1351 Glödljus 1352 kula med vätgasatniosfär; järntrådens motstånd växer hastigt med stigande temperatur och kompenserar sålunda motståndsminskningen i glödkroppen. Motståndet konsumerar emellertid 15 proc. af effekten. Nernstlampan lämpar sig bäst för högre spänningar (emedan en kortare glödtråd lätt afkyles vid infästningspunkterna) och utföres mest för 220 volt, i storlekar från 25 till 250 hlj. Effektförbrukningen uppgår till 1,5 ä 2 watt per hlj., och bränntiden är 300 ä 400 timmar. Det nyaste uppslaget på den elektriska belysningsteknikens område utgöres af metalltrådslamporna. Den om gasbelysningstekniken förtjänte uppfinnaren d :r Auer v. Welsbach har äfven på detta område brutit ny väg. Han lyckades af metallen osmium framställa en hållbar tråd, hvilken insatt i lufttom klocka glöder, uthärdande hög temperatur och med liten energiåtgång. Tråden har emellertid relativt litet motstånd och blir till följd däraf mycket lång, om den skall användas för högre spänningar. Osmiumlampan lämpar sig därför bäst för spänningar upp till omkr. 70 volt. Effektförbrukningen uppgår till 1,5 watt per hlj. och bränntiden ända till 2,000 timmar. Sedermera har ett flertal andra metalltrådslampor uppstått, hvilka alla karakteriseras af en anmärkningsvärdt liten effektförbrukning och ändock lång bränntid. Oaktadt den relativt dyra tillverkningen och det höga marknadspriset kunna dessa lampor på grund af nämnda förmånliga egenskaper med fördel upptaga konkurrensen med de äldre lamporna. - På grund af metallens egenskap att öka sitt motstånd vid högre temperatur är metalltrådslampan okänsligare för spännings-yariationer än koltrådslampan. En olägenhet är att tråden måste göras lång och smal, hvarigenom den blir bräcklig och svår att f anbringa. Metalltrådslampor för högre spänningar kunna af samma orsak j ännu så länge utföras för endast relativt höga j ljusstyrkor. - Andra lampor, tillhörande denna kategori, äro osram-, zir-kon- och wolframlampan \ samt tantallampan. W o 1-framlampan framställes dels genom metallens utfällning på en kolkärna, som sedan bort-brännes (Just), dels genom pressning af tråden från metallen i kolloidal lösning (Kuzel). En fabrik enligt sistnämnda metod är anlagd i Sverige Fig. 4. Tråd å tantallampan. (Nyköping). Wolfrarnlam-pan brinner med en effektförbrukning af endast l watt per hlj. Den framställes i storlekar om 32 och 50 hlj. för 110 volt; bränntiden är minst 1,000 timmar. Äfven för 220 volt ha lampor utförts. Tantallampan är utarbetad af Siemens & Halske och utmärkes för en egendomlig spolformig upphängning af den långa tråden; fig. 4 visar, huru tråden är anbragt på ett system af armar, insmälta i en glaspelare. Härige- nom kan lampan anbringas i hvilken ställning som helst till skillnad från andra metalltrådslampor, hvilka måste brinna hängande rätt upp och ned. Lampans effektförbrukning är l,5-2 watt per hlj., den nyttiga bränntiden omkr. 600 timmar. Lampan utföres i storlekar från 16 hlj. för 110 volt och 35 hlj. vid 220 volt; vissa typer af densamma kunna användas äfven för växelström. En egendomlig egenskap hos tantaltråden (liksom hos wolframtråden) är, att den vid brott lätt svetsar sig själf samman under strömmens inverkan. Slutligen är att nämna en förbättrad form af koltrådslampan, den s. k. metalliserade, framställd genom koltrådens upprepade upphettning till mycket hög temperatur, hvarigenom dess egenskaper väsentligt förändras. Denna lampa, som är betydligt billigare i pris än metalltrådslamporna, utmärkes af en effektförbrukning af 2,25 watt per hlj. och en bränntid af 500 timmar. Om armatur till glödlampor se Elektrisk b e l y s ni n g, sp. 334. A. E-m. Glödljus, tekn. j det ljus, som uppkommer, då man i en icke lysande gaslåga inför en fast kropp, som af gasen upphettas till glödning. Redan 1826 försatte Drummond kalk och magnesia i glödning med vätgassyrgasbläster, och detta hans s. k. kalkljus användes än i dag för visst slags belysning. 1856-65 belystes staden Narbonne med glödljus, det s. k. platinljuset, bestående af en kropp af platina, som glödde i vattengas. 1867 belystes platsen framför Tuilerierna med hy droxy genljus, stift af zirkon, som glödde i en blandning af lys-gas och syrgas. Zirkonen ersattes sedan med magnesia och syret med luft, men utan framgång. Bättre resultat erhöll Fahnehjelm med sin 1883 uppfunna vattengasbrännare, bestående af stift af magneeia, som upphängdes öfver en vanlig snittbrännare. Uppfinnare af det moderna glödljuset är österrikaren Auer v. Welsbach, som 1885 uppfann gasglödljuset, hvilket utgöres af en trådfor-mig väfnad af eldfasta oxider (den s. k. glödstrumpan), som upphettas till glödning af en bunsenbrännare. En bunsenbrännare för gasglödljus består af tre delar: "dusen", blandningsröret och brannarkronan. "Dusen" är en i brännarens nedre del befintlig skifva med fina hål och har till ändamål att släppa fram den erforderliga kvantiteten gas och åt densamma gifva en lämplig hastighet. Ofvanför "dusen" sitter brännarröret, och i dettas nedre del äro luftöppningarna anbragta. Äro hålen i "dusen" lagom stora, suger i en vanlig glödljus-brännare om 120 liters förbrukning i timmen l volym gas med sig 2,5-3 vol. luft. Vid för små hål får brännaren ett sjungande ljud (luftöfverskott) och vid för stora ett puttrande (brist på luft). Båda delarna kunna afhjälpas genom regleringsanordningar. Brännarkronan har till uppgift att åt lågan ge en för glödstrumpan lämplig form och afslutas upptill med ett nat för att hindra lågan "slå ned". "Dusen" och nätet på brännarkronan skola hållas väl rena. Glödkroppen framställes af en väfnad .af bomull, ramie eller konstsilke, som impregneras med en stark lösning (l del salter till 2,? delar vatten) af nitraten af tor och cer (99 proc. tor och l proc. cer). Efter afbränning i gaslåga af högt tryck, då "strumpan" får sin slutliga form, återstår endast ett eldfast skelett af oxiderna af tor och cer. S. k. kopparcellulosakroppar impregneras äfven