från de samhällslagers sida, som det gisslade. Ungelär samma ämne som i "Revisorn" behandlas i G:s ofullbordade, af honom själf och af eftervärlden som hans bästa betraktade verk, första delen af Mërtvyja dusji (1842; "Döda själar", sv. öfv. 1895, med undertiteln "Tjitjikovs reseäfventyr"), en satirisk-komisk tidsmålning af lifvet på landet med en mängd ypperliga ryska typer. 1836 lämnade G. Ryssland och vistades större delen af sitt lif utomlands, företrädesvis i Rom, där han 1836 fullbordade hufvudstadsnovellen Sjinel (Kappan), som genom den realistiska skildringen af de lägre tjänstemännens elände fick ett ofantligt inflytande på den ryska romanens utveckling. Ångrande sin förra litterära verksamhet förföll han till religionsgrubbel och mysticism. Hans Ispovjed (Bikt) och Vybrannyja mjesta iz perepiski s'druzjami (1847; Valda ställen ur brefväxling med vänner) bilda en dyster motsats till spänstigheten och humorn i hans föregående arbeten. 1848 vallfärdade han till Jerusalem och bosatte sig sedan i Moskva. -- G:s samlade skrifter utgåfvos 1842 (14:e uppl. 1898). På svenska finnas vidare öfversatta "En vansinnigs dagbok" (1886) och "Valda berättelser" (1889). Jfr K. Wetterhoff, "Sederomanen i Ryssland" (i "Finsk tidskr." 1885), och A. Jensen, "Gogol och det sjukliga i den ryska litteraturen" (ibid. 1894), "N. V. G." (ibid. 1902) och "Ryska skaldeporträtt" (1898). J. Th. W. (A-d J.) Gogotskij [gågå;t-], Silvester S il v est r o-Titj, rysk filosof, f. 1813, d. 1881, prästson, 1851 -81 professor i filosofi vid Kievs universitet, har vetenskaplig betydelse företrädesvis däri, att han i Ryssland utvecklat hegelianismen genom en mängd skrifter om Hegel och den tyska filosofien: Kriti-tjeskij vzgljad na filosofiju Kanta (Kritisk blick på Kants filosofi, 1847), Obozrjenije sistemy filosofii Gegelja (öfversikt af Hegels filosofiska system, 1860), Vvedenie v' istoriju filosofii (Inledning till filosofiens historia, 1871) samt ett större arbete om sjuttonde och adertonde århundradets filosofi i jämförelse med det nittonde seklets samt deras förhållande till bildningen (1878-84). Dessutom utgaf G. ett filosofiskt lexikon (Filosof skij slovar', 4 dlr 1857-76) och några pedagogiska skrifter, Om den historiska utvecklingen af uppfostran hos den gamla tidens märkligaste folk (1853), Om skillnaden mellan uppfostran och bildning i äldre och nyare tider (1874) och Kort öfversikt af pedagogiken (1879). A-d J. Gogra [gå'grə], Gagra, Sardu, Sarju, biflod från v. till Ganges, har sina källor på 5,500--6,000 m. höjd i det centrala Himalaya under 30° 28' n. br. i distriktet Kumaun, strömmar utkommen ur bergen mellan Kumaun och Nepal, upptager fr. v. den nästan lika stora Kauriala och förenar sig med Ganges ofvanför Chapra vid gränsen mellan Förenade provinserna och Bengalen. Längd omkr. 990 km. Farbar för större fartyg till Faizabad och för smärre ända till foten af Himalaya. Gohattj, eng. Gowhatty. Se G a u h a t i. Gohfeld [gåfelt], by i preussiska reg.-omr. Min-den (Westphalen), vid Werre. 6,073 inv. (1900). Stora cigarrfabriker, möbeltillverkning. Där stod l aug. 1759 det slag, som brukar kallas slaget vid Minden. J. F. N. Gohier [gåië], Louis Jer ö m e, fransk statsman, f. 1746 i Semblancay (dep. Indre-et-Loire), d. 1830 i Montmorency, blef 1791 medlem af Lag- stiftande församlingen, där han bekämpade förföljelsen mot de edvägrande prästerna. G. fick sedermera i uppdrag att afgifva berättelse om de af Roland i Tuilerierna upptäckta hemliga papperen. Mars 1793-april 1794 var han justitieminister och blef 1799 medlem af direktorium. Liksom sin kollega Moulin kämpade han redligt, ehuru förgäfves, mot statskuppen af 18 brumaire. 1802-10 var G. generalkonsul i Holland. 1824 utkommo hans memoarer. (E. A-t.) Gohier [gåië], Urbain Degoulet-, fransk skriftställare, f. 1862 i Versailles, medarbetade 1884 -97 i "Le soleil",som han lämnade för "L'aurore", i hvars spalter han kämpat för revisionen af Dreyfus' dom, mot militarism och klerikalism. G:s många ströskrifter af politiskt och ekonomiskt innehål! (bl. a. La république escamotée en Norvëge, 1906), hans pjäs Le ressort (1900) och hans föredrag ha ofta väckt stort uppseende. Bland hans många arbeten kunna nämnas romanerna L'absolu (1895) och Plaisir des dieux (1906), revolutionsdramat Le ressort (1900), som förbjöds af censuren, och Le peuple du XX:e siëcle. Cinq mois aux Ëtats-unis (1903). ^ Gohrisch [gå-], by i Sachsen, kretsen Dresden,. 267 m. ö. h. Luftkurort. Liu Goijen [chå'jen], Jan van. Se G o y e n. Goisern [gå'jsern], by i öfre Österrike, vidTraun^ 3 km. från Hallstattsjön, 500 m. ö. h. Omkr. 1,200 inv. Svafveltermer af 19° C. Brunns- och badkurer. Ln. Goito [gåjtå], stor by i norra Italien, prov. Man-tua, vid högra stranden af Mincio. 5,694 inv. i hela kommunen (1901). Af militär betydelse genom sitt behärskande läge vid en viktig vägknut, befästes G. 1814 af vicekonungen af Italien, 1848 af piemon-tesarna och 1859 af österrikarna till skydd för där-varande stenbro öfver Mincio. 8 april och 30 maj 1848 besegrade piemontesarna därstädes österrikarna, som genom det andra slaget hindrades att undsätta Peschiera, hvilken fästning också af brist på lifsmedel redan samma dag måste kapitulera. (J. F. N.) L. W:son M. Goitre [goa'tr], fr. (af lat. guttur, strupe). Se Exophthalmus och Struma. - Goitre exophthalmique [eksåftalmi'kk]. Se B a s e- dowska sjukdomen. Gojim (hebr., plur. af goj, folk) kallas i G. T. med ett gemensamt namn alla folk utom det israelitiska. Ordet återges i svenska bibelöfversättningen vanligen med "hedningar". A. F. A.* Gokstadsskeppet. Se Drake, sp. 818. Goktja (armen. Sevanga), största insjön i Kaukasien, belägen i norra delen af ryska guv. Erivan på 1,925 m. h. ö. h. Den är 71 km. lång, intill 35 km. bred, 120 m. djup och har en yta af 1,380 kvkm. Sjön har aflopp genom Sanga, som flyter förbi Erivan till Aras. I dess fiskrika, svartblå vatten ha i nyare tid påträffats lämningar af pålbyggnader. Midt i sjön ligger lavaön Sevan (1 kvkm.) med ett armeniskt kloster. G. är på alla sidor omgifven af öfver 3,000 m. höga berg. (J. F. N.) Gokula ("boskapshjord"), by belägen på Jumnas-vänstra strand ej långt från Mathurä i den trakt, där Krishna tänktes ha tillbragt sin barndom och som därför kan betraktas som ursprunglig utgångs-