torf, begagnar man täckta pottor för att skydda glasmassan för oförbränd rök eller med lågan följande

Fig. 1. Glasdeglar.

kol- och askpartiklar; användes åter ved eller gas till bränsle, så begagnas öppna deglar (se fig.).

Fig. 2. Glasugn för stenkolseldning. Genomskärning.

I de äldre runda ugnarna sker eldningen med fast bränsle på en rost; men numera begagnar man

Fig. 3. Glasugn för stenkolseldning. Plan.

allmänt generatorgas (se d. o.) till bränsle och använder därvid regenerativt system (se Regenerator) för att så mycket som möjligt tillgodogöra bränslets värmeeffekt. Figurerna 2 o. 3 angifva i genomskärning och plan utseendet af en glasugn för stenkolseldning. De 10 deglarna äro uppställda med mynningarna riktade mot arbetsöppningarna, genom hvilka deglarna beskickas och färdig glasmassa uttages. Den i midten befintliga rosten öfver det stora askrummet påeldas genom D. Lågan slår upp mot hvalfvet E. Genom FF afgå rökgaserna. Under senare åren har man, i synnerhet för buteljtillverkning, men äfven för finare hål- och taffelglas, börjat använda glasugnar utan deglar, s. k. vannugnar, i hvilka glasmassan smältes på ugnens botten, hvarigenom vinnes en ganska stor bränslebesparing. Fig. 4 o. 5 visa i plan och genomskärning en Siemens' vannugn med regeneratorer. Vannorna W, W₁, W₂ beskickas genom öppningarna o, o₁, o₂ med glassatsen. Generatorerna R befinna

Fig. 4. Siemens' vannugn. Plan.

sig under ugnen (se Regenerator). Gas och luft passera ut och in genom a₁ och a₂. Genom luftkanalerna k, k₁, k₂ kylas bottnen och väggarna. Arbetsöppningarna äro belägna vid d. Nyare vannugnar ha inga regeneratorer, utan i stället rekuperatorer (se d. o.). -- Tillverkningen af deglarna är ett mycket fordrande arbete, som ofta utföres vid glasbruket och som naturligtvis fordrar sin särskilda verkstad, torkrum och brännugn. På valet och behandlingen af den eldfasta leran ligger mycken vikt. -- Då den för glasberedningen afsedda glassatsen utom af fint pulveriserad kvarts eller kvartssand och glasskärfvor består af soda, glaubersalt, pottaska, blyglete, salpeter o. s. v., måste under smältningen i pottorna försiggå en kemisk process, för hvars genomförande det är nödigt att höja temperaturen så mycket, att glasmassan blir tunnflytande. Därigenom beredes tillfälle åt kolsyran att bortgå och åt de bildade främmande salterna att uppstiga till ytan samt åt tyngre beståndsdelar att sjunka till bottnen. De till ytan uppstigande salterna, hvilka efter afsvalning bilda en porös kristallinisk massa, kallad glasgalla, afskummas flitigt med en järnsked. Denna operation kallas luttring. -- Förr brukade man i en särskild ugn, den s. k. frittugnen, uppvärma råmaterialen för glasmassan ända