hvari den sistnämnde inblandades, tvang emellertid G. -- af hänsyn särskildt till partiets nonkonformistiska element -- till en brytning med Parnell (1890). Hans fordran på Parnells aflägsnande från ledarplatsen inom det irländska partiet framkallade en schism inom de irländske nationalisternas led. Det ena som det andra blef för G:s homerulepolitik ödesdigert. 1892 års val gåfvo ej, som G. hoppats, en stark utan en svag och på irländarnas röster beroende majoritet för homerule. Salisbury afgick, och G. trädde för fjärde gången i spetsen för regeringen i aug. 1892. Följande år framlade han sin andra homerulebill, som skilde sig från den första bl. a. därigenom, att den bibehöll de irländske representanterna till minskadt antal (80 i st. f. 105) i riksparlamentet. Det sätt, hvarpå G. lotsade detta förslag genom underhuset, måste betraktas som ett kraftprof snart sagdt utan motstycke för en 84-åring, och The grand old man ("den store gamle") var ock ett hedersnamn, som allmänheten tillade honom. Den slutliga majoriteten blef dock ganska obetydlig (34 röster), och förslaget föll i öfverhuset med oerhörd majoritet. G:s statsmannabana var nu lyktad. Aftagande syn och hörsel liksom oenighet med kolleger i afseende på militärutgifterna förmådde honom att afgå 3 mars 1894. En erbjuden pärsvärdighet af böjde han nu liksom vid föregående tillfällen. Han framlefde sina återstående år i lugn på sitt gods Hawarden castle (se Hawarden), upptagen af litterära sysselsättningar; blott en och annan gång (i anledning af massakrerna på armenierna) lät han sin stämma ljuda i lidelsefulla diatriber mot turkarna. Han afled af kräfta 19 maj 1898 och begrofs i Westminster abbey. En staty öfver honom restes där 1903. En annan staty öfver honom (af H. Thornycroft) aftäcktes 1905 på Strand i Londons centrum. G:s maka Catherine Glynne, med hvilken han ingick äktenskap 1839, afled 14 juni 1900. Sin egentliga statsmannastorhet har G. som finansman och parlamentariker. Han var ingen stor politisk tänkare som Burke; han egde icke Disraelis snillrika framsynthet; han var snarare en man af samma läggning som sin beundrade lärare Peel, en man, som utan att spana långt framför sig, söker lösa frågorna i den ordning de tränga sig fram till afgörande. Hans storartade andliga vitalitet, fenomenala arbetsförmåga, snabbhet och skärpa i uppfattningen, stora sakkännedom och sinne för detaljer gjorde honom till en af de bäste finansministrar England egt. Nämnda egenskaper satte honom ock i stånd att lösa de mest intrikata lagstifningsproblem. Som talare hörde han till sin samtids främsta, särskildt var han en förträfflig debattör. Majestätiskt flödade perioderna från hans läppar och öfverväldigade motståndaren med en brusande ström af ord. Väl kunna hans anföranden, när man läser dem, förefalla en smula bleka och långrandiga i jämförelse med t. ex. Burkes eller Disraelis; men ett helt annat intryck gjorde de på åhöraren, understödda af hans enligt allas vitsord sällsynt välljudande stämma och lidelsefulla utförande. Ingen samtida politisk talare torde ha egt hans förmåga att rycka ett auditorium med sig. Hans brister som talare voro en påfallande saknad af humor och en obestridlig formalism och benägenhet för spetsfundighet och hårklyfverier, som föranledde, att man ofta missförstod honom, och äfven mer än en gång invecklade honom i svårigheter och ådrog honom beskyllningen för bristande öppenhet. Utrikespolitiken är den svaga sidan i hans politiska bana; hans doktrinära nationalism och obenägenhet för att i tid kraftigt ingripa förde honom till konflikter, hvilkas lösning fordrade mycket större offer, än en från början kraftig och målmedveten politik skulle kräft. Han kan icke fritagas från en viss maktlystnad och en viss själftillräcklighet, men på hans oegennytta och rena uppsåt faller ingen skugga. Få ha som han förstått att fånga sitt folks fantasi, och för mängden af engelsmän torde han vara 1800-talets stora statsman par préférence. G. utöfvade äfven en omfattande litterär verksamhet; bland hans skrifter märkas utom de förut nämnda Studies on Homer and the Homeric age (3 bd, 1853), Gleanings from past years (8 bd, 1879--90), en samling på olika håll tidigare offentliggjorda essayer, samt hans upplaga af biskop Butlers skrifter. G:s namnteckning finnes återgifven i pl. I till art. Autograf. Litt.: Hamilton, "Mr. Gladstone, a monograph" (1898), Buxton, "Mr Gladstone as chancellor of the exchequer, a study" (1901) samt framför allt Morleys utmärkta biografi "The life of William Ewart Gladstone" (3 bd 1903; ny uppl. i 2 bd 1906); en god karakteristik finnes hos Bryce, "Studies in contemporary biography" (1903); värdefulla upplysningar om tiden 1880--86 kunna hämtas ur Winston Churchills "Lord Randolph Churchill" (1906). G:s son Herbert John G., f. 1854, blef 1880 ledamot för Leeds i underhuset, var finanssekreterare i krigsministeriet i faderns tredje ministär, understatssekreterare i inrikesministeriet 1892--94, arbetsminister (first commissioner of works) i Roseberys ministär (mars 1894--juni 1895) samt är sedan dec. 1905 i den nuv. regeringen inrikesminister. T. H-r. Glæser. Se Gläser. Glafsfjorden (Glafsfjolen), insjö i västra Värmland, Jösse och Gillbergs härad, genomfluten af Byälfven. Norra delen, i hvilken Vrangsälfvens och Vaggeälfvens förenade vatten, Jösseälfven, utfaller, kallas Älgåfjorden; s. därom vidtager den bredare egentliga G., sedermera afsmalnande till Söljeflagan, Stömneflagan och slutligen Björnöfjorden, ur hvilken Byälfven utgår. Hela längden beräknas till omkr. 42 km., arealen till 111,4 kvkm, Glafva. 1. Socken i Värmlands län, Gillbergs härad. 30,333 har. 3,644 inv. (1907). G. utgör ett konsist. pastorat i Karlstads stift, Gillbergs kontrakt. -- 2. Glasbruk i ofvannämnda socken, vid sjön Stora Gla, tillhör G. glasbruks aktiebolag (bildadt 1872). Tillverkningen var 1906 2,845,8 ton glas af olika slag (fönster-, matt- och mousselinglas) till ett angifvet värde af 634,000 kr. 222 arbetare. Bolaget eger äfven ett sågverk med en försågning af omkr. 2,500 kbm. Glafven, ett numera ej längre brukligt ord för spjut. Glagoliter. Se följ. art. [Glagolitiska alfabetet] Glagolitiska alfabetet, slav. glagolica [glagålitsa; af glagol, "ord"], är det ena af de två 855--865 uppfunna alfabet, som nyttjas för kyrkoslavisk litteratur. Medan det andra, det cyrilliska alfabetet (slav. kyrillica), är bildadt af grekisk majuskelskrift med små förändringar, utgör det