6 SiO₂, K₂O, PbO, med en halt af 53,4 proc. kiselsyra, 13,8 proc. kaliumoxid, 32,8 proc. blyoxid. Glasets fysiska egenskaper äro af icke mindre vikt för dess karakteristik än den kemiska sammansättningen. Specifika vikten växlar hos kalkglas mellan 2,4 och 2,6, hos blyglas är den 3,0--3,8; tyngst är talliumhaltigt flintglas med spec. vikt 5,62. Längdutvidgningskoefficienten inom temperaturgränserna 0°--100° är 0,0007--0,0009. Hårdheten stiger med kiselsyrehalten och nedsättes af alkalier och bly samt växlar därför betydligt. De hårdaste glasslagen låta knappt repa sig med goda filar. Emot konstant tryck är glas ganska hållfast, sprödheten aftager betydligt i samma mån som glasets tjocklek; i tunna skifvor eller trådar är materialet mycket elastiskt. Hastig afkylning gör glaset sprödt, långsam afkylning förminskar bräckligheten. Glaset är en dålig värmeledare, hvilken egenskap i förening med sprödheten gör det mindre motståndskraftigt mot hastiga temperaturväxlingar. Äfven i elektriskt afseende är glas en dålig ledare; alkaliska glas äro emellertid mindre isolerande än kiselsyrerika. Ljusbrytningsförmågan är hos blyglas större än hos vanligt glas och störst hos glas, i hvars massa vismut ingår i st. f. bly och tallium i st. f. kalium. Ljuset absorberas vid sin genomgång olika af olika glassorter, t. ex. af flintglas 4,27 proc., af vanligt fönsterglas 13 proc. Fullkomligt färglöst glas är svårt att framställa, emedan råmaterialen nästan alltid innehålla spår af järn och natrium, som ge färgtoner åt massan. Af de tunga metallerna ge blott bly och vismut färglösa glas. Glasets smältpunkt höjes genom kiselsyra, men sänkes genom bor, fluor, alkalier och bly. Upphettas glas länge till den temperatur, vid hvilken det är mjukt, omvandlas det till en ogenomskinlig, kristallinisk, hård massa (Réaumurs porslin). -- På glasets förhållande vid höga temperaturer beror dess egenskap att låta forma sig till de mest olika föremål. Vid glasugnens temperatur (1200°) är glaset tunnflytande som sirap och kan då gjutas i formar. Denna egenskap tillgodogöres vid tillverkningen af större speglar och de nu för tiden så mycket använda stora butikfönstren. Vid en något lägre temperatur antager glasmassan en utomordentlig seghet, så att den med lätthet antager olika former och äfven kan spinnas till den finaste tråd. På glasets utomordentliga seghet vid rödglödgningstemperaturen beror glasblåsarkonsten. En annan egenskap, som för denna industri är af icke mindre värde, är, att man vid denna temperatur kan endast genom beröring fästa två stycken glasmassa vid hvarandra. -- Glas har i allmänhet stor motståndsförmåga mot kemikaliers inverkan. I fuktig luft anlöpes det emellertid med tiden af ett iriserande, ogenomskinligt ytlager, som består af kiselsyra och därför kan aftvättas med kalilut; äfven vid långvarig kokning med vatten löser sig glas. Syror och kaustika alkalier verka ännu kraftigare än vatten, starkast fluorvätesyra, som därför användes till etsning af glas. (Se vidare Glasfabrikation.) C. A. D. (G. H-r.) Glas, sjöv. Ombord å fartyg indelas dygnet i "vakter" och hvarje "vakt" i 8 halftimmar, hvilka benämnas glas. (De två "vakter", som benämnas plattfötter - tiden mellan kl. 12 och 4 eller mellan kl. 4 och 8 e. m. - indelas i endast 4 glas.) Benämningen glas har bibehållit sig alltsedan den tid, då sandglas, som utrunno på en half timme, vanligen nyttjades såsom tidmätare ombord. På skeppsklockan slås glas af en därtill afsedd post, glas v akt, med ett, två o. s. v. ända till åtta slag. Glasvakten har äfven att till den vakthafvande rapportera de tider, hvilka stå utsatta på "rutin-taflan". O. E. G. N.* Glas, Olof, läkare, universitetslärare, f. 14 nov. 1812 i Umeå, d. 5 mars 1880 i Uppsala, blef 1831 student i Uppsala, där han med ovanlig framgång egnade sig åt medicinska studier och blef Hwassers mest älskade lärjunge. 1837 promoverades G. till med. doktor. Efter aflagd kirurgie magisterexamen 1838 utnämndes han 1839 till adjunkt i teoretisk och praktisk medicin vid Uppsala universitet, 1848 till e. o. professor i praktisk medicin och 1851 till professor i kirurgi och obstetrik, men förflyttades 1856 till den efter Hwasser lediga professuren i teoretisk och praktisk medicin, hvilken han med ovanlig lärartalang upprätthöll till slutet af 1877. 1852-67 skötte G. som intendent Sätra hälsobrunn, hvilken han ryckte upp ur dess lägervall. Han förbättrade och utvidgade brunnens anstalter och åter-förskaffade den det rykte, som den hade i P. v. Afzelius' dagar. I Uppsala utöfvade G. en vidsträckt och framgångsrik verksamhet som praktiserande läkare, prefekt vid gamla akademiska sjukhuset (1854 -67) och öfverläkare vid nya sjukhuset i Uppsala (1867-77). Hans outtröttliga nit och välvilja mot patienter, hans rika erfarenhet, säkra blick och lugna väsen väckte förtroende och tillgifvenhet. Yid sidan af sin vidsträckta lärar- och läkarverksamhet dref G. de mest omfattande och djupgående studier. Frukten af dessa bevarades i ett aldrig svikande minne. Han förklarade själf, att det en tid var honom omöjligt att glömma, hvad han en gång läst. G. blef 1842 led. af Svenska läkarsällskapet, 1847 af Vet. soc. i Uppsala, till hvars sekreterare han valdes efter prof. Ångström, 1860 af Vet. akad. samt 1878 af Vet.- och vitt.-samh. i Göteborg och af Fysiogr. sällsk. i Lund. G. författade bl. a. Om periodisk neuralgi i hjertat (akad. afh., 1837), De tuberculosi pulmonum (akad. afh., 1839), Några ord i den medicinska frågan etc. (1863), åtskilliga uppsatser i Uppsala läkarförenings förhandlingar samt Essai sur la société royale des sciences d'Upsal et ses rapports avec l'université d'üpsal (1877; i den af Vet. soc. med anledning af Uppsala universitets jubelfest utgifna delen af dess handlingar). F. B.» Glasbasalt, petrogr. Se Basalt. Glasberg, i germanska medeltidssagor och folkvisor ett otillgängligt berg af glas, på hvilket en prinsessa sitter och är lofvad till äkta åt den, som lyckas rida uppför berget (därmed sammanhänger det nyare ordstäfvet om glasberget som tillhåll för mor "på öfverblifna kartan"). Jfr Hylten-Cavallius