1427 Goldoni 1428 .-stämning, blef hans förnämsta framgång. Sedan följde operorna Merlin (1886), Heimchen am herd (1896; "Syrsan vid härden", 1897), Die kriegsgejangene (1899) och Götz von Berlichingen (1902). Han har dessutom komponerat symfonien Die ländliche hochzeit och en Ess-dur-symfoni, den symfoniska dikten Zrinyi (1903), uvertyrerna Pen-thesilea, 1m frühling, Der gefesselte Prometheus, Sappho och In Italien, två violinkonserter, åtskillig kammarmusik, pianosaker, körverken Frühlings-hymne och Psalm 113 m. m. samt senast operan Ein wintermärchen (1908). G. är förnämligast en instrumental kolorist, stark i egendomliga klangeffekter, som symfoniker betydelselös, men i sin kammarmusik ej sällan fängslande. G. har mest varit bosatt i Wien. Jfr monografi öfver honom af Keller (1901). E. F-t. Goldoni [gåldåni], Carlo, Italiens berömdaste komediförfattare, f. 25 febr. 1707 i Venezia, d. 6 febr. 1793 i Paris, insöp tidigt i det på nöjen, särskildt dramatiska, begifna hemmet lusten för sceniska förströelser. Till hans första älsklingsläsning hörde Machia-vellis "Mandraffola". Sedan han i Padua 1731 blifvit juris doktor, uppehöll han sig som advokat i Venezia och fick därefter anställning hos venezian-ska sändebudet i Milano. Gift 1736 i Genua, blef han genom förmedling af sin hustrus anförvanter 1740 genue-sisk konsul i Venezia, hvilken föga inbringande tjänst han lämnade för att 1743 begifva sig till Pisa, där han hade sin utkomst som advokat och blef medlem af Arcadia. Redan tidigt hade han börjat skrifva för scenen och lät därför lätt öfvertala sig af teaterdirektören Medebac att som teaterförfattare följa denne till Venezia. Där var G. sedan 1747 oaflåtligt verksam för scenen under sin återstående vistelse i hemlandet. För den af Medebac hyrda S. Angeloteatern skref G. ett stort antal komedier, hvaraf sexton ny uppfördes (och af dem tretton författade) inom loppet af ett år (hösten 1750 och karnevalen 1751). G., som tidigare med sina tragedier, tragikomedier, musikdramer och "commedie a soggetto" offrat åt den rådande smaken, hade redan gifvit en antydan om den reform han åsyftade, då han vann sin första större framgång inom den nya riktningen med den 1748 uppförda komedien La vedova scaltra, som gafs 30 gånger å rad. Då kontraktet med Medebac 1752 tilländalupit, öfvergick G. till S. Lucateatern, där han erhöll bättre villkor. Till andra svårigheter, som mötte reformatorn, kommo anfallen från abbé Chiari och Carlo Gozzi, hvilka sökte, den förre genom-sina sensationsskådespel, den senare genom sin satir och slutligen äfven som teaterförfattare (med återupplifvande af det af G. bekämpade maskspelet) beröfva honom publikens gunst. Icke minst af ekonomiska hänsyn antog G. en kallelse till italienska teatern i Paris (1762). Han skref där ej blott italienska, utan äfven franska komedier Le bourru bienfaisant ("Den buttre välgöraren", uppf. 1796) och L'avare fastueux, och uppbar utom tantiem ett årsarfvode af 6,000 francs. En anställning som lärare i italienska hos Ludvig XV :s döttrar inbragte honom från 1768 en pension af 4,000 frcs. Med konungadömets fall förlorade han sina inkomster, och han dog i armod dagen innan konventet åter beviljat honom den indragna pensionen. - Af G :s till omkr. 200 uppgående teaterstycken ha blott hans karaktärskomedier något allmännare intresse. De äro skrifna dels på högitalienska, dels på veneziansk dialekt, dels med båda idiomen omväxlande i samma stycke. Det var med dessa lustspel G. sträfvade att sätta en på verklighetsstudium grundad framställning af lif och människor i stället för det extemporerade maskspelet och att låta det i öfrigt gängse dramats orimliga äfventyr och smaklösa upptåg lämna rum för en handling, som framgår ur verkliga karaktärs- och intressemotsättningar. G. bibehöll därvid hvad som syntes honom af värde i den gamla "commedia del!' arte", af hvars masker fyra gå igen, stundom äfven i hans bästa lustspel, nämligen "il Dottore", "Brighella", "Arlecchino" och "Pantalone", af hvilka den sistnämnde hos G. representerar det borgerliga sunda förståndet i opposition mot tidens förvändheter. Om G. än fullföljt traditioner från Machiavellis "Mandragola". hade lian dock äfven tagit intryck såväl af Moliëre som dennes efterföljare. Därtill kommer, att den reform, som förknippats med G:s namn, redan blifvit i viss mån förberedd af de toskanske lustspelsförfattarna Gigli, Nelli och Fagiuoli, till hvilka båda senare G. står i skuld som direkt låntagare eller efterbildare. G. nödgades f. ö. mer än en gång åsidosätta sitt reformatoriska mål, då han för att behålla sin publik bekämpade sina konkurrenter med deras egna, af honom själf utdömda vapen. - Bäst utvecklar sig G :s lustspelslynne i de till Venezia förlagda scenerna ur det lägre folklifvet eller ur borgarklassens lif, såsom i Le baruffe chiozzolte, La putta onorata, Sior Todero brontolon, I Rusteghi, La casa nuova m. fl. Till G:s bättre eller åtminstone mera populära arbeten höra äfven La donna di governo, II ventaglio, Lo spirito di contradizione (ett slags motstycke till Shaksperes "The tärning of the shrew"), 11 servüore di due padroni, La locandiera (båda ännu spelade på utomitalienska scener), II giuocatore, La bottega del cajé, Una delle ultime ser e di carnevale, Le smanie per la villeggiatura samt // teatro comico, där en af personerna är språkrör för G :s dramatiska reformplaner. - G:s komik ligger mindre i dialogen, som dock i allmänhet utmärker sig för en medryckande fart och naturlighet, än i handling och situationer. I hans förmåga att bringa lif och rörelse på tiljan har man sett ett arf från commedia dell' arte. Men med all sin skicklighet i att knyta och tillspetsa en intrig har G. ofta, reagerande mot sina föregångare, offrat intrigen för karaktärerna. Moralen i hans stycken blir stundom, mera välment än konstnärligt, direkt formulerad af någon af de handlande personerna, och de svagt motiverade omvändelser, som någon gång sammanfalla med slutakten i hans stycken, borga ej för någon varaktig bättring och verka därigenom motsatsen till det åsyftade. Kärleken såsom oemotståndlig dragning till en bestämd