansministerportföljen uppehöll och befäste han sitt rykte som en finansiell förmåga af första ordningen och fullbordade under denna tid Englands öfvergång till det frihandelssystem, hvars genomförande han som Peels handelsminister varit med om att inaugurera. Märkesåret är 1860: då afslöts handelstraktaten med Frankrike, om hvars tillkomst G. jämte Cobden har å engelsk sida hufvudförtjänsten, och samma års budget innehöll den fjärde af de stora omskapningar af tulltaxan, som påbörjats 1842. Det i budgeten föreslagna borttagandet af pappersaccisen gaf anledning till en konflikt mellan parlamentets båda hus (1860), hvars lösning (1861) innebar ett betydande steg hän mot underhusets allenavälde. För öfrigt intog G. gentemot ministärens andra medlemmar den stränga sparsamhetsståndpunkten, när det gällde militära anslag, och i utrikespolitiken besjälades han af de nationalitets- och frihetsidéer, hvaråt han tidigare (t. ex. i brefven till Aberdeen) gifvit uttryck; han var ock en af hufvudkämparna för det förslag till parlamentsreform, som 1866 vållade ministärens fall. Såsom oppositionens ledare under den följande Derby-Disraeliska regeringen, som saknade en fast majoritet i underhuset, spelade G. en mycket betydande roll: särskildt utöfvade han ett afgörande inflytande på karaktären af 1867 års parlamentsreform genom de ändringar han genomdref i regeringens förslag. Hans var ock det förslag till afskaffande af den protestantiska statskyrkan på Irland, som ledde till den Disraeliska regeringens fall. G., som vid 1868 års parlamentsupplösning valts till medlem för Greenwich, kallades nu att bilda sin första ministär, en "alla talangers ministär", som djupt ingripit på det engelska samhällslifvets olika områden. En hufvuduppgift var nydaningen af Irlands förhållanden; "min mission är att återställa friden på Irland" skall G. ha sagt, då han mottog drottningens uppdrag att bilda regering, och redan 1867 hade han fordrat reformer på den irländska kyrkans, undervisningens och jordlagstiftningens områden. En af den nya regeringens första åtgärder blef den irländska statskyrkans afskaffande, icke utan en skarp strid mellan parlamentets båda hus (1869). Året därpå genomfördes en lag, som reglerade förhållandet mellan jordegare och förpaktare på Irland; dess grundprincip var, att förpaktare, som utan eget förvållande måst frånträda sitt arrende, skulle ega rätt till skadestånd antingen efter sedvanerätt eller efter i lag fastställd skala liksom äfven till ersättning för under arrendetiden genomförda förbättringar i den arrenderade jorden; genom denna bestämmelse hoppades man kunna hindra arrendenas oskäliga stegring på grund af de förbättringar arrendatorer nedlagt på egendomen. Men äfven utom Irlands förhållanden sträckte sig ministärens reformifver: W. E. Forster (se d. o.) genomförde en ny skollag, afsedd att fylla luckorna i det dåvarande systemet. Den största svårigheten var ordnandet af religionsundervisningen; denna svårighet löstes genom en kompromiss, den s. k. Cowper-Tenaple-klausulen, som förbjöd all dogmatisk religionsundervisning i de skolor, som understöddes genom kommunala skolafgifter (de s. k. board schools); där fick endast bibelläsning förekomma. Denna lösning tillfredsställde i grunden ingen, och skollagen hörde förvisso till de åtgärder, som försvagade regeringens ställning. Bland öfriga reformer, som genomfördes, var införandet af sluten omröstning (ballot) vid val till underhuset (1872) samt den stora Cardwellska arméreformen. Minst bifall skördade regeringens utrikespolitik; ministären anklagades för att genom sin svaghet ha underlåtit att hindra fransk-tyska krigets utbrott; den fann sig utan effektivt motstånd i upphäfvandet af Parisfredens bestämmelser rörande Svarta hafvets neutralisering, och den skiljedom, hvarigenom Alabamatvisten 1872 löstes, må ha varit ett viktigt steg i skiljedomsförfarandets utveckling, men uppfattades på många håll blott som ett bevis på regeringens bristande förmåga eller vilja att kraftigt tillvarataga rikets intressen. Alltsedan 1871 befann sig regeringens inflytande i sjunkande: man började tröttna på de dristiga och omfattande förändringarna; skollagen skadade underhusmajoritetens sammanhållning; äfven andra åtgärder, speciellt några utnämningsfrågor, bidrogo att undergräfva dess ställning, och 1873 lyckades Disraeli bereda regeringen ett nederlag vid behandlingen af dess förslag till det irländska universitetsväsendets omdaning. Ministären resignerade nu, men tvangs, då Disraeli förklarade sig ej kunna bilda ministär, att kvarstanna. Under denna sin sista vanmaktsperiod lyckades den dock genomföra en omorganisation af domstolsväsendet (1873). En parlamentsupplösning 1874 förde trots G:s löften om skattenedsättningar Disraeli och de konservative till makten med stor majoritet. G:s regering afgick febr. 1874, utan att invänta parlamentets dom. Missmodig öfver den brist på lojalitet och disciplin G. under de tre sista åren af sin premiärministertid ansåg sig ha mött från sitt partis sida, afsade han sig i början af 1875 ledarskapet inom det liberala partiet och förklarade sig ämna alldeles öfvergifva politiken. Han egnade sig nu i stället åt litterära sysselsättningar, bekämpade ultramontanismen och ofelbarhetsdogmen och studerade grekisk etnografi och mytologi. Synnerligen långvarig skulle denna politiska hvilotid ej blifva. Den östeuropeiska krisen, massakrerna på Balkanhalfön och regeringens turkvänliga politik (1876--78) ryckte honom från studiekammarens lugn, och i både tal och skrift (The Bulgarian honors and the question of the East, 1876) bekämpade han lidelsefullt regeringens Orientpolitik. I slutet af 1879 företog han sitt bekanta fälttåg i Midlothian i Skottland mot hela den Beaconsfieldska utrikespolitiken. G:s agitation medverkade i betydande grad till den svängning i den allmänna meningen, som tog sig uttryck i 1880 års val och åter förde liberalerna till makten. Han valdes denna gång för den skotska valkretsen Midlothian, som han sedermera behöll till sin afgång ur underhuset (1895).