Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnosticism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1371
Gnosticism
1372
att samaritanernas egendomliga blandningsreligion
gjort dem predisponerade att blifva den
framväxande gnosticismens första mark. -
Redan i N. T., möjligen i kolosserbrefvet,
sannolikt i pastoralbrefven, Johannes’
och Judas bref, beröras ock gnostiska
företeelser, ett vittnesbörd om, huru raskt denna
religionshistoriska process vann betydelse. Den
förste verkligt historiske gnostikern var
emellertid Kerinth (se Oerinthus) i Mindre
Asien omkr. 100, som redan framställer den
karakteristiska gnostiska läran om demiurgen
som världsskaparen. - Vid samma tid torde ock
den syriska och egyptiska mytologien ha börjat
sammanföras med de kristna berättelserna, och
på så sätt ofiternas månghöfdade gnosis ha
uppkommit. Ofiter har blifvit ett gruppnamn
för omkr. 20 olika sekter, hvilka ej som de
öfriga anknyta sig till någon historisk stiftare
eller ledare. Det gemensamma för åskådningen
inom flertalet till denna grupp hörande sekter
var ock, att ormen (grek. o’fis) spelade en
hufvudroll, antingen som den goda eller den onda
kraften i världen. En sådan uppfattning grundade
sig på dels den judiska skapelsehistorien,
dels syriska myter och egyptisk Isiskült, där
ock ormen intog en viktig ställning. En af de
äldsta ofitiska bildningarna var naassenerna
(af hebr. na’äsch, orm), hvilka betraktade
ormen som den allt skapadt genomflytande goda
lifsfloden. Sethianerna ansågo Seth vara den
förste gnostikern och identifierade ormen med
demiurgen; från dem är en af de äldsta gnostiska
originalskrifterna, en hymn, bevarad. Nara
denna stå de of vannämnde mandéerna. En annan
bildning voro p e r a-terna (de som tränga igenom
(grek. perän) den sinnliga världen till evigt
lif), hvilka liksom öfriga ofiter lärde, att det
gudomliga urvarat utvecklat sig till en trehet:
fadern, sonen och det skapade (grek. hyle); sonen
är den allt skapadt lifgifvande världsormen. Alla
dessa sekter känna vi genom beskrif-ningar
hos Hippolytos. En särskildt fantastisk lära
framförde gnostikern J u st i n u s, hvars skrift
"Baruks bok" refererades af Hippolytos omkr. 200
(Justinus och hans bok äro eljest okända); där
sammanfördes den judiska paradisberättelsen,
Herakles-och Afroditemyter och Jesu historia;
ormen är där det ondas ("hyles") kraft. -
Snart infördes i den ofitiska gnosticismen
äfven kaldeisk astrologi, och dess skildring
af världens uppkomst och frälsning blef lik
de assyrisk-babyloniska kosmologiska myterna,
med starkare betoning af dualismen; denna
form af ofiternas lära är den mest kända och
bekämpade. Från urväsendet, Bythos, framkom genom
emana-tioner visheten, Achamot, ett ofullkomligt
kvinnligt ljusväsen, som störtade sig i
kaos’ dunkla ocean för att grunda sig en egen
värld. Där glömmer hon sitt gudomliga ursprung
och föder demiurgen, Jaldabaot, ett högmodigt
väsen, som skapar världen, där han själf vill
härska. Då vaknar Achamot till besinning och
lyckas höja sig öfver kaos’ rike. Där låter
Jaldabaot skapa människorna, som få del af både
hans från modern ärfda goda ande och af kaos’
materia. Men när Jaldabaots en gång skrämda
ansikte speglade sig i kaos’ slam, bildades däraf
satan, ormen (ophiomorphos). Mellan dessa tre,
Achamot, Jaldabaot och ormen, strides nu om
människorna, hvarvid äfven st järnandar skapas
och deltaga. Hednavärlden lyder under ormen,
judarna
under Jaldabaot, och blott gnostikernas
lilla skara håller sig fri under Achamots
bistånd. Messias var Achamots störste profet,
som kring sig samlar gnostikerna för att helt
återföra dem till urväsendet. Den enskildes
frälsning sker genom mysterier, genom
vigningar och trollformler; dessa mysterier
äro det praktiskt viktigaste, det egentligen
sektbildande. I detta afseende äro särskildt
beryktade de ofitiska Borborianerna med de
afskyvärdaste nattvardsbruk. - Den yngsta och
mest berömda produkten af den ofitiska gnosis
är den i koptisk öfversättning ännu bevarade
Pistis-sophia (från midten af 3:e årh.), som
skildrar vishetens fall, ånger och bot, och huru
mysterierna rena henne och föra till upprättelse.
Ofiterna förberedde sålunda sammanförandet af
den babylonisk-kaldeiska statsreligionen med
kristendomen. Sin fulla utbildning fick denna
orientaliska gnosis genom syrern Satornilos
(Saturninus) från Antiokia under kejsar
Hadrianus’ regering (från omkr. 120, måhända
lärjunge till Menander och hans skola). Här blef
särskildt den asketiska riktning, som äfven inom
kristendomen börjat växa fram, sammanförd med
den extrema orientaliska askesen. Kristus var en
skenmänniska, som gaf befrielsen genom att lära
människorna af hålla sig från allt materiellt,
framför allt könsumgänge och köttätande (äfven
från renlighet, bad och allt för kroppen
behagligt). De kristna berättelserna om Jesus
förfalskades i direkt vegetarianskt syfte. Inom
denna riktning framfördes ock den extremaste
parsistiska dualismen: en från begynnelsen
existerande motsats mellan ljuset, Gud, och
mörkret, Satan. - En liknande utgångpunkt
egde äfven den libertinistiska gnosticismen,
ehuru den kom till motsatt resultat: materiens,
mörkrets öfvervinnande genom befrielse från
alla traditionella mänskliga meningar och lagar
(så K a r p o k r a t e s, en berömd gnostisk
lärare i Alexandria under förra hälften af 2:a
årh.) eller genom obegränsad hängifvenhet åt
köttet (däraf namnet libertinistisk gnosticism)
och egendomskommunism, äfven i fråga om kvinnor
(så Karpokrates’ son E p i f a n e s, se
d. o.. och omkr. år 200 p r o d i-kianerna - så
kallade efter sin lärofader egyptern Prodikos -,
som på sina sammankomster måste uppträda nakna).
I Alexandria lyftes emellertid gnosticismen på
ett högre plan och fick sitt högkvarter, då den
där sammanfördes med den grekiska filosofien. Den
helleniska gnosis har samma grunddrag, hvilka
ofvan angifvits som gnostiska; men den minskar
å ena sidan askesen och borttar å den andra
libertinismen; den söker gifva lösningen af de
problem, hvarmed stoicismen eller platonismen
arbetade. Redan omkr. 125 verkade i Alexandria
på detta vis B a s i l i d e s och samlade kring
sig en betydande skola. Han åberopade sig på
en hemlig Kristi lära, som meddelats honom af
aposteln Mattias (jfr A b r a x a s-stenar). Han
och hans son I sid oros efterlämnade en mängd
skrifter (däribland ett evangelium), hvaraf
dock blott fragment bevarats. Stoicismen
med dess logosbegrepp sammanfördes här med
den gnostiska eonläran och evangeliernas
Jesuberättelser. Till denna riktning ha tydligen
hört det fantastiskt utsmyckade Petrusevan-geliet
och det mildare gnostiska Egypterevangeliet. (En
afart af riktningen voro de senare p s e u d
o-basilidianerna omkr. 180, hvilka förvand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
