ström. Den omgifves af socknarna Östra Eneby, Borg och Löt, Kullerstad, Vånga och Risinge, har en areal af 74 kvkm. och en höjd öfver hafvet af omkr. 23 m. Utom Motala ström tillflyta från n. Finspångsån och Haddebo- l. Ysingeån.

Glandelhår (från blad af Nicotiana tabacum).

Gla'ndel (af lat. gla'ndula, körtel; diminut. af glans, ollon), bot., betecknar vanligen helt små, rundade organ, oftast uppburna på kortare eller längre skaft och då benämnda glandelhår eller körtelhår. Dylika glandiers form kan för öfrigt växla, men de göra alltid tjänst såsom afsöndringsorgan för någon vätska eller annat ämne af eget slag, såsom vatten med däri lösta ämnen, flyktig olja, harts, slem eller dylikt. Den enklaste formen af glandier består af blott en enda cell. Oftast bildas emellertid glandierna af flera celler. Sådana glandler träffas å blad, yngre grenar eller kvistar, fruktskaft, frukter och å blommans delar o. s. v. Korta, mångcelliga glandier, som ofta träffas på knoppfjäll, kallas kolleterer. Glandelhåren hos insektätande växter, som afsöndra enzym, kallas digestionshår (se Drosera). I många blad, frukter och andra växtdelar finnes en annan form af glandier, s. k. inre glandler, hvilka äro insänkta i växtdelen och innehålla en flyktig olja. De bildas genom upplösning af väggarna mellan en grupp af celler eller i intercellularrum. Blad med sådana oljeglandler kallas genomskinligt punkterade, emedan oljeglandlerna genomsläppa ljuset mer eller mindre, så att de synas som genomskinande punkter, då bladet hålles mot dagern. — Flera slags glandier insamlas och utgöra viktiga droger, såsom Kamala (se d. o.) och glandula Lupuli, äfven kallad Lupulinum (se Humle). Jfr Hydatod, Nektarier och Sekretorgan. O. T. S. (G. L-m.) Glandelhår, bot. Se Glandel. Glan-Donnersbergboskapen i bajerska Pfalz tillhör mellersta Tysklands förnämsta bergraser och är afsedd för kombinerad produktion. Dragförmågan är bäst utvecklad, men rasen har äfven godt anseende i fråga om mjölkafkastning och gödning. Fullvuxna kor väga i medeltal 500-700 kg. Färgen är gul. H. F. Gla'ndula, lat., körtel (se d. o. och Glandel, bot.). — Glandulæ Bartholiniānæ. Se Bartholinska körtlarna. — G. Brunneriānæ. Se Brunnerska körtlarna. — Glandula lacrymālis, tårkörteln. Se Tårar. — G. Lu'puli. Se Humle. — Glandulæ Meibomiänæ. Se Meibomska körtlarna. — Glandula pineālis, tallkottkörteln. Se Hjärnan. — G. Rottleræ. Se Kamala. — G. thyreoi'dea. Se Sköldkörteln. Glandulös (af lat. gla'ndula, se d. o.), bot., detsamma som glandelbärande. Se Glandel. Glans. 1. Fys. En yta visar glans, när den utom det diffust reflekterade ljuset sänder äfven en större mängd regelbundet reflekteradt ljus in i ögat. Motsatsen är en matt yta, från hvilken hufvudsakligen kommer diffust ljus. Ett annat slag af glans är det, som en ljuskälla hvilken som helst af stor intensitet säges besitta. 2. Miner., mineralens egenskap att mer eller mindre starkt reflektera ljuset, hvilken beror af deras ogenomskinlighet eller genomskinlighet, ljusbrytning, polarisationsförmåga m. m. I mineralogien skiljer man mellan olika arter glans, såsom metallglans (hos metaller och många svafvelmetaller), diamantglans (diamant, zinkblände), glasglans (flertalet silikat), fettglans eller vaxglans (flinta, kvarts, serpentin m. fl.), pärlemorglans (apofyllit), sidenglans (vissa slag kvarts och gips, asbest). I afseende på glansens styrka sägas mineralen vara speglande, starkt glänsande eller matta. — En mängd mineral benämnes glänser. Oftast äro dessa svafvelmetaller, såsom blyglans, kopparglans, silfverglans m. fl., någon gång syreföreningar, t. ex. järnglans (järnoxid). 1. G. N. 2. P. T. C.* Glansbark, bark, som erhålles af 30—40-åriga ekar och innehåller rikligt med garfsyra. Jfr Ekbark, sp. 82. C. G. H.* Glansberg, Lorens. Se Glansenstierna. Glansenstierna, Lorens, fortifikationsofficer och krigare, f. 1672 i Stockholm, d. där 1740, blef student 1684 och volontär vid Fortifikationskontoret 1690. Som kapten vid Skyttes regemente bevistade han kampanjen vid Riga (1700) samt tåget till Petsjory och slaget vid Erastfer (1701), blef 1702 fortifikationskapten i Dorpat och var med om denna stads tappra försvar 1704. 1705 kommenderades han till finska armén under Maijdel, var 1706 med i descenten vid Neva samt i försvaret af Viborg och blesserades vid 1708 års descente vid Neva. 1710—14 deltog han i kampanjen i Finland, sedan 1711 som generalkvartermästare, tjänstgjorde 1717 vid Roslagsarmén, medföljde 1718 Armfeltska armén till Norge och ledde under återtåget förtruppens marsch öfver Bukhammeren och Tydalen. Han adlades 1719 med namnet G. (han hette förut Glansberg). 1720—22 stod han på stockholmska arméns fältstat, blef 1723 generalkvartermästarlöjtnant vid Finska fortifikationsbrigaden och uppförde befästningarna vid Fredrikshamn. 1739 transporterades han till Stockholm. L. W:son M. Glansfasanen, Lophophorus impeyanus, zool., kanske den praktfullaste af alla hönsfåglar, lefver i Himalayas skogar 2 till 3 tusen m. ö. h. Hos hannen äro hufvudet och strupen metallgröna, öfverhalsen och nacken purpur- eller karminröda, med rubinglans, underhalsen och ryggen bronsgröna, guldglänsande, vingtäckarna och öfvergumpen violett eller blåaktigt gröna, undre kroppsdelarna svarta, med bröstet i midten skimrande i grönt och purpur, vingpennorna svarta och stjärten kanelröd. Honan har däremot strupen hvit, fjäderdräkten blekt gulgrun, med mörkbruna fläckar, vågor och band, armpennorrna och stjärten svarta, med brungula band. Hannen är 65 cm. lång och honan märkbart mindre. I sitt hemland är denna fågel ganska allmän. Till Europa har den mera sällan blifvit förd; dock finnes den i åtskilliga zoologiska trädgårdar och har till och med fortplantat sig i flera af dem. C. R. S.*