1421 Goffern-Gogol 1422 rykte. Var han än i begåfning och stilistisk förmåga sin store motståndare oändligt underlägsen, saknade han dock hvarken lärdom eller talang; om hans stridsifver ock ofta förde honom för långt, var det dock en verkligt ärlig och djup öfvertygelse, som dref honom att upptaga kampen, och de svåraste förlöpningarna i denna falla näppeligen på hans sida. Jfr G. K. Eöpe, "J. M. G., eine rettung" (1860), och E. Schmidt, "Lessing" (2 bd, 1892). Schmidt utgaf 1893 G :s Streüschriften gegen Lessing. 2. Johann August Ephraim G., den föregåendes broder, tysk präst och naturforskare, 1731, d. 1793 såsom hofdiakon i Quedlinburg, började först vid 40 års ålder egna sig åt naturvetenskaperna och gjorde däri sådana {ramsteg, att han snart nämndes bland Tysklands framstående naturhistoriker på den tiden. Bland hans lärda skrifter märkas Entomolo-(jisclie beyträge zu des ritters Linné 12. aus-gabe des natursystems (1777-83) och Versuch einer naturgeschiclite der eingeweidewürmer (1782), med Nachtrag (1800). Han har äfven till tyskan öfversatt Charles De Geers "Mémoires" (Nürnberg, 1778-83). Genom flera folkskrifter bidrog han kraftigt att skingra vidskepelse och fördomar. 1. (E- Bg.) Goffern, zool. Se Gnagare. Goffrëra (fr. gaufrer, af gaufre, honingskaka, våffla, form, pressning), med varmt järn inpressa figurer på tyg, papper o. s. v.; vecka. Gog, furste öfver M ägo g (se d. o.). Gogebic [gäu'jabik], ort i nordvästra delen af nordamerikanska staten Michigan, vid Gogebicsjön och vid Gogebicberget, ett af Nord-Amerikas viktigaste järnberg. Brytningen steg 1902 till 3,66 mill. ton. J. F. N. Gogh [chå'g], Vincent van, holländsk målare, f. 30 mars 1853 i Groot-Zundert, d. 28 juli 1890, var anställd i konsthandel i Haag, London och Paris till 1876, blef därefter skollärare i England och teol. student i Amsterdam, började sedan att teckna och att måla på landsbygden (bondetyper m. m.), var en tid elev af konstakademien i Antwerpen 1885, flyttade till Paris 1886, där han rönte intryck af impressionister, i synnerhet af Pissarro och Seurat. Som hans bästa parismålning nämnes Den 14 juli. 1887 begaf han sig till södra Frankrike, till Arles, blef sinnessjuk och sköt sig. -- Under denna sin sista period målade han omkr. 500 taflor. -- Man har på G. tillämpat Delacroix' uttryck om romantikern: "han har en sol i hufvudet och en orkan i hjärtat". I hans målningar stegrades naturens färger i våldsammaste grad, färgen blir ornamental, behandlingen slopar all modellering, söker ej ge föremålens form, utan deras själ, deras osynliga väsen, jordens dolda krafter, trädets lidande under stormen, den torra markens törst, ljusets sång. Han målade landskap, blommor, trädgårdsmotiv, mariner, folkfester, äfven typer och porträtt (bl. a. sitt själfporträtt "blått i blått"). Det var tvifvelsutan ett betydande afstånd mellan hans ideal och hans egna verk. Hans färgval -- brunt och svart fick ej finnas på hans palett -- ha neoimpressionister upptagit, och intryck af hans kuriösa ornamentala behandlingssätt har man funnit hos dekorativa modernister som van de Veide. -- Arbeten af G. finnas i Rotterdams museum och i privatsamlingar, mest i Holland och Frankrike. Ett sommarmotiv finns i Thiels galleri, Stockholm. En samling ljustryck efter hans arbeten utgafs 1898 i Haag, en monografi af Gachet väntas. G:s bref ha utgifvits efter hans död (tysk uppl. 1906) -- han talar där om konst "som en apostel och en martyr". G-g N. Gogol [gågål], Nikolaj Vasiljevitj, Rysslands störste humoristiske författare och den egentlige skaparen af den moderna realistiska romanen i Ryssland, f. 31 mars 1809 i byn Sorotsjintsy i guv. Poltava, son till Vasilij G. (d. 1824), en talangfull komediförfattare, d. 6 mars 1852 i Moskva, försökte sig redan under gymnasietiden i Njezjin som poet och aktör samt vann bifall af en beundrande kamratkrets, men när han, eggad däraf, 1829 offentligen uppträdde i Petersburg, misslyckades han, och hans skaldestycken (särskildt den lyriska idyllen Hans Küchelgarten, 1829) mottogos med åtlöje. I harmen däröfver reste han utomlands, men af brist på medel tvangs hans redan i Lybeck att vända om. Han fick 1830 anställning i ett af statsdepartementen, men ledsnade snart på detta slags sysselsättning och egnade sig åt lärarkallet (1831--34 var han lärare vid Patriotiska institutet och 1834--35 professor i historia vid Petersburgs universitet, ehuru saknande all vetenskaplig bildning) samt skriftställeri. Han öfvergaf visserligen sin sträfvan för lillryskans upphöjelse till litteraturspråk, men hämtade ämnet för många af sina yppersta arbeten från sin hembygd, hvars kosacksagor närt hans barndoms fantasi. Utomordentligt bifall väckte hans Vetjerá na chutorje bliz Dikanki (1831; Aftnarna på arrendegården nära Dikanka -- rikskansleren Kotjubejs egendom), en rad friska och originella målningar af lifvet i Lillryssland, Mirgorod (1834; sv. öfv. 1850), en samling berättelser, bland hvilka kosackhistorien Taras Bulba (jämte "Majnatten" 1883 öfv. af A. Jensen) utmärker sig för sin skönhet, och Arabeski (1830; Arabesker). Det skimmer af idealism och lekande fantasi, som utgjuter sig öfver dessa hans skrifter, återfinnes ej i hans senare arbeten, hvilka ha en mera realistisk, att icke säga pessimistisk anstrykning. Omslaget i hans uppfattning skönjes tydligt i hans ryktbara lustspel Revizor (1836; öfv. af V. E. Öman, 1878, och af E. Nordenström, 1908), i hvilket framhållas den allmänna korruptionen i Ryssland samt ämbetsmännens öfversitteri mot underordnade och kryperi för maktegande. Stycket hade en lysande framgång, trots häftigt motstånd