1345 Glycyrrhiza-Glykosider 1346 Glycyrrhi'za. Se Lakritsrot. Glycyrrhizm. Se Lakritsrot. Glyfografi (af grek. gly'fein, urholka, och gra'fein, rista), konsten att på galvanisk väg öfver en graverad eller etsad plåt - i hvilken teckningens linjer således äro fördjupade - taga en annan, i hvilken teckningens linjer blifva upphöjda och hvilken sålunda kan begagnas ungefär som en kliché i vanligt boktryck. Upk.* Glykogën (af grek. glyky's, söt, och ge'nein, alstra), Lefverstärkelse, kem., ett af Cl. Bernard 1854 i lefvern anträffadt kolhydrat, som sedermera befunnits vara en allmän beståndsdel i animaliska väfnåder, särskildt på unga och utvecklingskraftiga stadier. Det finnes ymnigast i lefvern, i synnerhet några timmar efter riklig utfodring med kolhydrat. I musklerna och framför allt i lefvern minskas glykogenhalten starkt genom arbete och vid hunger. Glykogën uppträder rikligt äfven i svampar, där det ersätter stärkelse. Det är ett snöhvitt, lukt-och smaklöst, amorft pulver, som lätt löses i vatten, men icke i alkohol och eter. Med vatten ger gly-kogen en kolloid, opaliserande lösning, som färgas vinröd af jod och vrider det polariserade ljusets plan starkt åt höger. Diastaser, t. ex. ptyalin i saliv, spjälka glykogen hydrolytiskt till maltsocker, som sedan ger drufsocker; utspädda mineralsyror spjälka direkt till sistnämnda sockerart. Sammansättningen motsvarar formeln (C6 H10 05) ; molekularvikten är okänd och mycket hög. P. T. C. (H. E.) Glykoko'll (af grek. glyky's, söt, och ko'Ila, lim), Glycin 1. Limsocker, kem., är aminoättiksyra, NH2. CHo. C02H, upptäckt 1820 af Braconnot som sönderdelningsprodukt af lim med svafvelsyra. Glykokoll bildar hårda, färglösa, i vatten lättlösliga, sött smakande kristaller och är till sin kemiska natur en s. k. amfoter elektrolyt, d. v. s. samtidigt syra och bas. Det uppkommer ur nästan alla ägghviteämnen (lim m. m.) och flera andra af djurkroppens produkter, t. ex. hippursyra, glyko-kolsyra och urinsyra. Det kan syntetiskt framställas ur ättiksyra öfver monoklorättiksyra. P. T. C.* Glykokölsyra. Se G a 11 a. Glykol (af grek. glyky's, söt), Et y l en al kofe o l, CH2 OH . CH2 OH, upptäcktes af Wurtz 1856 som den första representanten för tvåvärda 1. två-atomiga alkoholer. Det är en sött smakande, tjockflytande vätska. P. T. C.* Glykon (grek. FUxcov}, bildhuggare från Aten, hvars namn blifvit kändt genom inskriften på den farnesiske Herkules (se fig.), som är hans verk. Det kan med bestämdhet antagas, att han icke lefvat före l :a årh. f. Kr. Detta framgår redan af formen på bokstäfverna i den nämnda inskriften. Men dessutom är det klart af formgifningen i Herkules, att stöden ej tillhör den grekiska konstens Tryckt den 5/» 08 bästa tid. Ty ehuru lemmarnas storartade anläggning, den kolossala måttstocken och hufvudets egendomliga litenhet tyda på den Herkulestyp, som fastställdes af Lysippos, visa dock det svulstiga sätt, hvarpå muskulaturen är återgifven, och det skrytsamma maneret i figurens onödiga kraftansträngning på en försämring af heros-idealet, för hvilken icke Lysippos, utan hans efterbildare i en senare tid, bör ansvara. Denna tid antagee vara början af den romerska kejsartiden. c- R- N-* Glykoné (lat. metrum glycõnium 1. glyconëum), metr., forngrekiskt, såväl i den egentliga lyriken som i dramats lyriska strofer ofta förekommande versmått, hvars grundform är: Såväl glykonén som den därmed närbesläktade ferekratiska versen (se Ferekrates) kan (i synnerhet hos de dramatiske skalderna) på mångfaldigt sätt varieras, dels därigenom att den inledande trokén (- *-*), hvilken man kallat gly-konéns basis, utbytes mot en spondé (- -), jamb (^ -) eller tribrachys (- ^ -), dels äfven genom omflyttning af daktylens plats, t. ex. På sådant sätt förändrade glykonéer (och ferekra-téer) kallas polyschematiska (grek. poly-schematista), d. v. s. månggestaltade. Bland romer« ska skalder har Horatius gjort till regel att alltid gifva glykonéns basis spondeisk form. A. M. A. Glykoproteider, kem., kallas sådana sammansatta ägghviteämnen, proteider, som utom ägghvite-rester innehålla en kolhydratkomplex. De viktigaste och vanligaste glykoproteiderna äro: 1) Muciner (se d. o.) och mukoider, hvilka afspjälka gly-kosamin eller galaktosamin. De bilda slemmiga, genom värme icke koagulerbara beståndsdelar i många sekret; hit hör äfven ovomukoid, som ingår i ögats glaskropp och hornhinna. 2) K o n d r o-mukoider, som vid hydrolytisk spjälkning lämna en kolhydrathaltig etersvafvelsyra, ko n dr o i-tinsvafvelsyra; de utgöra jämte kollagen broskväfnadernas hufvudmassa. Ett hithörande ämne, amyloid, uppträder patologiskt i inre organ, som mjälte, lefver och njurar (är icke identisk med de bd I, spalt 886, beskrifna cellulosaderivaten med samma namn). Utom dessa två fosforfria hufvudgrupper finnes äfven ett par hithörande fosforhaltiga ämnen, hvilka i likhet med alla glykoproteider sakna purinkomponenter. H. E. GlykÕS (af grek. glykyrs, söt), kem., en sockerart af sammansättningen C6 H12 06; den har aldehyd-karaktär och finnes i två optiskt aktiva, stereoisome-ra former, af hvilka den, som vrider det polariserade ljusets plan åt höger, utgör det ytterst allmänna och viktiga d r u f s o c k r e t (se d. o.). H. E. Glykosamin 1. Glukosamin, kem., kitosa-min, ett aminoderivat af d-glykos (drufsocker) af sammansättningen CH2 OH . (CH . OH)3 . CH(NHo) . CHO. Glykosamin är ett viktigt mellanled mellan ägghviteämnen och sockerarter; det ingår i såväl växt- som djurämnen och framställes bäst ur kitin i kräftdjurens skal. Hos växterna ingå kitin och därmed glyko-samin framför allt i svamparnas väggsubstans. H- E. Glykosider (af grek. glyky's, söt), kem., i växtriket ofta förekommande, vanligen bittert smakande, 9 b. 43