1371 Gnosticism 1372 att samaritanernas egendomliga blandningsreligion gjort dem predisponerade att blifva den framväxande gnosticismens första mark. - Redan i N. T., möjligen i kolosserbrefvet, sannolikt i pastoralbrefven, Johannes' och Judas bref, beröras ock gnostiska företeelser, ett vittnesbörd om, huru raskt denna religionshistoriska process vann betydelse. Den förste verkligt historiske gnostikern var emellertid Kerinth (se Oerinthus) i Mindre Asien omkr. 100, som redan framställer den karakteristiska gnostiska läran om demiurgen som världsskaparen. - Vid samma tid torde ock den syriska och egyptiska mytologien ha börjat sammanföras med de kristna berättelserna, och på så sätt ofiternas månghöfdade gnosis ha uppkommit. Ofiter har blifvit ett gruppnamn för omkr. 20 olika sekter, hvilka ej som de öfriga anknyta sig till någon historisk stiftare eller ledare. Det gemensamma för åskådningen inom flertalet till denna grupp hörande sekter var ock, att ormen (grek. o'fis) spelade en hufvudroll, antingen som den goda eller den onda kraften i världen. En sådan uppfattning grundade sig på dels den judiska skapelsehistorien, dels syriska myter och egyptisk Isiskült, där ock ormen intog en viktig ställning. En af de äldsta ofitiska bildningarna var naassenerna (af hebr. na'äsch, orm), hvilka betraktade ormen som den allt skapadt genomflytande goda lifsfloden. Sethianerna ansågo Seth vara den förste gnostikern och identifierade ormen med demiurgen; från dem är en af de äldsta gnostiska originalskrifterna, en hymn, bevarad. Nara denna stå de of vannämnde mandéerna. En annan bildning voro p e r a-terna (de som tränga igenom (grek. perän) den sinnliga världen till evigt lif), hvilka liksom öfriga ofiter lärde, att det gudomliga urvarat utvecklat sig till en trehet: fadern, sonen och det skapade (grek. hyle); sonen är den allt skapadt lifgifvande världsormen. Alla dessa sekter känna vi genom beskrif-ningar hos Hippolytos. En särskildt fantastisk lära framförde gnostikern J u st i n u s, hvars skrift "Baruks bok" refererades af Hippolytos omkr. 200 (Justinus och hans bok äro eljest okända); där sammanfördes den judiska paradisberättelsen, Herakles-och Afroditemyter och Jesu historia; ormen är där det ondas ("hyles") kraft. - Snart infördes i den ofitiska gnosticismen äfven kaldeisk astrologi, och dess skildring af världens uppkomst och frälsning blef lik de assyrisk-babyloniska kosmologiska myterna, med starkare betoning af dualismen; denna form af ofiternas lära är den mest kända och bekämpade. Från urväsendet, Bythos, framkom genom emana-tioner visheten, Achamot, ett ofullkomligt kvinnligt ljusväsen, som störtade sig i kaos' dunkla ocean för att grunda sig en egen värld. Där glömmer hon sitt gudomliga ursprung och föder demiurgen, Jaldabaot, ett högmodigt väsen, som skapar världen, där han själf vill härska. Då vaknar Achamot till besinning och lyckas höja sig öfver kaos' rike. Där låter Jaldabaot skapa människorna, som få del af både hans från modern ärfda goda ande och af kaos' materia. Men när Jaldabaots en gång skrämda ansikte speglade sig i kaos' slam, bildades däraf satan, ormen (ophiomorphos). Mellan dessa tre, Achamot, Jaldabaot och ormen, strides nu om människorna, hvarvid äfven st järnandar skapas och deltaga. Hednavärlden lyder under ormen, judarna under Jaldabaot, och blott gnostikernas lilla skara håller sig fri under Achamots bistånd. Messias var Achamots störste profet, som kring sig samlar gnostikerna för att helt återföra dem till urväsendet. Den enskildes frälsning sker genom mysterier, genom vigningar och trollformler; dessa mysterier äro det praktiskt viktigaste, det egentligen sektbildande. I detta afseende äro särskildt beryktade de ofitiska Borborianerna med de afskyvärdaste nattvardsbruk. - Den yngsta och mest berömda produkten af den ofitiska gnosis är den i koptisk öfversättning ännu bevarade Pistis-sophia (från midten af 3:e årh.), som skildrar vishetens fall, ånger och bot, och huru mysterierna rena henne och föra till upprättelse. Ofiterna förberedde sålunda sammanförandet af den babylonisk-kaldeiska statsreligionen med kristendomen. Sin fulla utbildning fick denna orientaliska gnosis genom syrern Satornilos (Saturninus) från Antiokia under kejsar Hadrianus' regering (från omkr. 120, måhända lärjunge till Menander och hans skola). Här blef särskildt den asketiska riktning, som äfven inom kristendomen börjat växa fram, sammanförd med den extrema orientaliska askesen. Kristus var en skenmänniska, som gaf befrielsen genom att lära människorna af hålla sig från allt materiellt, framför allt könsumgänge och köttätande (äfven från renlighet, bad och allt för kroppen behagligt). De kristna berättelserna om Jesus förfalskades i direkt vegetarianskt syfte. Inom denna riktning framfördes ock den extremaste parsistiska dualismen: en från begynnelsen existerande motsats mellan ljuset, Gud, och mörkret, Satan. - En liknande utgångpunkt egde äfven den libertinistiska gnosticismen, ehuru den kom till motsatt resultat: materiens, mörkrets öfvervinnande genom befrielse från alla traditionella mänskliga meningar och lagar (så K a r p o k r a t e s, en berömd gnostisk lärare i Alexandria under förra hälften af 2:a årh.) eller genom obegränsad hängifvenhet åt köttet (däraf namnet libertinistisk gnosticism) och egendomskommunism, äfven i fråga om kvinnor (så Karpokrates' son E p i f a n e s, se d. o.. och omkr. år 200 p r o d i-kianerna - så kallade efter sin lärofader egyptern Prodikos -, som på sina sammankomster måste uppträda nakna). I Alexandria lyftes emellertid gnosticismen på ett högre plan och fick sitt högkvarter, då den där sammanfördes med den grekiska filosofien. Den helleniska gnosis har samma grunddrag, hvilka ofvan angifvits som gnostiska; men den minskar å ena sidan askesen och borttar å den andra libertinismen; den söker gifva lösningen af de problem, hvarmed stoicismen eller platonismen arbetade. Redan omkr. 125 verkade i Alexandria på detta vis B a s i l i d e s och samlade kring sig en betydande skola. Han åberopade sig på en hemlig Kristi lära, som meddelats honom af aposteln Mattias (jfr A b r a x a s-stenar). Han och hans son I sid oros efterlämnade en mängd skrifter (däribland ett evangelium), hvaraf dock blott fragment bevarats. Stoicismen med dess logosbegrepp sammanfördes här med den gnostiska eonläran och evangeliernas Jesuberättelser. Till denna riktning ha tydligen hört det fantastiskt utsmyckade Petrusevan-geliet och det mildare gnostiska Egypterevangeliet. (En afart af riktningen voro de senare p s e u d o-basilidianerna omkr. 180, hvilka förvand-