- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1405-1406

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goertz, 1. Georg Heinrich von, von Schlitz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1405 Goertz 1406. aftal med sachsiske ministern Flemming först i juni 1713 och sedan flera gånger genom Fabrice förelade Karl XII planen till en uppgörelse med konung August. Efter fyra månaders betänkande lät Karl svara, att planen tarfvade ett moget öfvervägande, men under tiden hade han bakom G :s rygg under det kuriösaste hemlighetsmakeri börjat realisera densamma. Enligt G:s mening borde man ej tveka ens att genom landafträdelse försäkra sig om en makts hjälp mot de andra. Därjämte hade han den uppfattningen, att huset Holstein genom Stenbocks förvållande förlorat allt sitt samt att det på grund däraf egde rätt till ersättning på Sveriges bekostnad och kunde använda Sveriges makt och tillhörigheter som medel till egen restitution eller ekvivalens. Ur dylika synpunkter förklaras de förslag, som G. nu framlade på skilda håll och som tyckas vara lika många försök att hänsynslöst skära breda remmar ur Sveriges hud. Först vände han sig till Preussen. För att rädda Sveriges tyska besittningar från fienderna afslöt han i samförstånd med Vellingk ett aftal (20 juni 1713) med Fredrik I i Preussen om Stettins besättande med neutrala holsteinska och preussiska trupper (den s. k. stettinska sekve-stern), men ock om verksam hjälp till en holsteinsk restitution, hvarjämte i hemliga artiklar en holsteinsk succession i Sverige och Preussens förvärf af Pommern till Peene ställdes i utsikt. Svenske generalguvernören i Pommern Meijerfelt vägrade emellertid att utrymma någon fästning, en vägran, som vann Karl XII :s bifall. En del af planen gick dock igenom, i det att Stettin efter sin kapitulation till ryssarna (sept. 1713) genom G:s manövrer verkligen besattes af holsteinska och preussiska trupper. I okt. 1713 gjorde så G. ett besök vid danska hofvet, och hvad därvid afhandlats tyckes framgå af hans i mars 1714 till svenska rådet framlagda projekt till fred med Danmark, på villkor bl. a., att Danmark skulle hjälpa till att återtaga tsarens eröfringar och understödja hertig Karl Fredriks svenska succession och till lön därför erhålla de gottorpska länderna, hvaremot Sverige skulle lämna furstehuset ersättning i Bremen och Verden. På samma gång meddelade G., att konungen i Preussen lefvat med härsköld återtaga hertigdömet från Danmark och för den skull önskade, att Karl Fredrik flyttade från Sverige till Berlin. Eådet fann planerna betänkliga och gaf våra sändebud, som redan inberättat åtskilligt om G:s tvetydiga steg på skilda håll, order att öfvervaka de otillbörliga förehafvandena hos en ministär, "som uti många andra mål vist så litet samvete och så stor förvägenhet", men rådets åtgärd ådrog det snubbor af konungen. Samtidigt framställde G. hos tsaren förslag om giftermål emellan hertigen och en af tsarens döttrar, hvartill knöto sig planer om rysk hjälp till återvinning af de holsteinska arf-länderna samt rysk garanti för hertigens uppstigande på Sveriges tron, hvarefter den nye konungen till gengäld därför skulle afträda några af östersjöprovinserna. Då dessa förslag sipprade ut, fingo de ett skandalöst efterspel (se B a s s e w i t z), och regeringen i Stockholm utvisade på sommaren 1714 det holsteinska sändebudet von Dernath. Utsatt för Danmarks, Rysslands och Preussens hat, hvilka makter han lockat att kompromettera sig mot hvarandra, samt svenska rådets starkt uttalade ovilja, men föregången af en varm anbefallning från Vel- lingk, skyndade G. att i aug. 1714 uppsöka konungen i Turkiet för att rättfärdiga sig och för att klargöra för honom det allmänna sakläget och. ange de medel, som ännu funnos för Sveriges räddning. I Siebenbürgen möttes G. i okt. af underrättelsen, att konungen var stadd på hemväg och att G. ej finge träffa honom, en omständighet, hvari han oroligt vädrade början till personlig ovilja. Men att ingen sådan var för handen, visade sig, då G. i febr. 1715, med kreditiv som holsteinsk minister hos Karl XII, infann sig hos denne i Stralsund och för honom framlade sina planer samt h. o. h. vann hans öra. Att fred på något håll måste vinnas, insåg äfven Karl XII vara af högsta nöden, men han liksom G. holl före, att ingen hederlig fred kunde ernås utan en stor militärisk kraftansträngning. Därtill behöfdes penningar. Också blef finansfrågan den viktigaste, och den ansåg sig G. kunna lösa. För anskaffande af medel inrättades i jan. 1716 ett särskildt ämbetsverk, Upphandlingsdeputationen, som under G:s-enväldiga ledning slog under sig hela statshushållningen. Den mest bekanta bland G:s finansåtgärder (om dem se vidare Upphandlingsdeputationen) var präglandet af de s. k. mynttecknen (se d. o.), "nödmynten" L "Goertzdalrarna" (hvilkas ^uppfinning han dock frånsagt sig). Snart fick G. sitt finger med i af görandet af en hel mängd andra inrikesärenden, och utrikesärendena kommo att till hufvudsaklig del gå genom hans händer. Denne en främmande makts representant blef således med undanskjutande af rådet och andra lagliga myndigheter allrådande minister i Sverige ("Goertzens tid"). Hans regeringssystem karakteriseras af en häpnadsväckande uppfinningsförmåga och energi, af ett utnyttjande af möjligheterna till deras yttersta gräns, men ock af fullkomlig okänslighet för svenska folkets vanor, rättigheter och lidanden. Främling som han var, ryggade han ej tillbaka för att i ett våldsamt exploaterande af dess kraft och tillgångar, liksom en olycklig spelare, sätta allt på ett kort för, i grund och botten, sitt holsteinska furstehus räddning och fromma. Karl XII gaf han medel att skapa en ny och respekt-ingifvånde här, och detta torde väl i första rummet ha ingifvit denne "den nådiga fördomen, att", för att begagna G:s ord, "ingenting kan göras väl eller ordentligt utan min närvaro". På sommaren 1716 företog G. en resa till Holland, som snart nog utsträcktes till Frankrike, i första rummet för att skaffa penningar och undersöka möjligheterna till en separatfred med någon eller några af de många fienderna, i synnerhet med tsar Peter och konung Georg af England, mellan hvilka stark spänning rådde. I Holland lyckades G. återupplifva den nästan förlamade handeln på Sverige genom att utdela skyddsbref mot svenska kapare (ett tusental sådana utfärdades 1716-18). Där gjordes ock aftal om ett lån på 2 mill. rdr, men det gick om intet, då de till säkerhet för lånet påräknade fonderna hemma visade sig illusoriska. För att erhålla medel lofvade han då jako-biterna (se d. o.) - som ett par år sökt genom de svenske ministrarna i Paris och London förmå Karl XII att genom en landstigning i Storbritannien störta konung Georg från tronen - kung Karls hjälp, om de på förhand betalade 300,000 rdr sp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 2 01:05:44 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0733.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free