1299 Glasögonkaimanen-Glasögonormsläktet 1300 lika, då en positiv lins således alltid hade konvexa ytor, en negativ konkava. Numera ha oita nog dessa glas en konvex och en konkav yta, så att glasets brytningsförmåga beror på skillnaden i dessa ytors krökning. Glasets styrka betecknades förr med radien af den skål, i hvilken det slipats, uppmätt i ium, ett mått, som approximativt sammanfaller med dess brännvidd, om båda ytorna äro ung. lika och glasmaterialets brytningsindex ej för mycket afviker från värdet 1,5. Nu betecknas glasen allmänt efter sin brytande förmåga, uppmätt i dioptrier (se .d. o..). För att lätt och bekvämt samt med för praktiska behof tillräcklig noggrannhet erhålla diop-trivärdet ur glasets nummer enligt den gamla, ännu mångenstädes i landsorten i Sverige använda beteckningen har man att dividera detta i ett tal, hvilket, om glasets brytningsindex vore precis l,B, skulle vara lika med det antal tum af det använda måttet (vanligen parisertum), som går på metern, och som under sådant antagande på sin tid uppskattats till 36, men med hänsyn till den verkliga brytningsindexen ligger närmare 40. N:o 4 enligt den gamla beteckningen är alltså approximativt 10 dioptrier, n:o 16 är 2,5 dioptrier o. s. v. Man begagnar sfäriska glas dels för att korrigera en förhandenvarande anomali i ögats optiska inställning, konvexa vid öfversynthet, konkava vid närsynthet, dels ock för att ersätta den med åldern aftagande ackommoda-iionen. I förra fallet tjäna de dels till att möjliggöra eller underlätta tydligt seende, dels ock till att för-liindra anomaliens vidare fortskridande, såsom vid närsynthet, samt till att förebygga eller bota komplikationer från ögats rörelseapparat (s. k. muskulär astenopi, skelning). I senare fallet behöfvas de äfven för ett normalt öga för att möjliggöra seende på nära håll. Sedan ackommodationen i åldern mellan -40 och 45 år börjat af taga utöfver den gräns, bortom Tivilken det är omöjligt att utan optiska hjälpmedel .se tydligt på de olika afstånd, som förekomma i det dagliga lifvet, behof ver nämligen det normala ögat ett konvexglas för arbete på nära håll, det öfver-synta ett starkare konvexglas och det närsynta ett svagare konkavglas för kortare än för längre håll. Behofvet. att i denna ålder kunna utan ombyte af glasögon eller utan att aftaga desamma se tydligt på .olika afstånd har ledt till en mängd olika konstruktioner af s. k. bifokalglas, hvilka äro så beskaffade, att man genom deras öfre del ser skarpt på långt håll, genom den nedre på kortare afstånd. Väsentliga olägenheter ha emellertid vidlådt alla dessa, tills det på sista tiden lyckats tekniken att med fulländad centrering slipa dem i ett stycke, .s. k. unibifokalglas, hvilka alltmer vinna och i hög grad förtjäna en allmän spridning. Den kant, som markerar gränsen mellan de båda optiskt verksamma ytorna, har ingen annan verklig olägenhet än att den ej är osynlig, och för vissa kombinationer af glas kan t. o. m. denna olägenhet undgås, om ock för ett tämligen högt pris. För korrektion af astigmatism (se d. o.) hos ögat måste glaset vara så beskaffadt, att det genomgångna ljusknippet har samma fel, men i motsatt riktning. Astigmatiska glas äro dels cylindriska, om verkan åstadkommes genom en cylindrisk yta, hvarvid den andra ytan i regel är plan, dels kombinerade sfä-risk-cylindriska, kombinerade glas, om den ena ytan -Ir cylindrisk, den andra sfärisk, dels ock toriska (se T o r u s), hvarvid såväl den sfäriska som den astig-matiska korrektionen kan åstadkommas på endera ytan. Denna senare form har sin användning för vissa fall, då det gäller att under korrektion af astigmatismen skaffa ett så stort synfält som möjligt, exempelvis för jägare. Glasögon inverka ej blott på ögats optiska inställning, utan äfven på rörelseapparaten, speciellt konvergensförmågan, som har ett funktionellt samband med ackommodationen. Denna inverkan förmärkes ofta af den, som börjar begagna glasögon, hvilka ej äro lämpliga, såsom ett ganska starkt obehag vid deras användande, ett obehag, som emellertid vid passande glas undvikes genom riktig decentrering af dessa, i det att afståndet mellan deras centra ej alltid bör göras lika med afståndet mellan pupillernas medelpunkter. Samma inverkan på rörelseapparaten tjänar i andra fall att förebygga eller bota komplikationer från denna och kan då förstärkas genom lämplig decentrering. I de fall, då den härigenom erhållna effekten ej blir tillräcklig, kombineras glasen med en prisma, i det de erforderiiga sfäriska eller cylindriska ytorna slipas på ett prismatiskt glasstycke med lämplig kantvinkel. I de fall åter, där glas böra bäras enbart för inverkan på rörelseapparaten, användas prismatiska glas med plana ytor. Skyddsglasögon af grå färg i olika nyanser användas dels vid ögonsjukdomar, dels äfven för friska ögon vid alltför starkt ljus, såsom vid svetsning på elektrisk väg, vid vandring öfver starkt solbelysta snöfält, i synnerhet på större höjd, o. s. v. Äfven mot andra retmedel eller faror begagnas skyddsglas, såsom i brandväsendet, vid stenhuggning, automobil-färder o. s. v. Uppfinningen af glasögon kan ej med visshet till-skrifvas någon bestämd person. Allt hvad man med någorlunda säkerhet kan säga därom är, att den blifvit gjord under senare delen af 1200-talet. Vanligen namngifvas florentinaren Salvino degli Armati (1285), hvilken i sin grafskrift betecknas som uppfinnaren, och dominikanmunken Alessandro della Spina från Pisa. Den nuv. storartade utvecklingen af teori och praxis på detta område är frukten af de senaste femtio årens arbete. Industrien står särskildt i Tyskland och Amerika högt. I Sverige finnes ingen. Den fabrik i Rathenow nära Berlin, från hvilken de flesta i Sverige ordinerade glas förskrifva sig, producerar 10,000 glas om dagen. G-d. Glasögonkaimanen, Alligator sclerops, zool. Se Krokodildjuren. Glasögonormsläktet, Naja, zool., hör till gruppen Elapinæ bland giftsnokarna (se d. o.) och omfattar några bland de giftigaste arterna inom ormarnas talrika ordning. De ha långsträckt, rundad, på midten något tjockare, undertill platt kropp, hufvudet litet, halsen föga afsatt från detsamma, stjärten långt utdragen, ögonen försedda med rund pupill, näsborrarna stora, belägna mellan hvar sina två plåtar. Hufvudet är täckt med stora, regelbundna plåtar, kroppen ofvan försedd med 15-25 rader snedt ställda fjäll och under med stora, enradiga, mot stjärtspetsen tudelade plåtar. Munnen är jämförelsevis liten; gifttänderna äro af medelmåttig längd och fårade. Dithörande arter äro egendomliga därigenom, att de kunna utvidga halsen skifformigt, i det att de rikta de främsta ref benen åt sidorna. Därvid hålla de framkroppen lodrätt och hufvudet