hexameter tillhör hans Neue schriften (7 bd, 1792--1800). Af betydelse för den tyska novellistikens historia äro några smärre noveller, Unterhaltungen deutscher ausgewanderten ("Tyska flyktingars tidsfördrif", 1813), afslutade med en Märchen, som vardt utgångspunkten för en stor del af romantikens sagodiktning. 1794 förändrades emellertid G:s personliga förhållanden genom närmandet mellan G. och Schiller, hvilken under följande tio år utgjorde hans förnämsta umgänge. Schiller, som genom G:s förmedling 1789 kallats till professor i historia i Jena, hade tidigare ej lyckats anknyta någon förbindelse med G., ehuru han från sin ungdoms Sturm und drang vändt sig till klassicerande höghet. Nu erhöll G., hvars likgiltighet för läsevärlden bytts i stolt förakt, i Schiller en rikt och djupt förstående eggare till fortsatt verksamhet, och sedan denne 1799 flyttat öfver till Weimar, var deras verksamhet i mycket gemensam. G. medarbetade flitigt i Schillers tidskrift "Die horen" (1795--97), och Schiller deltog ifrigt i G:s arbete med skådespelarutbildningen, som af de båda drefs i stiliserande riktning och gjorde Weimar-scenen till en mönsterteater. I Jena fann G. för öfrigt en andlig rikedom, som Weimar ej längre bjöd, och vistades där långa tider hvart år; i Jena började vid 1700-talets slut genom bröderna Schlegel den uppskattning af hans verk och personlighet i kritiska artiklar utbredas, som blifvit eftervärldens, men då ej var synnerligen allmän bland publik och kritik. Tack vare Schillers påverkan fullbordade G. 1794--96 Wilhelm Meisters lehrjahre, en epokgörande bildningsroman, till hvilken nyromantikens roman och en god del af dess estetiska teorier återgå (se Donner, "Der einfluss Wilhelm Meisters auf den roman der romantiker", 1893). Dess objektiva skildring af en ung mans utvecklingsgång, den rika människokännedomen i de många figurerna och de romantiska insatserna (Mignon m. m.) göra den betydelsefull (den har kallats den första moderna romanen), äfven utanför det faktum, att den är mera goethesk än andra verk, med undantag af "Faust". I den finnas äfven de af en kristen försakelselära präglade "Bekenntnisse einer schönen seele" ("En skön själs bekännelser", 1817), hvilkas urtext är skrifven af fröken von Klettenberg. Tillsammans med Schiller skref G. en samling polemiska och aggressiva Xenien (i "Musen-almanach", 1796), riktade mot allehanda dilettantism och medelmåtta, ensidiga konståsikter, naturalistisk förirring (se Boas, "Schiller und G. in Xenienkampf", 1851 samt E. Schmidts och B. Suphans upplaga 1893). 1797 utgaf han Hermann und Dorothea ("Herman och Dorothea", 1823, 1858; ny öfv. 1900), ett idylliskt epos på hexameter af enkel storhet, naiv plasticitet och enhetlig harmoni (se Hehn, "Über G:s Hermann und Dorothea", 2:a uppl. 1898). Antikimitationen, som röjts i Alexis und Dora och den allt starkare böjelsen för klassiska versformer, nådde sin spets i den ofullbordade fortsättningen på Iliaden, Achilleïs (1798--1800) och Die weissagungen des Bakis. Hans poetiska konst kulminerade i en mängd ballader och smärre dikter (Brant von Corint, Der gott und die bajadere, Euphrosyne m. fl.), skrifna 1797 samtidigt med Schillers romanser. Han öfversatte Cellinis själfbiografi, skref ett antal betydande uppsatser för "Die propyläen" (utg. 1798--1800), bl. a. Der sammler und die seinigen och Über wahrheit und wahrscheinlichkeit der kunstwerke, bearbetade för scenen Voltaires "Mahomet" (1799) och "Tancred" (1800) på blankvers samt Diderots "Rameaus neffe" och lämnade ett biografiskt konstkritiskt mästerverk i Winckelmann und sein jahrhundert (1805; sv. öfv. 1806). Fragment förblef Die natürliche tochter (1801--03; "Hertigens dotter", 1851), som behandlade revolutionsföreteelserna. G. miste 1805 Schiller, "hälften af sitt väsen", hvilket mer än något annat grep honom. 1800--10 utkom en ny samlad upplaga af hans verk, i hvilken den viktigaste nya beståndsdelen var den fullbordade första delen af Faust (som fragment utg. 1790; äldsta utkastet, "Ur-Faust", offentliggjordt af E. Schmidt 1887; 6:e uppl. 1905; se vidare A. T. Lysander, "Faust", 1875, och J. Minor, "G:s Faust", 1901), som slutförts 1797--1800 och 1806 samt nu, tack vare romantikerna, ställdes på sitt rätta plan som Tysklands mäktigaste diktverk (sv. öfv. af J. Andersson 1853, ny uppl. 1854, och af V. Rydberg 1876; senaste uppl. i "Faust och Fauststudier" 1897; 2:a delen ensam är öfv. af H. M. Melin, 1872). I Faust (se d. o.) upptog G. ett af Sturm-und-drang-författarna ofta användt motiv, vidgadt till en allmänmänsklig gestaltning. Faust är hos G. representanten för hela mänskligheten, och dramat har vuxit till långt mer än en individs historia, till en världsbild. Dramat är snillets själfskildring, men på samma gång en kosmos, där både geniet i sin strid och sträfvan för universalitet, den enkla älskande unga kvinnan (Gretchen) och den tarflige, lärde pedanten fått sin klassiska gestaltning. "Faust" sysselsatte G. under snart sagdt alla perioder af hans lif, och i intet annat af G:s verk har han så som där samlat sin naturs och sin konsts krafter; dikten har också öfver hela världen vunnit beundran och utöfvat inflytande. 1807 lämnade han ett festspelsfragment, Pandora, som i formell glans och innerlig skönhetstörst tillhör G:s yppersta verk. Hans nästa större arbete var romanen Die wahlverwandtschaften (1809; tryckt 1810; "Valfrändskaperna" I, 1813, fullst. 1903), för hvars Ottilie Minna Herzlieb, som G. egnade 14 märkliga sonetter, delvis var förebilden; i romanens djupa och typiska skildring af själsliga konflikter var G. förebådaren för en stor del af 1800-talets äktenskapsromaner. G., som vuxit upp under en tid af svaghet i Tysklands statliga förhållanden, hade föga tro på de tyska drömmar och rörelser, som föregingo och togo sig uttryck i befrielsekriget, och stod tämligen främmande för den nationella sträfvan, som betecknades af romantiken. Romantikernas åskådning kom honom riktigt nära egentligen endast i en form, Schellings naturfilosofi. Dock har man kunnat påvisa, att G. i flera hänseenden tog intryck af romantikens konstlära, tills personlig brytning med Bettina von Arnim, Werners m. fl:s kyrkliga tendenser och andra anledningar fjärmade G. från den yngre tyska vitterheten. G. fortsatte sitt oaflåtliga studiearbete med oerhörd intensitet, medan däremot hans egen produktion begripligt nog började visa allt tydligare tecken till ålderns makt. Han