och ett mera ansträngande arbete. För att skona arbetarnas lungor förekommer blåsning med komprimerad luft i pipan. Sedan genom upprepade indoppningar i degeln en tillräckligt stor glaskvantitet blifvit upphämtad på pipan, utdrifves den under ihållande blåsning och upprepade svängningar till en aflång, päronformig blåsa, hvars botten man först öppnar genom att starkt blåsa i densamma, medan den hålles in i trummelugnen. Sedan kanterna blifvit afjämnade med saxen, erhåller glaset genom centrifugalkraftens inverkan under starka svängningar en cylindrisk form. Från den sålunda bildade cylindern, den s. k. valsen, afspränger man därefter den vid pipan fästa halsen och uppskär den längs efter med diamant eller glödgadt järn. Valsarna införas därefter i liggande ställning i den s. k. sträckugnen, där glaset uppmjukas så mycket, att cylindern upprullar sig själf, hvarefter skifvan med ett passande verktyg utjämnas på den s. k. sträckstenen. -- Det äldre sättet att tillverka fönsterglas bestod däruti, att man genom att hålla pipan rätt upp och ned förskaffade sig en tillplattad blåsa, hvilken därefter öfverflyttades på ett nafveljärn, som hölls i mycket hastigt roterande rörelse. Man fick därigenom en stor rund skifva, som dock i midten, omkring fästjärnet, var tjockare. Sedan denna inre lins, det s. k. oxögat, blifvit utskuren och glasskifvan itudelad, erhöllos tvenne halfmånformiga skifvor, s. k. månglas, ur hvilka rutorna utskuros. Detta glas blef emellertid mycket ojämnare och fulare än det nu för tiden tillverkade valsglaset. Emellertid har metoden i smått fortfarande användning för framställning af tunna, homogena glasskifvor, t. ex. för mikroskopering. Nyare metoder för glasformning äro gjutning, pressning och valsning i valsar, hvilka förfaringssätt utbildats för massfabrikation af såväl hålglas som plattor, trådglas (med järnduksinlägg) m. m. Till kvalitetstillverkningar äro dessa metoder dock ännu ej lämpliga. -- Den sista operationen vid all glasblåsning är att införa det ännu varma glaset i den s. k. kylugnen, där det får långsamt afsvalna, hvarigenom dess skörhet i betydlig grad minskas. Ett härtill alldeles motsatt förfarande begagnas emellertid vid s. k. härdning af glas, hvarvid den färdigblåsta glaspjäsen först åter upphettas mycket likformigt till nära uppmjukningstemperatur och därefter hastigt nedsänkes i ett bad af smält fett och olja. Efter upptagningen ur detta bad får glaset långsamt svalna. Genom detta af fransmannen Alfred de la Bastie 1875 uppfunna förfaringssätt erhåller glaset en högst betydligt större motståndsförmåga mot slag, stötar och hastiga temperaturväxlingar. Men det oaktadt har det härdade glaset ej fått den användning, som man kunnat vänta, emedan man funnit, att sålunda behandladt glas ofta, utan någon yttre anledning, springer sönder i små bitar. Dessa det härdade glasets egenskaper bero på en genom den hastiga afkylningen åstadkommen omsättning af glasets molekyler och äro redan af gammalt kända genom de s. k. glastårarna, som erhållas på det sätt, att man låter smältande glas drypa ned i kallt vatten. Dessa glastårar motstå ganska starka slag på den kupiga delen, men sönderfalla till ett fint pulver, om den yttersta spetsen afbrytes. Liknande är förhållandet med den s. k. bolognesiska flaskan, hvilken ögonblickligen sönderspringer, om man i den nedsläpper en ytterst liten stenskärfva. -- Spegelglasfabrikationen, d. v. s. tillverkningen af glas till stora speglar, butikfönster o. s. v., skiljer sig från ofvan beskrifna metoder däruti, att detta glas ej blåses, utan gjutes i den form det skall erhålla, hvarför det också är betydligt tjockare än annat till dylika ändamål användt glas. Man använder till detta glas de lättsmältaste och på samma gång renaste material. Mellan pottorna, som i detta fall vanligen ej äro flera än fyra, inställas i ugnen s. k. vannor, d. v. s. låga, rektangulära kärl af eldfast lera, i hvilka glasmassan, efter fullbordad luttring, med slefvar uppöses ur deglarna. I dessa vannor får den smälta massan stå ytterligare omkr. 16 timmar, tills den blifvit fullkomligt ren och biåsfri. Glasmassan utgjutes därefter på en förut uppvärmd, fullkomligt slät och jämn metallskifva, det s. k. gjutbordet, på hvilket glasskifvans storlek och tjocklek begränsas genom rundt om lagda metallskenor. För att jämnt fördela den utgjutna glasmassan rullas omedelbart efter gjutningen en tung tackjärnsvals däröfver, hvarefter glasskifvan inskjutes i kylugnen, där den får långsamt afsvalna. Härefter återstår det mycket fordrande slipningsarbetet, som verkställes på stenbord, på hvilka glasskifvan fastsättes med gipsgröt. Bearbetningen sker med en löpare af sten, formad som en stympad pyramid, på hvars undre sida är fäst en glasskifva. Till slippulver begagnas under den första s. k. råslipningen sand, men under de följande, klarslipningarna, allt finare och finare smärgelpulver. Slutligen poleras glaset medelst en på undre sidan med filt beklädd löpare, hvarvid polerpulvret utgöres af i vatten uppslammad fin järnoxid (kolkotar) eller tennoxid (tennaska). Genom foliering på ena sidan med tennamalgam framställas speglar af spegelglas (se Foliering). För hörnfönster o. d. framställas böjda spegelglasskifvor genom färdigpolerade plana skifvors upprepade upphettning och undan för undan starkare böjning i järnformar. -- Till de ofvan anförda fabrikationerna nyttjas hufvudsakligen blyfritt glas. Det blyhaltiga glaset åter utmärkes genom fullkomlig färgfrihet och stark ljusbrytningsförmåga samt genom den höga glans det vid polering antager; det är jämförelsevis mjukt och lätt att slipa. Till följd af dessa egenskaper nyttjas det till lyxföremål under namn af kristallglas, till optiska glas under namn af flintglas och till konstgjorda ädelstenar (strass) och emalj. Det blyhaltiga glaset är i smält tillstånd mycket segt, till följd hvaraf små ojämnheter i glasets täthet lätt uppkomma, hvilka i högsta grad försvåra tillverkningen af de optiska glasen, till hvilka endast sådana bitar kunna användas, som efter slipning å båda sidor visa sig vara fullkomligt felfria. En af de hufvudsakliga svårigheterna är att smälta en glasfluss af fullkomligt likartad fysikalisk konsistens alltigenom utan sliror, strimmor eller blåsor. Flintglaset är starkt ljusbrytande (dess Ijusbrytningskoefficient är 1,61--1,78, i tallium-vismutglas ända till 1,96), men sprider äfven färgerna mycket, hvarför de bilder man ser därigenom alltid ha färgade kanter. För att häfva detta fel kombinerar man vanligen en konvex flintglaslins med en konkav lins