1267 Glansfisken-Glareanus 1268 Glansfisken 1. Laxestörjen, Lampris gutta-tus, zool., tillhör gruppen Catosteomi bland benfiskarna. Den utgör den enda kända arten ai släktet och utmärkes genom hög, hoptryckt kroppsform, en enda ryggfena samt en mängd strålar i bukfenorna, hvilka liksom öfriga fenor, utom analfenan, äro höga och skärformigt böjda. Glansfisken, som i Norge kallas laxestörje och på Island gudlax, når ända till 150 cm. längd och är en af Atlantens vackraste fiskar. Fenorna äro mörkt scharlakansröda; kroppen är ofvan glänsande stål blå, nedåt buken hvit; sidorna äro beströdda med runda eller ovala, silfverfärgade fläckar. Dess utbredning sträcker sig ifrån nordligaste Atlanten åtminstone ned till Madeira. I Medelhafvet förekommer den äfven, men ganska sällsynt, och den lär vara anträffad äfven i Stilla oceanen. Glansfisken är en öppna hafvet tillhörande art, som vid kusterna allestädes är sällsynt. Vid Island anträffas den någon gång, och vid norska kusterna erhålles årligen ett eller annat exemplar. Äfven i Kattegatt och ända ned i Öresund har den blifvit funnen, ehuru ytterst sällan. Köttet lär likna laxens till färg och smak, men är mycket fetare. R,- L-* Glansfåglar, Galbulidæ, zool, en familj tillhörande ordn. Coracnformes bland fåglarna. Fötterna äro svaga, och af tårna äro två riktade framåt och två bakåt; stundom saknas stortån. Näbben är lång, rak, från sidorna hoptryckt och spetsig. Fjäderbeklädnaden är mycket mjuk och präktigt lysande. Hithörande fåglar bebo Syd-Amerikas urskogar ö. om Anderna. De uppgifvas vara tröga (hvarför de stundom sammanfattas under namnet Trögfåglar) och föga intelligenta. De lefva enstaka eller parvis. Alla äro insektätare. J a k a-marsläktet (Galbula) innefattar fåglar med lång, tunn, rak och skarpkantad näbb, jämförelsevis långa vingar och korta, svaga fötter, å hvilka f ramtårna äro till stor del förenade och baktårna mycket korta. Jakamaren (G. viridis) utmärkes genom sin praktfulla fjäderbeklädnad: ryggsida och bröst guldgröna, undersidan i öfrigt roströd och stjärten roströd med grön spets. Jakamaren bebor Brasiliens kustområde. L-e- Glanshammar. 1. Härad i Örebro län, ingår i Öster-Närkes domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Glanshammar. Rinkaby, Götlunda, Lill-kyrka och ödeby. 35,717 har. 7,430 inv. (1907). - 2. Kontrakt i Strängnäs stift, omfattar de fem pastoraten Axberg och Hofsta; Glanshammar och Einkaby; Götlunda; Kil och Gräfve; Lillkyrka och ödeby. 65,436 har. 12,290 inv. (1907). - 3. Socken i ofvannämnda härad. 7,576 har. 1,925 inv. (1907). G. bildar med Einkaby ett regalt pastorat i Strängnäs stift. Glanshammars kontrakt. Glanshammars häradsallmänning. Se K ä g l a n. Glanskobolt. Se Koboltglans. Glanspapper, tekn. Se A r g e n t i n och Papper. Glanssmygare, zool. Se Hesperidæ. Glanssot, Fuligo splendens, farm. med., den svarta, glänsande skorpa, som bildas i nedre delen ai rökgången från eldstäder, där vegetabiliska ämnen (ved o. d.) undergå förbränning, hvilken i vanliga eldstäder aldrig är fullständig. Glanssotet uppstår af det vanliga pulverformiga sotet (eller röken) därigenom, att detta mekaniskt sammanbin des medelst den vattengas och de tjärämnen, som bildas vid förbränningen. Glanssotet består sålunda af sam-mansintradt kol, förorenadt af kreosot, "brand-hartser", tjärprodukter och salter. Det är till färgen brunsvart, glänsande'samt har en vidbränd lukt och smak. Glanssotet begagnades redan af de gamle grekiske läkarna och bibehöll sig länge i bruk. Numera är det uteslutet ur Svenska farmakopén tillika med de däraf beredda preparaten: sotdroppar, Liquor fuliginis alkalinus (alkaliska sotdroppar) och Liqu. fuliginis fætidus (sotdroppar med dyfvelsträck). Båda voro högst vidriga läkemedel, hvilka användes mot hysteriska krämpor samt, i synnerhet den sistnämnda beredningen, såsom ganska verksamma, s. k. marodördroppar. O. T. S. (C. G. S.) Glansspetsormen, zool. Se Dryophis. Glansstaren, zool. Se Lamprotornis. Glansträd, välluktande, bot. Se A g l a i a. Glanvil [glä'nvil], Joseph, engelsk filosof, f. 1636, d. 1680. Genom att ansluta sig till Bacon och Cartesius arbetade han sig ut ur den puritanism och skolastik, som under hans studietid härskade i Oxford. I sitt hufvudarbete, Scepsis scientifica (1665), förfäktade han den vetenskapliga förutsättningslösheten och försvarade den mekaniska naturförklaringen, enligt hvilken naturen är en stor automat. Men han betonar all vår kunskaps relativitet, i det vi alltid måste förutse nya erfarenheter, som nödga oss att förändra våra hypoteser. I kritiken af orsaksbegreppet är han en föregångare till Hume. Vi kunna icke omedelbart erfara detta förhållande, utan sluta oss endast därtill, då vi finna en företeelse alltid följa på en annan. Särskildt då orsak och verkan äro mycket olika, blir förhållandet mellan dem tvifvelaktigt; så när det gäller förbindelsen mellan själ och kropp. Af sin skepticism drager han emellertid den oväntade slutsatsen, att man ej kan förneka häxeriets möjlighet, enär man icke a priori kunde veta, hvilka orsaksförhållanden ega rum i världen. Därmed visar han, huru ofullständigt "den mekaniska hypotesen" ännu frigjort honom från medeltidens åskådningssätt. S-e. Glareanus, eg. Heinrich Loriti, schweizisk humanist och musiklärd, f. 1488 i kantonen Glarus, efter hvilken han fick namnet G., d. 1563 i Freiburg im B. Han studerade bl. a. i Köln, där han 1512 af kejsar Maximilian kröntes som skald, men därifrån han, upprörd af skola-stikernas tillvägagående mot Keuchlin, 1514 begaf sig till Basel. Där tog han i början ifrigt parti för sina vänner Zwingli och CEcolampadius, men vände sig sedermera ifrån dem och begaf sig, sedan reformationen segrat i Basel, tillika med Erasmus till Freiburg, där han 1529-60 verkade som professor i historia och poetik. - Ehuru G. stod i stort rykte för snille och vetenskaplig bildning, utmärkte han sig dock företrädesvis på musikteoriens område, framför allt genom sitt berömda arbete DodekacTiordon (1547; ånyo utgifvet 1889), som går ut på att uppvisa tillvaron af 12 kyrkotonarter, öfverensstämmande med de grekiska modi, i st. f. endast 8, som förut antagits. G. tillade nämligen skalorna på c (den joniska) och a (eolisk), jämte de båda motsvarande plagaliska. Bland hans öfriga arbeten märkas Helvetiæ descriptio (på vers; 1514), Elegiæ (1516), Isagoge in musicen (s. å.), De geo^