1367 Gnoli-Gnoseologi 1368 kommande är knorrhanen, knoten 1. g n o -d i n g e n, T. gurnardus L. (se fig.), som skiljer sig från de öfriga därigenom, att sidolinjen är beväpnad med benknölar, och genom jämförelsevis kortare bröstfenor, hvilkas mellersta strålar äro en gång två-klufna. Färgen är något föränderlig, ofvan gråbrun-aktig, under hvit; längs sidolinjen finnes en rad små hvita fläckar samt något längre ned på sidan äfven-ledes dylika fläckar. Knorrhanen förekommer från södra östersjökusten upp till Tromsö. Den är ingenstädes föremål för något särskildt fiske, men fås tillfälligtvis med annan fisk. På ett och annat ställe lär den ätas af fiskare, mångenstädes bortkastas den. De båda öfriga här anträffade arterna, storgno-dingen 1. fenknoten, T. hirundo Bl., samt rödknoten. T. cuculus L., äro vid Sveriges kuster sällsynta, synnerligast den sistnämnda, som blott en gång med säkerhet där påträffats. Fenknoten liknar till färgen knorrhanen, men är större, har sidolinjen slät, utan taggar eller knölar, samt bröstfenorna längre, med de mellersta strålarna tre gånger två-klufna. Ködknoten skiljer sig från de öfriga genom sin rosenröda kroppsfärg. Den har sidolinjen slät samt bröstfenornas mellersta strålar två gånger två-klufna. Vid Englands och Frankrikes kuster äro dessa arter allmänna. R. L. (L-e;. Gnoli [njå'li], D om e n i c o, grefve, italiensk skald och lärd, f. 1836 i Kom, var först professor i italiensk litteratur och vardt sedan chef för natio-nalbiblioteket i Rom. 1888 grundlade han tidskriften "Archivio storico dell'arte", där han skrifvit en mängd vetenskapliga uppsatser, liksom i "Nuova antologia" och "Rivista d'Italia". Dels under eget namn, dels under märkena Dario Gaddi och Giulio Orsini har G. skrifvit flera band lyrik, Odi tiberine (1879), Nuove odi tiberine (1885), Fra terra ed astri (1903), Jacovella (1905) samt öfversättningar af Goethes romerska elegier. Gnõmer. Se Elementarandar och G n o-misk poesi. Gnõmisk poesi. G n o m (grek. gnõme. insikt, mening, tanke) kallas ett i poetisk form affattadt kort tänkespråk. Gnõmisk poesi förekom redan hos Orientens äldsta folk, såsom judarna. Af gamla testamentets skrifter innehålla i synnerhet Salomos ordspråk och Syrachs bok rika skatter däraf. Äfven indier, perser och araber ha idkat denna diktart. Hos grekerna blomstrade den i synnerhet under 6:e årh. f. Kr. och framträdde i allmänhet i formen af elegiskt distikon (se d. o.). Berömda namn på den gnomiska poesiens område äro bl. a. Solon, Fokylides, Simonides, Xenofanes och framför allt Theognis, hvilkas ännu bibehållna gnomiska dikter äro upptagna i den s. k. grekiska antologien. Det är för öfrigt svårt att skilja den gnomiska diktarten från den elegiska ochepigrammatiska,ochäfven inom öfriga arter af grekisk poesi förekomma i mängd inströdda gnomiska sentenser. Särskilda samlingar af gnomiska dikter äro utgifna af Brunck, Schäfer, Gaisford m. fl. På latin finnes en samling dylika poetiska tänkespråk (sententiæ) af Publilius Syrus d:a årh. f. Kr.) och likaledes en från 3:e eller 4:e årh. e. Kr. härrörande samling af gnomiska disticha under det säkerligen fingerade författarnamnet Cato. Äfven för våra nordiska förfäder var gnomisk diktning ingalunda främmande, och i synnerhet den äldre eddan gifver många värderika prof därpå. A. M. A. Gnomon, grek., visare, rättesnöre. 1. Astron., sannolikt det äldsta af alla astronomiska instrument, var bekant i Kina redan omkr. 500 f. Kr. I sin enklaste form består det af en på en plan yta vertikalt uppställd, nära spetsen genomborrad stång. Belyst af solen, kastar den bakom sig en skugga, som dock af-brytes af en ljus fläck, motsvarande hålet i stången. Om man uppmäter skuggans längd, d. s. v. afståndet från stångens bas till den ljusa fläcken, och dessutom känner stångens längd, så är det en lätt sak att därur bestämma solens höjd på hvilken tid af dagen som helst. Genom att på detta sätt iakttaga solens middagshöjd vid solstånden bestämde de gamle dels observationsortens polhöjd, dels ock ekliptikans obli-kvitet. För tidsbestämning iakttog man vanligen blott det ögonblick på dagen, då skuggan var kortast, d. v. s. middagsmomentet. - 2. Mat., skillnaden mellan två likformiga parallellogrammer, hvilka ha en vinkel gemensam _ (således A 5OTH i vid- A stående fig.). Ett gno- H mön kan uppdelas i tre parallellogrammer, af hvilka en, BI, är likformig med de båda gifna, och de två åter- D stående, AI och IG, äro sinsemellan lika stora. Vanligast nyttjar man ordet gnomon för att beteckna skillnaden mellan två kvadrater, som ha en vinkel gemensam. I vidsträcktare mening förstår man med gnomon hvarje storhet, som lagd till en annan storhet ej förändrar dennas form. I öfverensstämmelse därmed kallades inom den grekiska aritmetiken hvarje udda tal ett gnomon, enär det, lagdt till ett kvadratiskt tal, gifver till resultat ett annat kvadratiskt tal, t. ex. !2+3 = 22, 22+5 = 32, 32 + 7 = 42, o. s. v. 1. A.L-n.* 2. (I. F.) Gnomonia, bot., svampsläkte hörande till kärn-svamparnas grupp (Pyrenomycetes). Åtskilliga arter lefva parasitiskt på odlade och vilda växter. En svårt förstörande art, Gn. erythrostoma, har upp-trädt på sötkörsbärsträd i mellersta Europa ända upp tfU Schleswig och södra Fyn. Sjukdomen (ty. blatt-krankheit 1. blattseuche der süsskirschen) visar sig först på högsommaren i form af brungula fläckar på bladen. Fläckarna innesluta klotformiga håligheter, fyllda med trådlika svampkroppar (pyknider). De sjuka bladen vissna i förtid och rulla ihop sig oregelbundet, men falla ej af trädet. Äfven frukterna angripas, blifva förkrympta och obrukbara. Inuti de sjuka bladen utvecklas fram på vintern svampens sporhus (perithecier) såsom insänkta, flaskformiga bildningar, med talrika sporsäckar i bottnen. Sporerna uttömmas genom flaskans halsöppning. Sjukdomen härjade särskildt svårt utefter nedre Elbe 1879-86. Ett verksamt medel mot densamma är att på vintern omsorgsfullt afplocka och bränna alla kvarsittande, döda blad. - Andra arter af släktet hemsöka valnötsträd, hassel m. fl. växter. J- E-n. Gnomonlk (se Gnomon 1), astron., konsten att förfärdiga solvisare, idkades mycket i forntiden och äfven långt fram i nyare tiden. Numera förfärdigas ej solvisare för vetenskapliga ändamål. A. L-n.* Gno'rimus, zool. Se Guldbaggar. Gnoseologi (grek. gnõsis, kunskap, lo'gos, ve-