1339 Glukonsyra-Gluten 1340 Såsom reformator kan han icke nog uppskattas; hans sträfvande var mindre principiellt än praktiskt. Endast åsyftande sanning och natur i uttrycket, modifierade han väl, men afskaffade icke operans grundformer, hvaremot han afgjordt bröt med det ovärdiga beroendet af den urartade sångvirtuositeten och barocktidens ytliga sensualism. Han var i viss mån en musikalisk Lessing eller Klopstock. - "Alceste" mottogs i Wien icke med det bifall, som G. påräknat för att kunna, med hopp om framgång, fortsätta sin reform. Han beklagade sig däröfver i företalet till Paride ed Elena (1770; text af Calsa-bigi) samt kastade nu sina blickar på Frankrike, där i Lullys och Kameaus operor bättre förutsättningar funnos för hans deklamatoriska stil. Franske ambassadören i Wien, Du Roullet. bearbetade åt honom Racines "Iphigénie", som med G:s musik (Ipliigénie en Aulide) omsider, till följd af hans forna elev kronprinsessan Marie Antoinettes maktspråk, kom upp på Stora operan i Paris (1774). Framgången var afgjord, men ej mindre motståndet, hvilket kom dels från anhängarna af den gamla franska musiken, dels från beundrarna af den italienska. De förre insågo dock snart, att G. i själfva verket byggde på den franska musikens grund och att hans reformation af den stora operan var ett motstycke till den, som inom opera comique kort tid förut blifvit verkställd af Grétry. De senare, italienska operans dyrkare, gjorde däremot genom ifrigt motstånd framgången af G:s följande verk - nya bearbetningar af "Orfeo" (1774) och "Alceste" (1776) samt af några sångspel - vacklande och omtvistad. De inkallade slutligen från Italien den berömde kompositören Piccini, hvilken mot G:s Armide (1777) satte sin "Roland" (1778), och därefter utbröt striden mellan "gluckister" och "piccinister" med en häftighet, ännu våldsammare än ett kvarts sekel förut kampen mellan "lullister" och "buffo-nister". G. beskyddades troget af drottning Marie Antoinette och räknade bland skriftställarna sådana anhängare som Rousseau. Arnaud, Suard och i viss mån Voltaire. Äfven Piccini egde förnäma beskyddare - bl. a. den svenske skalden och ambassadören grefve G. F. Creutz - samt hade på sin sida pennor sådana som Marmontel, La Harpe, d'Alembert och Grimm. De flesta stridsskrifterna samlades af abbé Leblond ("Mémoires pour servir å l'histoire de la revolution opérée dans la musique par msr. le chevalier Gluck", 1781). Under tiden framförde G. sitt upphöjda mästerverk, Ip'higénie en Tauride (1779), som Piccini besvarade med sin opera med samma namn (1781). Svagare var Ëcho et Narcisse (I'i79), hvarmed G. afslutade sin bana. Ett slaganfall hindrade honom nämligen att komponera "Les danaides", som han i stället h. o. h. öfverlämnade åt sin lärjunge Salieri, ehuru operan gaf s under bådas namn (1784). Sina sista år tillbragte G. i Wien, där ett nytt slaganfall ändade hans lif. Till det yttre kan G. icke sägas ha afgjordt behållit segern i nämnda strid; men moraliskt gjorde han det, och framtiden blef hans. Han gjorde icke slut på den italienska operan - denna har tvärtom bibehållit sig med sina egenheter ännu i dag -, men han flyttade tyngdpunkten, hegemonien inom operakompositionen öfver från Italien till Frankrike och Tyskland samt bragte dessa länders nationella egendomligheter inom densamma till europeisk giltighet. - I Stockholm äro af G:s operor gifna: "Orpheus och Eurydice" (1773; med stor framgång återupptagen här sedan 1890-talet), "Iphigénie i Auliden" (1778; äfvenledes ånyo upptagen på senare tid i repertoaren), "Alceste" (1781), "Iphigénie i Tauriden" (1783), "De musulman-niske pelegrimerne" (1786), "Armide" (1787) och herdespelet "Vårdrottningen" (1896). - En kritisk praktupplaga af G:s förnämsta operor utgaf s (under fransk redaktion) på Breitkopf & Härtels förlag 1873-96. Litt.: Schmid, "Chr. W. ritter von G." (1854), Marx, "G. und die oper" (2 bd,' 1863), Dos noiresterres, "G. et Piccini" (1872) samt biografier öfver G. af A. Reissmann (1882) och H. Weltr (1888) äfvensom Wotquennes tematiska förteckning öfver Gjs verk (1904). A. L. (E. F-t.> Glukonsyra, kem., enbasisk, sexvärd oxisyra, som utgör första oxidationsprodukten af drufsocker. Sammansättningen är CH2 OH (CHOH)4 C02 H. Den syrsattes vidare till sockersyra. H. E. Glukõs, detsamma som g l y k o s (se d. o.). Glukosamin, kem. Se G l y k osa. m i n. Glukosid, detsamma som glykosid (se d. o.). Glukotannoider, kem. Se Garfämnen. Gluma, bot., ytteragn hos gräsen. Se Gråna i n e æ. Glumiflõræ, bot., växtserie bland monokotyledo-nerna. Blommorna äro nakna, täckta af högblad (agnar), ståndarna äro vanligen 3, fruktämnet en-rummigt, med ett fröämne, frukten är en nöt med fröhvita. Hithörande växter äro gräsliknande, de flesta örter. Serien omfattar familjerna Gramineæ och Cyperaceæ. G. L-m, Glümr Eyjõlfsson. Se Vigaglüms saga. Glumslöf, socken i Malmöhus län, Rönnebergs härad. 1,041 har. 1,059 inv. (1907). G. utgör ett regalt pastorat i Lunds stift, Rönnebergs kontrakt. Gluntarna, en samling duetter för baryton och bas, hvilka utgöra humoristiska skildringar af studentlifvet i Uppsala på 1840-talet och blifvit i ovanligt hög grad omtyckta. Både ord och musik äro af G. Wennerberg (se d. o.). Jfr Beronius 2. Glup, geol., en i vissa provinser, exempelvis Uppland, använd benämning på sådana platser, vanligenen större eller mindre gropformig fördjupning, där rinnande vatten (bäckar, dikesvatten m. m.) helt hastigt försvinner eller likasom uppslukas. Det hastiga försvinnandet beror sannolikt på närvaron af lätt genomsläppande gruslager. E. E. Glutamin, kem., en särskildt i groddplantor ofta uppträdande omsättningsprodukt af ägghvita af sammansättningen C02H - CH(NH2)CH2 . CH2 . C02NH2. Glutamin är således halfamiden af glutaminsyra (se-d. o.). H. E. Glutaminsyra, kem., en af Ritthausen upptäckt tvåbasisk aminosyra (a-aminoglutarsyra), C02H -CH (NH2)CH2 . CH2 . C02H, bildas ur glutamin och ägghvita, särskildt rikligt ur gluten, hvaraf namnet. Den uppträder själf någon gång i groddplantor. Finnes äfven i hvitbetsockermelass. H. E. Gluten (lat. gluten, grek. glia, lim), kem., kallades af Beccaria de i vatten olösliga ägghviteartade ämnen, som förekomma i sädesslagens frön. Genom