till sammansintring, frittning, innan de inlades i smältpottorna. Numera åtnöjer man sig med att väl torka materialen och därefter direkt inväga dem i pottorna. -- Sedan glasmassan blifvit tillräckligt luttrad, beror den följande behandlingen på den vidare bearbetning glaset kommer att undergå.

Fig. 5. Siemens' vannugn. Genomskärning.

Skall glaset gjutas till spegelglas, bibehålles den höga temperaturen i ugnen (se nedan under spegelglastillverkning). Skall glaset åter bearbetas genom blåsning, måste ugnen afsvalas så mycket, att glasmassan antager det sega tillstånd, i hvilket den så lätt kan formas till hvarjehanda föremål. -- Den

Fig. 6.

arbetsmetod, hvarigenom glaset härvid förarbetas, kallas glasblåsning, och det förnämsta därtill begagnade verktyget är den s. k. glasblåsarpipan, ett järnrör af omkr. 3 cm. diameter och 1,2 á 1,5 m. längd, i ena ändan försedt med ett munstycke af trä och i den andra med en utvidgning, hvarmed större eller mindre portioner glasmassa upphämtas ur degeln (se fig. 6 A). För att lättare kunna handteras omslutes pipan på midten af ett trärör. Hela arbetssättet beror på den utomordentliga segheten och plasticiteten hos glasmassan, som göra, att man genom inblåsning af luft genom pipans munstycke kan uppblåsa den vid andra ändan sittande glasklumpen till en ihålig kula, som sedermera genom hvarjehanda handgrepp erhåller olika former. -- Andra vid glasblåsningen använda redskap äro valsplattan, en på golfvet liggande, med flera fördjupningar försedd träkloss (fig. 6 B), träformar, saxar, tänger, nafvel- l. häftjärn. Om glasblåsarlampan se Eolipil. -- För att gifva ett begrepp om förloppet vid glasblåsningen torde vara enklast att beskrifva arbetssättet vid tillverkningen af t. ex. en butelj. Med pipans knapp upphämtas ur pottan en portion glasmassa, hvars undre del under omvridning och inblåsning af litet luft afrundas i en af valsplattans fördjupningar. Om för litet glasmassa medföljt vid första indoppningen, upphämtas mera, och afrundningen mot valsplattan förnyas. Öfre delen af glasklumpen hoptränges därefter med ett järn, så att den erhåller formen a (se fig. 6). Därefter inblåses under ständig omvridning och en pendelartad rörelse af pipans nedre del mera luft, hvarigenom ämnet erhåller sin tillbörliga vidd, b. Flaskan införes därpå i träformen c, allt under fortsatt kraftig blåsning, hvarigenom väggarna erhålla sin cylindriska form. Därefter uppvärmes buteljens botten samtidigt med att handtlangaren värmer ett nafveljärn, e, och på detsamma upphämtar en liten bit glasmassa. Denna fästes nu midt under buteljens botten, hvilken under vissa handgrepp intryckes, så att den erhåller sin bekanta skapnad, se d. Pipan afspränges därpå från flaskan, och halsändan uppvärmes, hvarvid nafveljärnet tjänar till handtag; den tjockare ringen kring mynningen bildar man antingen genom att med ett järnbleck omvika kanten eller genom att linda en remsa seg glasmassa rundt därom. Med ett slag skiljes därefter nafveljärnet från buteljens botten. De ofta förekommande värmningarna verkställas i en särskild, med smältugnen förenad eller bredvid densamma stående mindre ugn, trummelugn, med rund arbetsöppning. -- På liknande sätt tillverkas allt så kalladt småglas, d. v. s. glas, som användes till husgerådsartiklar, såsom karaffiner, dricksglas, vinglas, skålar o. s. v. En stor del af arbetet göres ofta, först sedan pjäsen blifvit fäst på nafveljärnet, och i anseende till glasets stora plasticitet vid denna temperatur låter det lätt utföra sig med de enklaste redskap. Dock är man vid denna industri i hög grad beroende af arbetarens skicklighet. Formar af trä eller metall, för att gifva pjäsen dess slutliga form, användas hufvudsakligen för finare glassorter, som vidare skola bearbetas genom slipning. Vid glashyttor för tillverkning af finare småglas är därför ett sliperi ett nödvändigt tillbehör. -- Tillverkningen af fönsterrutor, s. k. taffelglas, tillgår på analogt sätt, ehuru man där har större massor att behandla