1349 Glödkropp-Glödlampa 1350 diösa romanser, af hvilka flera blefvo allmänt omtyckta, fyrstäminiga sånger för mansröster, musiken till E. Böghs vådevill "Alle mulige roller" och (1860) till Bournonvilles balett "Fjernt fra Danmark", pianostycken m. m. C. R.* Glödkropp. Se Glo d ljus. Glödlampa, elektrot., lampa, där ljuset åstadkommes genom glödning (se d. o.). Glödlampor af olika slag grunda sig på den elektriska strömmens värmeverkan vid genomgång af en ledare. Vid de första försöken - i midten af 1800-talet - användes en tråd af svårsmält metall, företrädesvis platina, hvilken af strömmen upphettades till glödning. På grund af den stora kostnaden kunde emellertid en praktiskt användbar belysning ej härmed åstadkommas. Det var först genom användande af den billiga koltråden, som en praktiskt brukbar glödlampa möjliggjordes. De banbrytande försöken i denna riktning gjordes af Edison på 1870-talet. Sedermera var koltrådslampan den utan all jämförelse mest använda elektriska ljuskällan ända till 1905, efter hvilken tid metalltrådslampor, resultatet af energiska forskningar, alltmer trädt i förgrunden. Som ett öfvergångssta-dium kan den s. k. Nernstlampan betecknas. Koltrådslampan består af mycket tunn koltråd, insatt i en lufttom glasklocka. Tråden, som först gjordes af förkolade växtfibrer, tillverkas numera af nitrocellulosa, som i lösning utpressas genom fina munstycken. Cellulosatråden glödgas i j grafitdegel och prepareras se-1 dermera för erhållande af likformig tjocklek genom elektrisk glödgning i kolvätegas; härvid utfälles kol på tråden och mera på de tunnare ställena, hvilka af strömmen blifvit mest upphettade. Den färdiga koltråden infästes i små hållare af platina, hvilka insmältas vid basen af glaskulan. Denna sättes sedermera i förbindelse med en luftpump och befrias i största möjliga grad från Fig. i. Koitrådsiampa luft- Ju fullständigare vacuum med Edisongänga. man kan erhålla, desto bättre blir lampan. Kvarvarande gaser gifva nämligen upphof till strömningar, hvilka bortföra värme från tråden till glaset, hvarigenom temperaturen och därmed ljusutbytet sjunka. En glödlampa, som kännes het, är sålunda dålig. En god Fig. 2. Bajonettfattning till glödlampa. lampa igenkännes äfven därpå, att tråden vid skak-ning icke dämpas i sina vibrationer. Slutligen infattas glaskulan i en sockel af porslin eller gips, försedd med kontakter för den elektriska strömmens införande. Den vanligaste fattningen är den s. k. Edison- gängan (se fig. 1). Den ena polen utgöres här af ett ringformadt bleck, den andra af en bottenplatta. Lampor, som i sin användning utsättas för skak-ning (såsom i järnvägsvagnar o. d.), förses ofta med s. k. bajonettfattning (fig. 2). - Tillverkningen af glödlampor har numera antagit storartade proportioner och uppskattas till omkr. 100 mill. per år. De färdiga lamporna underkastas en sorgfällig pröf-ning och gallring. Man fordrar af en lampa, att den vid en viss spänning skall utveckla en viss ljusstyrka och därvid icke konsumera mera än en viss energikvantitet. De vanligaste spänningarna äro 110 och 220 volt. Lampor för mindre volttal förekomma ock. Den vanligaste lampan är den för 16 normalljus (hefnerljus, förkortadt hlj.). Andra vanliga storlekar äro 5, 10, 25 och 32 hlj. Ljusstyrkan aftager med tiden, i det att koltråden småningom förtunnas därigenom, att kolpartiklar af skilj as från ytan; dessa slå ned på glaset, som sålunda mörknar. Den tunnare tråden tar mindre ström och lyser sämre; slutligen brister den. En lampas lifslängd är mycket olika; den beror i väsentlig mån på, i hvilken grad koltråden anstränges. I regel lönar det sig ej att använda en lampa, till dess den går sönder, utan brukar man såsom "nyttig bränntid" räkna antalet lys-timmar, till dess ljusstyrkan nedgått till 80 proc. af den normala. Lamporna förefinnas i tre olika typer med resp. 300, 600 och 800 timmars nyttig bränntid. Vid 110-volts lampor (16 hlj.) varierar då effektförbrukningen från 2,? till 3, s watt per hlj., vid 220-volts lampor från 3 till 4 watt per hlj., högre vid längre bränntid. Förhållandet mellan lampans inköpspris och priset på strömmen blir i hvarje särskildt fall bestämmande för hvilken lamptyp, som är fördelaktigast. 220-volts lampan har vållat rätt stora svårigheter. Den långa koltråden blir bräcklig och svår att fästa; oftast måste den stagas genom små metallhållare till glaskulans väggar. Effektförbrukningen är sämre än för 110-volts lampan. Nernstlampan består af en glödkropp af svårsmälta metalloxider, hvilken bringas till glödning i luft (sålunda ej kräfvande evakuering). Vanligen användes zirkon i blandning med oxider af yttrium o. a. Dessa ämnen utgöra s. k. ledare af andra klassen och karakteriseras däraf, att ledningsmotståndet vid vanlig temperatur är synnerligen högt, men vid upphettning väsentligt lägre. Glödkroppen genomsläpper till en början knappast någon ström och måste därför förvärmas, innan lampan tänder sig. Detta sker nom en liten värmespiral af tinatråd, upplindad på porslin, hvilken anbringas i närheten af glödkroppen. Spiralen urkopplas automatiskt, då glödkroppen blifvit uppvärmd och strömförande (se fig. 3). Då glödkroppens motstånd och därmed ljusstyrka är starkt varierande med temperaturen, måste lampan skyddas mot variationer i spänningen, hvilket utförts så, att lampan försetts med ett litet förkopp-lingsmotstånd af fin järntråd, inneslutet i en glas- r gepla- Fig. 3. Värmespiral till Nernst-lampa.