1429 Goldsborough-Goldschmidt 1430 individ är sällan representerad i det goldonianska lustspelet. Dess unga änkor och flickor fråga ofta mindre efter den blifvande maken än efter ekonomiska fördelar eller att rätt och slätt bli gifta, och -dess älskare äro ofta skäligen fadda eller schablonmässiga. I // vero amico träder den gynnade älskaren af pur vänskap tillbaka för rivalen, med 'hvilken den unga flickan slutligen håller till godo, i det hon uttalar sin beundran för sin älskades offervillighet. I La figlia ubbidiente slår den dotterliga lydnaden i fråga om val af make öfver i en motbjudande själfuppgifvelse. Eljest är kvinnan huf-vudfiguren inom G :s komiska värld, där hon håller intrigens trådar i sin hand. Och hon utmärker sig .oftast för en viss stridbar energi, som lika ofta saknas hos hennes manliga omgifning, just som inom den samtida högre societeten i Venezia, där kvinnan var suverän, medan de förvekligade männen täflade om att spela rollen af "cavalieri serventi". Denna art af kvinnokult har G. ofta satiriserat, särskildt i II cavaliere e la dama, La åarna prudente och Le jemmine puntigliose, hvilken senare komedi med .ovanlig skärpa går ut öfver den urartade adeln. Som motsättning till densamma stå hos G. några representanter för det sunda folkliga elementet och borgarklassen, erinrande de galanta damerna och kavaljererna om, att det ej är nog med titel och rang för att rättfärdiga rikedom och privilegier. För de högre stånden gick G :s satir eljest i regel .ur vägen med en respekt, som väl äfven sammanhängde med hans likgiltighet eller bristande blick för de mera djupgående reformer tiden kräfde. Och ej ens den långa tid G. tillbragte i den stora revolutionens blifvande centrum har i detta hänseende lämnat spår efter sig i hans skrifter. - För G:s godmodigt lugna temperament tedde sig lifvet framför allt som lustspelsmotiv, fastän det ej fattades honom bekantskap med dess allvarliga sidor. Men han saknade resonansbotten för själslifvets djupare konflikter, och hans löje lämnade aldrig rum lör den bitterhet och leda eller det medlidande, som följer en fördjupad själsanalys. Hänsynslöst kritiserad af sin landsman Baretti, fann G. en hänförd beundrare i Voltaire, som kallade honom "naturens målare" och som i ett bref till G:s vän markis Albergati-Capacelli (2õ aug. 1762) utropar: "Den .käre Goldoni, naturens son, vill då låta mig dö, .utan att skänka mig trösten att få se honom". Men .G upptog med samma jämnmod både triumfer och .nederlag, minnesgod gentemot den välvilja han rönt .och lätt försonad med eller förgätande sina fiender, .hvilkas anfall han ofta endast tog till utgångspunkt för ökad själf kritik. Sådan framstår han i sina lika .underhållande som lärorika, på franska skrifna och i Paris 1787 utgifna lefnadsminnen, Mémoires de M. Goldoni pour servir å Vhisloire de sa vie et d 'Celle de son théåtre. - G. har mäktigt bidragit att gifva sitt lands komiska scen en nationell prägel, 'Och i motsats till sina vedersakare Chiari och Gozzi har han bildat skola och haft en talrik skara efter-iöljare. Äfven till utlandet sträckte sig hans infly-iande. Det röjer sig i ett par af Diderots dramer, .och man har äfven velat spåra det hos Beaumarchais .och Picard. Jfr Teatro goldoniano (1788-95 i 44 och 1817 -22 i 46 bd) samt Commcdie scelle (i "Biblioteca <jlassica economica", vol. 40, 42, 44, 46, 67, hvilket bibi. äfven (v. 38) innehåller den ital. öfv. af G:s memoarer), Spinelli, "Bibliografia goldoniana" (1884), E. Masi, "Lettere di C. G." (1880), "Sulla storia del teatro italiano nel secolo XVIII" (1891) samt "Pel centenario di C. G. (i "Nuova antologia" 1893), Mantovani, "C. G. e il teatro di S. Luca, carteggio inedito" (1885), Pascolato, "C. G. avvo-cato" (i "Nuova antologia", 1883), Galanti, "C. G. a Venezia nel sec. XVIII" (1882), F. Martini, "C. G." (i "La vita ital. nel settecento", 1896), C. Dejob, "Les femmes dans la comédie francaise et italienne au XVIII:e siëcle" (1899), M. Beduschi, "Moliëre e G." (1900), Ch. Eabany, "C. G.: le théåtre et la vie en Italie au XVIII:e siëcle" (1896), och E. Maddalena, "Bricciche goldoniane" (1897). Af G:s arbeten ha utom det ofvan nämnda direkt eller efter bearbetning öfversatts till svenska: Cec-china ovvero la biiona figlinola ("Sophie eller den dygdiga landtflickan", med musik af N. Piccini, uppf. 1788-90), Le donne curiose ("T. o. S-orden eller De nyfikna fruntimren", uppf. 1798; "Nyfikna fruar", uppf. 1907), II servitör e di due pa-droni (fyra olika bearbetningar med titeln "Två herrars dräng", den första uppf. 1801-13, den andra 1801-32, den tredje med musik ärr. af J. N. Ahlström 1801-62 och 1855-61, samt den fjärde 1859), L'albergo della posta ("Lilla kusin från Kuusamo", lustspel i l akt, tr. i "Från Nara och Fjärran, 1861), La serra padrona ("Ett litet huskors", intermezzo i 2 afd., musik af Pergolese, uppf. 1864), 7 pettegolezzi delle donne ("Kusinerna, eller: Fruntimmers-Sqvallret", uppf. 1791, tr. 1807) och La moglie saggia ("Grefvinnan Rosaura", 1907). Hj. Sdg. Goldsborough [gåu'ldsbero], L e w i s M a l e s-h er b es, amerikansk amiral, f. 1805, d. 1877, stred i sin ungdom (1827) mot grekiska sjöröfvare i Egeiska hafvet och förde 1861-62, hvilket senare år han utnämndes till konteramiral, befäl öfver nordatlantiska blockadeskadern, med uppgift att bevaka kusterna af Virginia och Nord-Carolina. Med 17 lätta fartyg, förande 48 kanoner, samt en transport af 16,000 man, under befäl af general Burnside, ledde han expeditionen till ön Eoanoke jämte följande operationer på Nord-Carolinas kust. G. lämnade tjänsten 1873, hvari han som mid-shipman inskrifvits 1812. O. E. G. N.* Go'ldscheider [-Jajder], Johannes Karl August Eugen Alfred, tysk läkare, f. 1858, blef 1898 e. o. professor i psykiatri och nervsjukdomar vid Berlins universitet. G. är framför allt känd genom sina undersökningar öfver känsel- och muskelsinnet (Gesammelte abhandlungen, 2 bd, 1898) samt har utgifvit ett stort antal vetenskapliga spe-cialafhandlingar. Diagnostik der krankheiten des nervensystems (1893, 3:e uppl. 1903)'samt, i förening med v. Leyden, Die erkrankungen des nickenmärkes und der mednlla oblongata (1895-97, 2 :a uppl. 1903-06). R.T-dt. Goldschmidt. Hermann, tysk målare och astronom, f. 1802 i Frankfurt am Main, d. 1866 i Fontainebleau, egnade sig först åt köpmansyrket, sedan åt målarkonsten, som han studerade under Schnorr och Cornelius i München. 1834 bosatte han sig i Paris, där han fortfor att arbeta som historiemålare. 1847 började han dessutom sysselsätta sig med astronomi. Från fönstren i sin bostad