1383 Godbeiter-Gode 1384 Godbeiter, en mormonsekt. Se Y o u n g, B. Goddam [gå'd-dä'm], eng. (eg. God damn), "Gud fördöme mig!", förr en vanlig svordom hos engelsmännen; fransk skämtbenämning på engelsmän. Goddard [gå'dëd], Arabella, engelsk pianist, f. 1836, studerade under Kalkbrenner och Thalberg, hvarjämte musikkritikern W. Davison - med hvilken hon 1809 blef gift - utbildade hennes smak och stil i föredraget af klassiska kompositioner, särskildt Beethovens sonater. Redan 1850 gjorde hon med lycka sin debut och blef sedermera erkänd såsom Englands förnämsta pianist. Hon har gjort åtskilliga konstresor: 1854-55 i Tyskland, Frankrike och Italien, 1873-76 i Amerika, Australien och Ostindien. A- L-* Gode, isl. G o Ö i, den i norröna litteraturen vanligaste benämningen på isländska höfdingar, som under hednatiden i sin hand förenade såväl prästerlig som juridisk, politisk och administrativ myndighet. Namnet 0oÖi härledes af 0oÖ, gud, och betyder gudstjänare, präst samt motsvarar fullständigt det gotiska gudja, hvarmed Vulfila of versätter det grekiska hieréü's. Godens prästerliga värdighet framträder ännu tydligare i den emellanåt använda benämningen hofgoöi (tempelpräst). Hans ämbete kallas g o Ö o r Ö, mannaforråÖ eller r i k i, i överensstämmelse hvarmed han ock benämnes g o Ö-orbsmaör, fyrirmaör, y firma b'r eller ho f Ö in g i, medan hans underlydande benämnas undirmenn eller f) i n g m e n n och sägas .utgöra en ]) i n g h å eller |>ingmannasveit. De mest framstående bland Islands "landnåmsmän" (nybyggare) uppbyggde vid sin ankomst dit gudatempel (isl. hof) och förrättade själfva offertjänsten där. Till dessa anslöto sig i främsta rummet de underlydande män, som följt dem vid utvandringen och sedan på Island tagit bostad inom deras egoområde (landndm) samt sålunda stodo i ett afhängig-hetsf or hållande till dem. Andra landnåmsmän af mindre betydenhet eller med mindre förmögenhet anslöto sig äfvenledes till någon närboende gode och blefvo hans tingmän. Godens prästerliga åligganden voro att underhålla templet, att anskaffa allt det, som erfordrades vid bloten, samt att förvara och bära den heliga ring (stallahringr, llõtbaugr), som man skulle vidröra vid hvarje rättslig edgång. Han egde rätt att af sin menighet uppbära en skatt (isl. hoftollr). Godens myndighet var icke allenast prästerlig, utan äfven, och detta företrädesvis, juridisk och administrativ. Som juridisk ämbetsman skulle goden lysa tingsfrid eller helga tinget samt leda dess förhandlingar, utnämna domare i dit instämda mål samt vaka öfver rättegångsordningens vederbörliga iakttagande. I administrativt hänse-.ende var goden sina tingmäns höfding eller styresman och som sådan pliktig att gifva sina underlydande skydd och bistånd (traust), hvaremot dessa voro skyldiga att lämna honom hjälp och följe (KÖ). Vidare ålåg honom heraftsstjõrn, d. v. s. upprätthållandet af ordning och fred bland tingmännen, biläggandet af tvistigheter emellan dem och värnande af hvar och en mot förnärmelser af en mäktigare motståndare, vidare nödhjälpsåtgärder vid missväxtår, medgifvande eller förbjudande af gemenskap med främmande handelsfartyg, bestämmande af prisen vid varornas försäljning o. s. v. Tingmännen å sin sida voro skyldiga att fritt härbärgera goden och hans ofta talrika sällskap under färderna inom häradet samt att ansluta sig till hans följe, om han fordrade det. På godens alltingsfärder skulle minst niondedelen af tingmännen medfölja. . Till en början egde ingen gemenskap rum mellan de särskilda godorden, hvilka sålunda bildade liksom små statssamfund för sig själfva. Hvar och en följde den lag och rätt, som hans gode hade medfört från Norge. Vid konflikter mellan medlemmarna af olika godord måste därför vapnen fälla utslaget, så ofta det ej lyckades godarna att mäkla fred. Vid land-nåmstidens slut (omkr. 930) förenades emellertid godorden till ett statsförbund, och ett för hela. landet gemensamt ting, det s. k. alltinget (se d. o.), blef inrättadt. Trettio år senare (965) ordnades landets statsrättsliga förhållanden så, att godorden fördelades i vissa kretsar och deras antal begränsades (se härom Allting). Sedermera, vid inrättandet af femtedomen (se Allt in g), legaliserades 12 under de senare åren uppkomna, utanför lagen stående höfdingedömen och erkändes som godord, ehuru dessa icke i allt fingo samma rättigheter som de "fulla och forna". De till ett tingslag hörande höf din garna kallades samtingsgodar och ut-öfvade gemensamt ledningen af häradets ting, det s. k. vårti7iget. Medlemmarna af den på detta ting dömande nämnden utsagos af godarna. När ett mål af någon anledning icke kunde slutligen afgöras på tinget, hänsköts det till högre domstol. Under isländska statsförfattningens tidigaste period synes hvarje fjärding haft en sådan högre instans i ett s. k. fjärdingsting, men denna inrättning kom snart ur bruk. Högsta dömande instansen utgjordes af de på alltinget inrättade fjärdingsdomarna (se Allting), hvilkas medlemmar utsagos af de 39 höfdingar, som innehade de äldre godorden. I utseendet af ledamöterna i den senare inrättade femtedomen deltogo äfven de nya godordens innehafvare. I den lagstiftande afdelningen af alltinget eller den s. k. lagrättan (isl. lögrétta), där alla frågor om landets gemensamma lagar såväl som dess politiska och administrativa styrelse afgjordes, voro godarna med fullt och fornt godord själfekrifna ledamöter, hvarjämte hvar och en af dem hade att utse två bland sina tingmän till rådgifvande bisittare i lagrättan. Utom ofvannämnda vårting hölls inom hvarje tingslag en sammankomst, ZeiÖ, vid hvilken goden egde att för de tingmän, som ej öfvervarit alltingets förhandlingar, kungöra alla viktigare där handlagda ärenden. - De isländske höfdingarnas makt öfver sina tingmän måste anses ha en öfvervägande privaträttslig karaktär. Grundläggandet af ett hof eller tempel var en privat sak, och det berodde på de kringboendes fria vilja att ansluta sig till tempelegaren och varda hans tingmän. Därutinnan skiljer sig det isländska godordet från sin förebild, den fornnorska hersevärdigheten. Äfven den sistnämnda grundade sig visserligen på besittningen af den odalgrund, hvarpå häradshofvet stod, men i viss mån betraktades detta som en för häradet eller fylket gemensam egendom. Norges gamla fylken och härad voro ock geografiskt bestämda områden, under det att de isländska godorden alltid bevarade prägeln af rent personliga associationer, utan någon fast territorialbegränsning. Hvar och en hade frihet att, med iakttagande af laga former, utträda ur ett godord och öfvergå till ett annat,