1293 Glasinac-Glasmålning 1294 .nomlysande och därför mörkt i färgen samt glasigt i brott, i motsats till den vanliga hvita, mjuka, mjöliga beskaffenheten. Glasigheten beror därpå, .att kornets inre hårdnat till en homogen massa, under det att de mjöliga kärnorna ha sin stärkelse af-satt i väl utvecklade korn. Glasighet uppkommer, i .synnerhet då sädeskornets inre hastigt torkar, under det att en långsam torkning medför en bättre utbildning af stärkelsekornen. Säden blir därför glasig, i .synnerhet då den'mognar under stark hetta, hvarför hvete från trakter med heta somrar (kontinentalt klimat) vanligen är starkt glasigt. Hög ägghvitehalt medför benägenhet för glasighet, hvarför säden blir glasig på genom riklig gödsling eller af naturen kväfverik jord, som alstrar ägghviterika grödor. Gla-sigheten hos hvete höjer vanligen mjölets bakningsför-måga, d. v. s. egenskapen att jäsa upp väl, men lämnar ett mindre hvitt mjöl. Hos maltkorn är gla-.sigheten en dålig egenskap, emedan groningen (mält-ningen) förlöper mindre fort och jämnt och emedan den ofta sammanhänger med högre ägghvitehalt, som .är ofördelaktig hos maltkorn till ölbrygd. H. J. Dft. Gla'sinac [-näts], by i Bosnien, ö. om Sarajevo, 'har blifvit vida bekant genom de rika fynd från den .äldre järnåldern, som gjorts där under de sista decennierna och som till större delen förvaras i Sarajevos museum. Grafområdet omfattar omkr. 30 'kvadratmil, och på detta kunna räknas omkr. 120,000 grafhögar. I minst två tredjedelar af graf-varna finnas skelett, i inemot en tredjedel brända människoben. Dessutom finnas graffält i närheten ,af de på höjderna belägna borgvallarna (ett 30-tal). 'Grafhögarna äro uppbyggda af sten och jord samt -ofta omgifna af en stenring. De i grafvarna nedlagda föremålen tillhöra olika delar af Hallstatt-tiden (se d.' o.) och utgöras af fibulor, massiva, -gjutna armringar, långa nålar, lerkärl m. m. De yngre fibulorna utgöras mest af s. k. certosafibulor. Äfven grafvar från bronsåldern samt från la Tëne-iid och romersk tid förekomma vid G. Undersökningarna, som hufvudsakligen verkställts af Fiala och Truhelka, äro till större delen publicerade i "Wissenschaftliche mitteilungen aus Bosnien und <Jer Herzegovina". T. J. A. Glaskopf, ty., miner., en benämning på vissa slags järn- eller manganmalmer, härledande sig från det hårda, glänsande brott och de rundade former, så-"som klot-, njur- och druf-form, hvilka karakterisera dessa varieteter. Glaskopf förekommer i naturen af ire olika slag, nämligen röd glaskopf eller vattenfri järnoxid, Fe203, med stänglig eller tradig textur och krumskålig afsöndring, brun glaskopf eller vattenhaltig järnoxid, 2Fe203.3H20, af liknande textur med den föregående och med krumskålig afsöndring, som tvärt af skär trådarnas riktning, samt svart glaskopf 1. psilome-lan, sammansatt hufvudsakligen af Mn02. - Alla dessa varieteter tillhöra hufvudsakligen de yngre sedimentära formationerna och förekomma i större kvantiteter flerstädes i Tyskland, England, Skottland .och Spanien äfvensom i vissa trakter af Asien, Afrika >och Amerika. I Sverige förekomma de endast som mineral bland andra järnmalmer; brun glaskopf finnes dock äfven i ett större lager vid örnstolså i Jämtland. Brun glaskopf är sannolikt en sönderdel-eingsprodukt af andra järnhaltiga mineral, såsom järnspat, svafvelkis, magnetkis o. s. v. C. A. D.* Glaskroppen (lat. corpus vltreum) 1. G l a s v ä t-skan, med., är en genomskinlig, tjockflytande massa, skenbart strukturlös, som intager större delen af ögat (se fig. till art. öga). Denna kropps främre begränsning utgöres af kristall-linsen och dennas upp-hängningsband eller upphängningshinna (zonula Zin-nii). Glaskroppen utgör en del af medlen för ljusets brytning i ögat, och på dess klarhet beror äfven, till en del, om synförmågan är god eller ej. Fördunk-lingar i densamma förekomma ej sällan, beroende på flerehanda orsaker; i vissa fall kan den blifva h. o. h. vattentunn, båda delarna ej sällan i starkt närsynta ögon. Mot glaskroppens sjukdomar förmår i regel konsten litet eller inj:et. &sr.* Glasmikrometer, fys. Se Mikrometer. Glasmålning. Enligt ordalydelsen borde uttrycket vara liktydigt med målning på glas i allmänhet, men enligt vedertaget språkbruk förstås med glasmålning antingen en sådan, i hvilken bilderna äro sammansatta af bitar af fargadt genomskinligt glas, eller en sådan, i hvilken de äro utförda i genomskinliga smältfärger på en glasyta. I båda fallen genomsläppes ljuset, hvilket ej är händelsen med den målning i emaljfärger på dryckeskärl o. d.,, hvilken omtalas under art. Glasfabrikation. Glasmålning blir till följd däraf i det närmaste liktydig med fönstermålning; den har ock till sitt hufvudsak-liga verksamhetsområde haft de stora medeltidskatedralernas fönster. - Bruket att till fönster begagna färgadt glas är gammalt och omtalas redan på 300-talet. Sannolikt har det till en del haft sin anledning i svårigheten att åstadkomma rent ofärgadt glas. De äldsta fönstren af färgadt glas få vi tänka oss utförda som ett slags mosaik, bildande enkla geometriska mönster. Glasfönster med figurframställningar omtalas från 900-talet (Reims), men kunna möjligen vara äldre. Antagligen voro de dock utförda enligt samma princip som de förut nämnda, d. v. s. så, att hvarje färgparti motsvarades af en särskild glasbit. Munken Theophilus, som sannolikt lefde på 1000-talet, omtalar i sin bok "Diversarum artium schedula", ett viktigt arbete för kännedomen om den tidigare medeltidens konstteknik, äfven glasmålningskonsten; men han känner ännu endast en smältbar färg, nämligen s. k. svartlod, hvarmed konturer, skuggningar, mellantoner o. d. kunde utföras i svart eller brunt på det i öfrigt af smärre bitar af färgadt glas, s. k. hyttglas, sammansatta mönstret eller teckningen. De särskilda styckena formades genom skärning med glödande järn - diamanten kom för detta ändamål i bruk först på 1500-talet - och sammanhöllos genom blyinfattningar, som bildade gräns mellan de olika färgpartierna. Det hela stärktes sedermera genom galler, s. k. armering, af järn. I det hela bibehöll sig detta förfaringssätt inemot slutet af 1200-talet. Mönstren voro under denna tid, den romanska stilens skede, hufvudsakligen ornamentala, efterbildande textilmönster, en påminnelse om de förhängen, med hvilka fönsteröppningarna tidigare plägade tillslutas, eller framställande stiliserade blad, rutor o. d. Där figurframställningar förekommo, voro de anbragta inom jämförelsevis små, af det öfriga mönstret omslutna fält. - Med den gotiska stilens herravälde blefvo kyrkornas fönsteröppningar betydligt större och anspråken på glasmåleriet till följd däraf stegrade. Färgernas antal ökades, en gul emaljfärg kom i bruk