invigningen af utställningsbyggnaden "Valand",
som tillkommit på Gnistans initiativ;
sommaren 1891, likaledes tillsammans
med Göteborgs konstförening, en nordisk
konstutställning med konstnärsmöte, och 1896
en konstutställning. Gnistan har ock gifvit
anledning till bildande af föreningen för
Göteborgs skolors prydande med konstverk. Sedan
sällskapets stiftande ha omkr. 400 ledamöter däri
varit invalda. Litt.: Berg, W., "Sällskapet
Gnistan 1878-1903. Festskrift", 1903.
K. W-g.
Gnistbildning, elektrisk. Se
Elektriska
maskiner, sp. 273, och
Elektrisk gnista.
Gnistfångare. Se
Gnistsläckare.
Gnistinduktor, fys., är en Ruhmkorffs
induktionsapparat. Se
Induktionsapparater.
Gnistmikrometer, fys. Se
Gnistmätare.
Gnistmätare, fys., en apparat för att mäta
längden af en elektrisk gnista. Gnistan får slå
öfver mellan två blankpolerade mässingskulor,
af hvilka den ena är rörlig. Å apparaten finnes
en skala, med hvilken afståndet mellan kulorna
uppmätes. Om den rörliga kulan kan förflyttas
medelst mikrometerskruf, kallas apparaten
gnistmikrometer (af grek.
mikro's, liten, och
me'tron, mått). K. L.*
Gnistsläckare 1.
Gnistfångare,
tekn.,
anordning, som har till ändamål att uppfånga
gnistor, innan de lämna skorstenen till en
ångpanna. Bland ångpannor med konstgjordt
drag intager lokomotivpannan säkerligen
främsta rummet med afseende på dragets styrka,
hvilket i en del lokomotivpannor uppgår till
150-200 mm. vattenpelare. Att under sådana
förhållanden benägenheten för gnistkastning
skall vara stor, är gifvet, och därför har vid
lokomotiv ett stort antal anordningar kommit
till användning med syfte att förhindra denna
gnistkastning genom skorstenen. Redan ett
stort rökskåp bidrager därtill därigenom,
att förbränningsgaserna i rökskåpet lida en
tillfällig hastighetsförminskning, hvarigenom de
glödande och oförbrända bränslepartiklarna, som
åtfölja dem, lättare aflagra sig i rökskåpet. Det
kan dock ej undvikas, att stora mängder af dem
det oaktadt följa med upp mot skorstenen för att
söka sig ut i fria luften. Dessa oförbrända,
delvis ännu brinnande bränslepartiklar,
gnistorna, kunna, om de komma ut i skog och mark,
i synnerhet under torra somrar, åstadkomma stora
brandskador. För att förekomma detta använder
man gnistsläckare. Genom en sådan anordning
antingen uppfångas gnistorna genom nät, galler
eller hålade plåtar eller ändra de genom stöt
mot ytor, som ligga i deras rörelseriktning,
väg en eller flera gånger, hvarvid de äfven
sönderslås i mindre stycken eller söndermalas
för att sedan dels nedfalla i rökskåpet,
dels släckta utgå genom skorstenen. Äfven
om därvid eld ännu skulle finnas kvar i en
del gnistor, äro dessa dock så små och falla
så långsamt till marken, att de, innan de nå
densamma, i de allra flesta fall förlorat sin
antändningsförmåga. Förutom genom nu nämnda
anordningar kan man minska gnistbildningen genom
användande af stor rostyta (hvarigenom draget på
ytenheten ej blir så kraftigt och fyren således
ej ryckes så mycket), genom förbränning af tunga
kolsorter, genom så fullständig förbränning som
möjligt, genom användning af ett ändamålsenligt
blästerrör samt genom riktig eldning. Lokomotiv,
vid hvilka gnistkastning är fullkomligt upphäfd, finnas ej. Vid
en fullkomligt verksam gnistsläckare skulle hålen
eller maskorna göras så små eller förändringarna
i förbränningsgasernas rörelseriktning så stora
och så ofta upprepade, att draget därigenom
betydligt försämrades. För tunga kol, hvars
gnistor äro större och tyngre och i följd
däraf också mindre talrika, kan med fördel
användas galler eller nät m. m., då däremot
för lätta stenkol, torf eller ved, vid hvilkas
användning gnistbildningen är stor, sådana
gnistsläckare helst böra användas, som förändra
gnistornas rörelseriktning, emedan galler eller
nät snart skulle gro igen. Gnistsläckare,
som förändra rörelseriktningen, anbringas
vanligen i själfva skorstenen antingen
nedtill eller upptill; öfriga gnistsläckare
anbringas i rökskåpet under skorstenen.
E. Hjr.
Gnisttelegraf. Se
Telegrafering.
Gnisttändare. Se
Elektrisk antändning.
Gnitaheden. Se
Fafner. Uti abbot Nikolaus'
"Itinerarium" från midten af 1100-talet
förlägges G. till ett par byar mellan
Paderborn och Mainz (Werlauff, "Symbolæ
ad geographiam medii ævi", 1821, s. 16).
B-e.
Gnjeditj, Nikolaj Ivanovitj, rysk skald,
f. 1784, d. 1833, var 1803-17 anställd i ministeriet
för folkundervisningen, sedan bibliotekarie i
kejs. biblioteket och medlem af akademien. Hans
förnämsta arbete är en i originalets versform
gjord öfversättning af Homeros' "Iliad"
(1829). Han diktade idyller och lyriska stycken
samt gjorde öfversättningar från Shakspere
("Lear"), Voltaire ("Tancred") m. fl. Hans
samlade arbeten utgåfvos 1833, senast 1884.
(A-d J.)
Gnocchi [gnå'kki; sing,
gnocco], it.,
kokk.,
ett slags små degbullar, som gärna tillredas
med rifven ost på.
Gnodingsläktet, Trigla,
zool., ett till
fam.
Triglidæ hörande släkte bland de taggfeniga
fiskarna. Dithörande fiskar utmärkas genom stort,
pyramidformigt, såväl ofvan som på sidorna
benklädt hufvud. Kroppen är täckt af mycket små
fjäll. Ryggfenorna äro två, af hvilka den främsta
är den kortaste. Bröstfenorna äro stora, med
tre fria, ledade, tjocka strålar, hvilka tjäna
både till att krypa med på bottnen och såsom ett
slags känselorgan. Huru det knorrande läte
Knorrhanen.
åstadkommes, som arterna af detta släkte ofta låta
höra, är ännu ej med säkerhet afgjordt. Enligt
somliga skulle det åstadkommas genom luftens
utpressning genom matstrupen, enligt en annan
och mera sannolik uppfattning frambringas
ljuden genom simblåsans musklers inverkan på
detta organ. Åtskilliga former ha fått på denna
egendomlighet syftande benämningar. Släktet
har en stor mängd arter i såväl de varma som de
tempererade zonernas haf. I Skandinavien äro tre
arter anträffade, af hvilka den allmännast före-
