sträckt och gagnande förläggarverksamhet. -- G. var den förste, som i någon större omfattning sökte att inom Sverige sprida utländsk litteratur och att göra den svenska känd i främmande länder. I dessa afseenden har han betecknats som epokgörande. Bland hans egna förlagsartiklar märkas vetenskapliga arbeten af K. A. Agardh, E. Fries, Sv. Nilsson, P. Wieselgren, H. Reuterdahl, G. Ljunggren, A. Nyblæus m. fl., Hagbergs Shakspere-öfversättning och Lovéns Dante-öfversättning samt Lunds universitets historia (af M. Weibull och Elof Tegnér). Förläggarfirman C. W. K. Gleerup öfvertogs 1897 af Bokförlagsaktiebolaget C. W. K. Gleerup (med ett minimikapital af 470,000 och ett maximikapital af 1 mill. kr.). Bland firmans förlagsartiklar må nämnas Svenska akad:s "Ordbok öfver svenska språket", Noreens "Vårt språk", det omfattande "Naturen och människolivet", Axel Kocks språkvetenskapliga verk och "Arkiv för nordisk filologi", vetenskapliga arbeten af P. Fahlbeck, E. Wrangel och Hans Larsson samt Schück och Lundahls läsebok för folkskolan. Gleerupska universitetsbokhandeln öfvertogs 1886 af Hjalmar och Hugo Möller. 2. Asmund Kristian G., den föregåendes halfbroder, dansk politiker, f. 6 okt. 1809, d. 22 juni 1860, var i sin ungdom anställd i handel, men blef 1839 skollärare (1842--45 hade han sin verksamhet i Udby nära Holbæk) och tog kraftig del i bonderörelsen, 1844--47 som ordf. i Holbæks amts kommunalförening samt 1846 som en bland stiftarna af och styresmännen för Bondevennernes selskab. Vid flera tillfällen visade han sig vara en framstående talare. Han grundade 1846 Holbæks amts brandassuranceforening, den första af de ekonomiska föreningar, som gåfvo styrka åt böndernas politiska sammanhållning. 1845--47 var han skolföreståndare i Köpenhamn. 1848 deltog G. i anordnandet af de radikala hippodrommötena i Köpenhamn och invaldes i den grundlagstiftande riksförsamlingen, var en af dess sekreterare och blef medlem af grundlagsutskottet samt 1849 af landbokommissionen. 1849 blef han led. af folketinget, men kom 1852 i strid med bondevännernas öfriga ledare, utträdde ur partiet och förbigicks vid de nya folketingsvalen s. å. samt aflägsnades 1855 från ordförandeskapet i Brandassuranceforeningen. I stället fick han 1852 plats som folketingssekreterare och 1855 som riksdagens byråchef. ^{E. Ebg.} 3. Sten Edvard G., sonson af G. 1, Afrikaresande, f. 13 juni 1860 i Chicago, utnämndes 1879 till underlöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet, där han sedan 1896 är kapten. 1883 anställdes han i Kongoassociationens tjänst, blef 1884 chef i Kimpoko vid Stanley pool. Sedan han där anlagt en ny station, beordrades han att jämte löjtnant A. Wester förestå associationens icke blott yttersta, utan under dåvarande förhållanden viktigaste och farligaste station, Stanley falls, dit han ankom i jan. 1885. Arabhöfdingen Tippu Tip ville vara ensam herre i dessa trakter och fordrade, att stationen skulle utrymmas, men efter långa underhandlingar lyckades Wester vinna hans vänskap och förtroende. Under de båda svenskarnas ledning blomstrade stationen på allt sätt, en mängd hus uppfördes och planteringar anlades. Efter den treåriga tjänstetidens slut mottog G. Tippu Tips anbud att under hans beskydd taga hemvägen öster ut till Sansibar, hvarigenom han blef den åttonde europé och den ende svenske man, som dittills korsat Afrikas kontinent. I slutet af 1885 lämnade G. stationen, for uppför Kongo till Njangve och Kasongo, därifrån genom Manjemalandet till den engelska missionsstationen Mtova på Tanganjikas västra strand samt ankom till Sansibar i slutet af juni 1886. Sina erfarenheter i Afrika skildrade han i Tre år i Kongo (1887--88). Gleichen [gla'jchen], tre gamla, i Thüringen belägna slott, som äfven benämnas Freudenthaler l. Wanderslebener schloss (i preussiska reg.-omr. Erfurt), Mühlberg och Wachsenburg (i Sachsen-Gotha, 3 km. från Mühlberg). Mühlberg är omnämndt i urkunder 704, Wachsenburg omtalas omkr. 950, och Freudenthalerschloss belägrades 1088 af kejsar Henrik IV. Sistnämnda borg gafs i midten af 1100-talet i förläning åt grefve Ernst af Tonna, hvars efterkommande kallade sig grefvar af G. och på 1400-talet delade sig i två linjer, G.-Blankenhain och G.-Tonna. Ätten utgick 1631, då Freudenthalerschloss, det egentliga slottet G., kom till grefvarna af Hatzfeld, en annan del af grefskapet till huset Hohenlohe-Neuenstein. När Hatzfeldätten 1794 utslocknade, tillföll slottet kurfursten af Mainz, och 1803 kom det till Preussen, som samtidigt erhöll äfven Mühlberg. Jfr Beyer, "Die drei Gleichen" (1898). -- Bekant i folksagan är korsfararen grefve Ernst III af G. (omkr. 1228), om hvilken det berättas, att han, ehuru redan gift, fick påfvens tillåtelse att träda i gifte med en turkinna, Melechsala, som räddat honom ur turkisk fångenskap, hvarefter han skulle helt fredligt ha lefvat i dubbeläktenskap på G. Om denna ogrundade sägen se Reineck, "Die sage von der doppelehe eines grafen von G." (1891). -- Namnet grefve af G. bäres nu -- som en koburgsk titel -- af en medlem af släkten Hohenlohe-Langenburg, Albert Edward Wilfred, grefve af G., f. 1863, hvars farmor, prinsessan Anna Feodora af Hohenlohe, var halfsyster till drottning Viktoria af Storbritannien och Irland. G. ingick 1881 i brittiska armén, där han 1903 avancerat till öfverstelöjtnant. Han deltog 1884--85 i Sudanfälttåget, som han skildrat i With the camel corps up the Nile (1888), och sändes 1897 jämte sir Rennell Rodd på en särskild beskickning till Abessinien, skildrad i With the mission to Menelik (1897). I boerkriget utmärkte han sig och blef sårad vid Modder river. -- Hans far, prins Viktor af Hohenlohe-Langenburg, grefve af G., f. 1833, d. 1891, tjänade i brittiska flottan under Krimkriget såväl i Östersjön som utanför Sevastopol, blef 1887 amiral och gjorde sig äfven känd som bildhuggare, bl. a. genom en staty (i Wantage) öfver Alfred den store. (^{V. S--g.}) Gleichenberg [glajch-], by och badort i Steiermark, 12 km. s. om Raabs dal, i en smal, af skogklädda höjder omsluten, endast mot s. öppen dal, 311 m. ö. h. Omkr. 800 inv. De redan af romarna kända mineralkällorna äro kolsyrerika alkaliska koksaltkällor, ha en temperatur af 11--17° C. och begagnas såväl till drickning som till bad mot kronisk katarr i respirations- och matsmältningsorganen, begynnande lungtuberkulos, blodbrist etc., därvid klimatet mycket bidrager till kuren. Säsong maj--sept. Kurgästernas antal 4--5 tusen. ^Ln.