Klamer Schmidts. Bland G:s öfriga arbeten kunna nämnas Prosaische schriften (1784), Nicolais leben und litterarischer nachlass (1820) och en upplaga af Ramiers poetiska verk (2 bd, 1800). Se Minors urval med biogr. i Kürschners "Deutscher nationallitteratur". ^{R--n B.} Goedeke [g<over>ö</over>d-], Karl Friedrich Ludwig, tysk litteraturhistoriker, f. 1814 i Celle, d. 1887 i Göttingen, blef 1872 e. o. professor i litteraturhistoria i Göttingen. G. började sin litterära verksamhet som lyriker, öfvergick med den på tidshänsyftningar rika König Codrus. Eine missgeburt der zeit (1838) till lustspelet i Platens stil, skref Novellen (1841), men egnade sig snart åt utgifvarverksamhet och litteraturhistoriska arbeten. Han sammanställde flera förträffliga antologier, "Deutschlands dichter von 1813--1843" (1844), "Elf bücher deutscher dichtung" (1849) m. fl., utgaf 1867--76 en historiskt kritisk upplaga af Schiller och skref en rad monografiska arbeten i tysk litteraturhistoria, Adolph freiherr von Knigge (1844), Pamphilus Gengenbach (1856), Emanuel Geibel (I, 1869) och G. A. Bürger in Göttingen und Gellinghausen (1873). G:s hufvudverk är det utomordentligt rikhaltiga, öfversiktliga och äfven nya synpunkter och uppslag gifvande Grundriss zur geschichte der deutschen dichtung aus den quellen (3 bd, 1856--81). En omarbetning och utvidgning af detta oumbärliga arbete sysselsatte honom ända till hans död, då han medhunnit den nya upplagans tre första band (1884--87), till hvilka ytterligare fem lades af hans efterföljare Goetze och Muncker (1889--1904). ^{R--n B.} Goeje [ch<over>o</over>je], Michael Jan De, holländsk orientalist. Se De Goeje. Goe- l. Göjemånad. Se Goe. Goen, nord. myt., namn på en af de många ormar, som gnaga på världsasken Yggdrasil jämte Moen, son till Grafvitner. ^{Th. W.}* Goepp., vid växtnamn förkortning för H. R. Göppert. Goeree-en-Overflakkee [chor<over>e</over>-], ö på kusten af nederländska prov. Syd-Holland, i Rhens och Maas' mynningsområde, mellan Haringvliet i n., Krammer och Grevelingen i s., Volkerak i ö., 39 km. lång, högst 9 km. bred, med en areal af 233 kvkm. och omkr. 25,000 inv. Goertz [görts] l., fullständigt, von Schlitz genannt von G., en redan omkr. 1100 känd tysk adlig ätt från Schlitz, i nuv. storhertigdömet Hessen, prov. Oberhessen, kretsen Lauterbach, vid ån Schlitz, en biflod till Fulda. Ätten blef 1677 riksfriherrlig och 1726 riksgreflig. En linje af ätten upptog 1737 äfven namn och vapen efter den utgångna friherrliga ätten von Wrisberg. 1. Georg Heinrich von G., friherre von Schlitz, holstein-gottorpsk statsman, Karl XII:s minister, f. 1668, son af kaptenen i Frankiska kretsen Philipp Friedrich von G., studerade i Jena, där han i en duell förlorade sitt ena öga, och erhöll 1698 anställning som kammarherre hos hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp, Karl XII:s svåger. Han följde sin herre i Stora nordiska kriget, och sedan hertigen 1702 stupat, hemförde G. hans lik samt utnämndes s. å. af hans änka, Hedvig Sofia, till geheimeråd. 1707 vistades han i Leipzig för underhandlingar med svenskarna, medan Karl XII låg i Altranstadt. Ett öfvervägande inflytande på hertigdömets förvaltning förvärfvade sig G. efter hertiginnans död (1708), då hans gynnare prins Kristian August som administratör öfvertog regeringen och förmynderskapet för hertig Fredriks son, Karl Fredrik. Sedan G. 1709 lyckats störta sin motståndare M. von Wedderkop, var han nästan enrådande. G. hade redan före Poltava börjat något närma sig de gottorpske hertigarnas gamle <img r>

fiende Danmark, och efter hans uppslag samt, på Karl XII:s befallning, under hans medverkan inledde generalguvernören i Bremen grefve M. Vellingk 1711 hemliga underhandlingar med denna makt. Alltifrån denna tid kom G., oftast själfkrafd, att utöfva inflytande på Sveriges utrikespolitik dels genom sin intima förbindelse med Vellingk, åt hvilken konungen lämnat en väsentlig del af utrikesärendenas ledning och som skänkte G. obegränsadt förtroende, dels genom holsteinske envoyén hos Karl XII i Turkiet, baron de Fabrice. Stenbocks tvungna inmarsch i Holstein efter segern vid Gadebusch (1712) satte G:s diplomatiska förmåga på ett svårt prof: det gällde att gå skaparen och beskärmaren af hertigdömets suveränitet, Sverige, till handa, utan att bryta mot neutraliteten och därigenom ådraga sig Danmarks hämnd. Medan sålunda administratorn i jan. 1713 offentligt tillbakavisade en af Stenbock (på holsteinskt initiativ!) framställd begäran om inrymmande af fästningen Tönning, öfverlemnades åt Stenbock i hemlighet en af holsteinarna förfalskad, antedaterad befallning af den unge hertigen, enligt hvilken kommendanten på Stenbocks uppfordran skulle lämna honom inträde i fästningen. Däraf begagnade sig ock denne redan i febr. Konung Fredrik IV lät emellertid ej föra sig bakom ljuset, utan inkräktade det hertigliga husets andel af Schleswig och Holstein. När det blef tydligt, att Stenbock måste kapitulera för den dansk-rysk-sachsiska makt, som höll honom instängd, ändrade G. plötsligt taktik: han lyckades göra troligt för konung Fredrik, att holsteinska regeringen rent af gjort Danmark en tjänst genom att draga Stenbock till Tönning, ty därigenom lokaliserades ett krig, som eljest skulle ha förstört hela Jylland. G. fick af de allierade t. o. m. i uppdrag att bemedla en konvention om kapitulation och löfte att, om denna utfölle efter önskan, huset Holstein skulle återinsättas i alla sina länder. Spelet gick dock ifrån G. genom hans "öfverslughet", och i maj 1713 kapitulerade Stenbock utan G:s medverkan. En restitution af de förlorade landsdelarna blef nu det energiskt sökta målet för G:s politik. Den holsteinska regeringens princip var helt naturligt, såsom af densamma officiellt framhölls, att "gottorpska husets sanna intresse låg i Sveriges välfärd och konservation". G. insåg, att Sverige ej kunde draga sig med heder ur det äfventyrliga spel, hvari det invecklats, på annat sätt än genom eftergift åt någon af sina fiender för att såmedelst kunna spränga deras förbund. Det var i detta syfte han efter hemligt