1353 Blödning-Glödstålsberedning 1354 med nitratlösning, men därefter utfällas först hydra-ten af tor och cer genom kroppens neddoppning i ammoniak eller vätesuperoxid. Sådana kroppar äro ej hygroskopiska och i allmänhet mera hållbara. För transport kan den färdiga kroppen härdas genom neddoppning i en lösning af schellak i eter. En normal G-brännare med en förbrukning af 120 1. gas i timmen lyser med ung. 100 hefnerljus, efter 500 timmar med 80, således i medeltal med omkr. 90 ljus. Ett något bättre ljusutbyte erhålles i den s. k. lucaslampan,. som har högre brännarglas, hvarigenom gasen suger med sig större kvantitet luft (4 delar luft på l del gas). Den större luftkvantiteten kan äfven åstadkommas medelst en liten fläkt, drifven af en elektrisk motor, som får sin ström genom ett af förbränningsgaserna uppvärmdt termoelement. I den vanliga glödljusbrännaren är lågan i allmänhet riktad uppåt, men den kan äfven vändas nedåt och är då försedd med en klocklik-nande glödkropp. Denna s. k. invertbrännare, som fått stor spridning under de sista åren, fördelar ljuset mera likformigt nedåt och har därför vissa företräden särskildt för inomhusbelysning. För belysning utomhus äfvensom för belysning af större lokaler begagnar man sig stundom af förhöj dt tryck, 200- 1,500 mm. vatten, hvarvid antingen gasen eller luften enbart eller ock blandningen af gas och luft komprimeras med motor. Detta, det s. k. press-gasglödljuset, konstrueras för intill 2,500 ljus och förbrukar l-O,e 1. gas per ljusenhet. Glascylinder begagnas ej, och lågan kan vara riktad såväl uppåt som nedåt. Keithljuset drifves med en vattenmotor, som börjar arbeta, så snart den belastade gasklockan sjunkit till ett visst ställe. Vattenförbrukningen är 25-40 1. per kbm. gas. Brännarna äro konstruerade enligt injektorprincipen och suga 5 delar luft på l del gas. Vid millen-niumljuset användes elektromotor för drift af en dubbelverkande pump, som under konstant tryck ersätter gasåtgången. Då gas ej förbrukas, går pumpen tomt. Pharosljuset är konstrueradt i likhet med millenniumljuset. Vid selasljuset pumpas såväl gasen som luften och blandas före inträdet i brännaren, hvarigenom för ett visst tryck erhålles bättre ljusstyrka än vid föregående. Selasljuset utföres för såväl lågt tryck, 90 mm., som för högt tryck, 800 mm. Gasblandningen är ' förra fallet l del gas och 2 delar luft, i senare fallet l del gas och l del luft. Det egnar sig för både starka och svaga ljuskällor och användes i Tyskland mycket i fabriker. Den framgång, som kommit gasglödljuset till del, har gjort, att man numera konstruerar brännare efter samma princip äfven för andra lysämnen. Själfva glödkroppen är dock vid alla glödljus af samma material. Vattengasglödljusets brännare (för okarburerad vattengas) liknar den för lysgas med det undantag, att regleringsanordningarna för luften vid brännarens nedre del saknas. Vattengasen ger i glödljusbrännare något bättre ljusutbyte per volym gas än lysgasen på grund af vattengaslågans något högre förbränningstemperatur. - Acetylenglödljusets brännare liknar den för lysgas. Acetylenen lämnar som glödljus dubbelt så stor ljusstyrka som i speckstensbrännare. Per hefnerljus förbrukas 0,3 liter. - Gasolin-glödljns. Se Gasolingas. - Fotogen- glödljuset har under de senare åren fått en mycket stor spridning i synnerhet för ytterbelys-ning. Fotogenen förgasas i en af lågan upphettad förgasare, och den alstrade fotogengasen förbrännes sedan blandad med luft. För fullständig förbränning behöfver fotogenen omkr. 45 ggr. sin volym luft. Innan tandning kan ske, måste förgasaren först uppvärmas, hvilket sker med sprit eller vanlig lysgas och tager en tid af ung. l minut i anspråk. För detta ändamål är rundt brännaren anordnad en ringformig skål af plåt, som rymmer den för uppvärmningen behöfliga mängden sprit. Vid aktiebolaget Lux' lampor utgöres förgasaren af en kula af nikolin eller nysilfver, som är placerad strax ofvan glödstrumpan. Till denna kula tryckes fotogenen från fotogenbehållaren medelst kolsyregas af 1,5-2 atm. eller ock med tillhjälp af komprimerad luft. Kolsyregasen alstras af en med lämplig reduktionsventil försedd mindre bomb. För att hålla brännaren ren från kolpartiklar, som afsätta sig under förbränningen, finnas särskilda rensnålar, som kunna skötas utifrån lyktan. A.-B. Lux tillverkar fotogenglödljus på 100, 200, 700 och 1,600 hefnerljus. Per timme och 100 ljus förbrukas ung. 1/2o 1. fotogen. För belysning af fabriker etc. användes sa'mma lampa som för utomhusbelysning, men till följd af ett susande ljud användes den i mindre skala för hemmet. För sådan belysning användas lampor med veke. Dessa äro dock ej så pålitliga som de förra, emedan de äro mera känsliga för luftväxlingar, hvilket förorsakar att strumpan sotas. För att till en del förhindra denna olägenhet är det af vikt, att veken hålles jämn. - Spritglödljuset är konstrueradt i likhet med fotogenglödljuset. Till följd af det höga priset på sprit har det dock ej fått någon egentlig användning här i landet. G. H. H. Glödning, fys. En kropp glöder eller är i glöd-ning, om den uppvärmes så mycket, att den blir själflysande, men utan att därvid brinna med låga. Glödritning, ett slags brännteknik, hvarvid teckningar af figurer, ornament o. s. v. framkallas å en träskifva eller dyl. medelst en platinaspets, som genom en särskild apparat hålles i glödning, men för öfrigt föres såsom ett vanligt ritstift. Teckningarna likna närmast träinläggningar. Glödritningen, som under de senare åren flitigt of väts, tillhör de s. k. amatörkonsterna, hvilka med lätthet och utan långvarig förberedelse kunna utföras i hemmen. Någon synnerligen framstående konstnärlig eller dekorativ betydelse torde man ej kunna tillerkänna densamma. Upk.* Glödspån, metall, bildas, då järn upphettas under fullt lufttillträde, i form af ett oxidlager, som lätt lossnar från järnet vid slag och stötar. Ett tjockare glödspånslagers medelsammansättning motsvarar den kemiska formeln Fe203 + 5FeO. Andra benämningar å samma sak äro h a m m a r s l a g g och valssinne r. G. H-r. Glödstrumpa, tekn. Se G l ö d l j u s. Glödstålsberedning, metall., en numera af bes-semer- och martinmetoderna undanträngd färsknings-process, som användes särskildt i Österrike i midten af 1800-talet och utfördes så, att tackjärn, gjutet i form af tunna stänger, nedpackades i murade kistor i järnmalmspulver och glödgades, hvarefter stängerna