1369 Gnosis-Gnosticism 1370 tände), filos., kallar Baumgarten sin kunskapslära, som omfattar estetik (om den sinnliga eller åskådliga kunskapen) och logik (om begreppskunskapen). S-e. Gnosis [gnäsis]. Se Gnosticism. Gnosjö, socken i Jönköpings län, "Vastbo härad. 6,085 har. 1,157 inv. (1907). Annex till Kulltorp, Växjö stift, Yästbo kontrakt. Jfr F. J. E. Eneström, "Gnosjöboarna, deras hemslöjd, seder och lefnadssätt" etc. (1906). Gnosos 1. Gnossos. SeKnosos. Gnosspëlius, Vilhelm Teodor, musiker, f. 28 dec. 1809 i Stockholm, d. 13 aug. 1887 i Lund, uppfostrades i ett mycket musikaliskt hem. Efter aflagd musikdirektörsexamen 1841, blef han 1843 anställd som sånglärare vid Linköpings skola och 1854 som director musices vid gymnasiet och organist vid domkyrkan i samma stad. 1858 blef han director musices vid Lunds universitet och organist vid domkyrkan därstädes. Som anförare för flera stora konserter, som på sin tid gåfvos af Norrköpings och Linköpings förenade musiksällskap, och där "Skapelsen'', "Årstiderna", "Messias" m. fl. mästerverk kommo till utförande, förvärfvade sig G. anseende som grundlig musiker. Han var äfven känd som förträfflig kvartettspelare. G. komponerade bl. a. Davids 98 psalm, Sonat för violin och piano, Jubelkantat vid Lunds universitets jubelfest 1868 och ett Kyrie för blandad kör samt uppträdde äfven som skriftställare, bl. a. med en skarp granskning af J. A. Josephsons koralförslag (1880). 1845 blef G. led. af Mus. akad. A. L.* Gnosticism (af grek. gnõsis, kunskap, vetande) kallas med ett gemensamt namn de många olika försöken under l :a-3 :e årh. att indraga kristendomen i den då pågående stora sammanblandningen och hopsmältningen af den Gamla världens religioner, framför allt de orientaliska. Denna reli-gionssynkretism (sammanblandning) hade börjat borttaga det för de enskilda religionerna specifikt egendomliga eller nationellt afgränsande och fört fram en mängd allmänreligiösa frågor: om tillvarons uppkomst och mål, själens värde, frälsningen från materiens band, evigt lif o., s. v., hvilkas besvarande man ville nå genom en djupare insikt (gnõsis) om den sanning, som dolde sig.bakom de olika religionernas mytologi, mysterieväsen och filosofi. Det blef en vida utbredd religiös strömning af hednisk mysteriosofi och teosofi. Här erbjöd den framväxande kristendomen läror och åskådningar, hvilka kunde i hög grad bidraga att klargöra den fördolda sanningen, blott de gröfre, specifikt kristna momenten utsöndrades. Så uppstod gnosticismen. I viss mening kan man tala om gnosticism redan före kristendomen. Därmed menas då sammansmältningen af judendomen med hedniska religionssyn-kretistiska föreställningar. En dylik judisk gnosticism kan samtidigt med Jesus spåras i Egypten liksom sannolikt äfven i den af talmud med starkt hat omtalade sekten m i n e e r n a, hvilka vanligen identifierats med de kristne. Och inom den del af judendomen, som slöt sig till Jesus som Messias, men afsöndrade sig från den stora hednakristna kyrkan (se E b i o n i t e r), framträdde en tydligt gnostisk sektbildning i el k esa i t er n a (se d. o.) i nordöstra Palestina i 2 :a årh. Ur deras krets torde början till den viktiga pseudo-klementinska litteraturen ha framgått. Den egentliga gnosticismen sluter sig emellertid till kristendomens historia på hednisk (orientalisk och grekisk) mark. Den framträder i en brokig mångfald af riktningar och sekter, oftast urspr. utan något direkt inbördes sammanhang och med de mest olikartade läror eller åskådningar. För de flesta af dessa riktningar äro dock några grunddrag gemensamma: 1) dualismen mellan ande och materia, mellan gud och världen, oftast på parsis-tiskt sätt tänkt som motsatsen och kampen mellan ljuset och mörkret; 2) emanationen från det förborgade gudomliga af en lång rad gestaltningar eller ljusdelar, e o n e r, hvilkas gudomliga potens aftar i samma mån, som de aflägsnas från urkällan; 3) världens uppkomst genom sammanblandningen af dylika element från ljusets rike med element från mörkrets värld, hvarvid som världens skapare uppträder den svagaste af eonerna, demiurgen (se d. o.), oftast identifierad med G. T:s Gud; människosjälarna äro dylika i materiens band fängslade ljuselement; 4) frälsningen, nämligen själens frigörande från materiens band och återvändande till sin urkälla, är det centrala i religionen; 5) denna frälsning möjliggöres genom en af de högsta eonerna, Kristus, som i en skenkropp (en verklig kropp skulle ju innehålla äfven materia, det onda) framträdt för att lära de fångna ljusdelarna frälsningsvägen; 6) denna frälsningsväg består i en rätt kunskap (gnõsis) om det verkliga i religionernas mytologi och mysterieväsen och i sträng afhållsamhet från alla njutningar för att öfvervinna materiens välde (frälsningen är därför mera en fysisk än en etisk process). Många försök ha gjorts att gruppera de gnostiska företeelserna; de äro dock alltför mångskiftande, för att en tillfredsställande indelning kan vinnas. Som urformen betecknas ofta mandéerna 1. Johanneskristna, som själfva kallade sig näsoraje, nasaréer, en gnostisk sektbildning, hvilken är den enda ännu fortlefvande; till densamma höra nu några hundra familjer i sydvästra Persien. Mandéernas stora betydelse ligger däri, att man genom dem kan vinna autentisk kännedom om gammal gnosticism; under det att nästan allt af den en gång vidtomfattande gnostiska litteraturen gått förloradt och vår kunskap mest inhämtas af motståndarnas skrifter, ha mandéerna bevarat en rätt omfångsrik helig litteratur. Den viktigaste skriften, den s. k. Stora boken Ginza (skattkammare), utgafs för första gången af svensken M. Norberg (se A d a m s bok). Äfven må nämnas den af Euting 1867 utg. "Qolasta". Egendomligt för mandéerna är bl. a. betonandet af Johannes döparen som den ende sanne profeten (i motsats mot Abraham. Mose, Jesus och senare Muhammed). För öfrigt tillhöra de ofiternas grupp (se nedan). - De kristne i 2:a årh. betecknade en bestämd person som upphof v et till all gnosticism, nämligen magern Simon från Samarien (Apg. kap. 8). Denne dyrkades en tid af alla samaritaner som den högste guden och bedref äfven magi i Kom under Claudius' regering (åren 41-54); han blef sedan en omhuldad sagofigur. Omtalad var ock hans lärjunge och landsman Menander, som utgaf sig för den af Simon sände Messias. Hvad man kan konstatera som historiskt om Simon och hans lärjungar är dock högst osäkert. Tydligt är blott,