G. bildade i april 1880 sin andra ministär, som innehöll alla nyanser af det liberala partiet från högaristokratiska whigs, såsom hertigen af Argyll och lord Hartington, till radikala demokrater af Brights och Chamberlains typ. Den nya ministären, så många lysande förmågor den än inneslöt, var emellertid vida mindre enhetlig än den första och samarbetet så tillvida mycket svårare, och G. själf synes ock i ringare grad än förut ha lyckats i afgörande ögonblick göra sin vilja gällande. G:s agitation mot toryregeringen hade i första rummet gällt utrikespolitiken, och den nya ministärens politik på detta område blef utprägladt fredsvänlig, att ej säga passiv. Afganistan utrymdes, i Syd-Afrika uppgafs annekteringspolitiken, och efter några olyckliga skärmytslingar återfick Transvaal så godt som fullständigt sitt oberoende; i Egypten tvangs regeringen trots alla försök att hålla sig utanför krisen att bombardera Alexandria (1882) -- en åtgärd, som gaf anledning till Brights afgång -- och dref sedan allt längre in på ockupationens bana; det lättsinne och den långsamhet i förening, som regeringen ådagalade i sin Sudanpolitik och som ledde till Kartums fall (1885) och Gordons (se d. o.) död, bidrogo kanske mera än något annat att försvaga dess ställning. På inrikespolitikens område var 1884 års parlamentsreform den viktigaste händelsen. Den innebar en ytterligare utvidgning af rösträtten framför allt genom utsträckande till landsbygden af de 1867 för städerna nyskapade rösträttskvalifikationerna. Med denna utsträckning af rösträtten var förknippad en radikal omreglering af valkretsindelningen. Reformens genomförande gaf anledning till en sammanstötning mellan parlamentets båda hus, som dock lyckligen löstes genom den takt och hofsamhet, som ådagalades af ledarna å ömse sidor. Men hufvudföremålet för regeringens verksamhet och intresse blef dock Irland, såsom Beaconsfield förespått utan att kunna göra sig hörd. G. lät den gamla tvångslagen (Peace preservation act) löpa ut och framlade ett förslag om ersättning åt arrendatorer, som vräkts på grund af underlåtenhet att betala sina arrenden, ett förslag, som dock föll i öfverhuset. Då oroligheterna och agitationen under Parnells (se d. o.) ledning blefvo allt häftigare, tvangs regeringen att 1881 gentemot den ursinnigaste obstruktion från irländarnas sida genomdrifva en skarp tvångslagstiftning. Härtill slöt sig dock en jordlag, innebärande -- utöfver 1870 års akt -- stora inskränkningar i eganderätten; arrendena skulle, där parterna ej kunde åsämjas, bestämmas af en landdomstol, och dessa regleringar ega bestånd i femton år. Af alla G:s lagar är denna irländska jordlag säkerligen både den mest invecklade och den viktigaste. Regeringen tillämpade nu den nya lagstiftningen med stor stränghet; Parnell och flera hans vänner häktades. Men då trots detta oron på Irland endast tilltog, beslöt regeringen att uppgifva Forsters tvångsregemente och att lösgifva Parnell, som förklarat sig villig att medverka till orons stillande, i händelse en lag om oguldna arrenden genomfördes (den s. k. "Kilmainham treaty"). Forster, som ej ville låna sig därtill, afgick. Hans efterträdare lord F. Cavendish blef jämte undersekreteraren Burke mördad i Fenix park 6 maj 1882. G. måste nu återgå till tvångslagstiftningen, tempererad med en lag ang. efterskänkande af oguldna arrenden mot viss ersättning af allmänna medel. Den nye lordlöjtnanten earl Spencer lyckades småningom med fast hand återställa ordningen. I juni 1885 föll emellertid G:s andra ministär på en budgetsfråga: dess anseende hade undergräfts af dess utrikespolitiska missöden, särskildt i den egyptiska frågan, liksom af den irländska politikens ringa framgång, och samtidigt hade framför allt genom lord Randolph Churchills och hans vänners framträdande oppositionsledningen tillvuxit i energi och skicklighet. Den konservativa ministär, som bildades med Salisbury som ledare, var emellertid i en hopplös minoriet, och trots sina förbindelser med irländarna och Churchills stora förmåga att påverka massorna lyckades den ej vinna majoritet vid valen på hösten 1885. De sista årens tilldragelser hade alltmera fört G. öfver till det program för den irländska frågans lösning, som plägar betecknas med termen home rule, d. v. s. inrättandet af särskild representation och särskild regering på Irland, naturligtvis med vissa garantier för rikets enhet. Redan under G:s andra ministär hade fråga väckts om utsträckt själfstyrelse för Irland, och efter ministärens fall sonderade G. några af de liberale ledarna angående en plan att ge Irland en ställning liknande Canadas. I sitt valmanifest uttalade han sig emellertid af taktiska skäl ytterst försiktigt. Ett ögonblick tänkte han sig möjligheten, att den konservativa regeringen, hvars irländske lordlöjnant, lord Carnarvon, hade vissa sympatier för homerule, skulle med oppositionens hjälp lösa den irländska frågan på grundval af tvångspolitikens uppgifvande och utsträckt själfstyrelse. Då emellertid lord Salisburys regering förklarat sig vilja återgå till tvångslagstiftningen, tvang G. regeringen att afgå i febr. 1886 och bildade sin tredje ministär på programmet homerule för Irland. G:s öfvergång till denna politik sprängde det liberala partiet. Tendenser i den riktningen hade framträdt redan på senhösten 1885, och vid den nya ministärens bildande framstod saken fullt klar. Hartington, Bright, Goschen, James och Selborne förklarade sig emot det nya programmet och vägrade att ingå i den nya ministären. Chamberlain ingick, men lämnade densamma efter några veckor. I april 1886 framlade G. sitt första homeruleförslag. Irland skulle upphöra att representeras i parlamentet i Westminster; i Dublin skulle för handläggning af irländska frågor upprättas en särskild regering och ett särskildt parlament fördeladt på två kamrar. I detta parlaments beskattnings- och lagstiftningsrätt gjordes vissa inskränkningar till riksenhetens bevarande. Till denna homerulebill lades senare ett förslag om jordexpropriation i stor skala. På grund af inemot ett 100-tal liberalers affall förkastades homeruleförslaget 8 juni 1886. Den därpå följande parlamentsupplösningen resulterade i en betydande unionistisk (homerulefientlig) majoritet, och G:s ministär afgick, innan parlamentet samlades i juli 1886. Det försök, som 1887 gjordes att åter sammansluta de båda fraktionerna af det liberala partiet, ledde visserligen icke till något resultat. Men G. arbetade med de bästa förhoppningar för att reorganisera den homerulevänliga delen af sitt parti, åtskilliga fyllnadsval utföllo till förmån för den nya politiken, och G. lyckades äfven komma till ett samförstånd med Parnell. En skandalös äktenskapsprocess,