1441 Golf-Goliat 1442 3. Paleont. Se Favosites. L I. G. C. Golf (eng. golf), skotskt bollspel. Se arbeten af Simpson (1892) och Clark (1900) och art. Bollspel, sp. 1026. Golf [/ uttalas med sitt egna ljud], fr. gol/e, it. .go'lfo (af grek. ko'lpos, barm, vik), hafsvik. Golf e de Gascogne [gålf da gaskå'nj], fr. Se Y i z c a -y a v i k e n. Golfströmmen (Floridaströmmen), en hafsström i Atlantiska hafvet, hvilken ytterst är en gren af ekvatorialströmmen, som mellan de västindiska öarna tränger in i Karibiska hafvet (där den kallas Karibiska strömmen) samt genom Yucatansundet vidare in i Mexikanska viken, som den lämnar under namn af Florida- l. Golfströmmen. Det förra namnet var det enda, till dess Franklin 1772 föreslog det senare. Krümmel har sökt återinföra det äldre namnet, Floridaströmmen, och få namnet Golfströmmen användt endast på strömmens fortsättning ö. om 40°--45° v. lgd, men icke haft framgång i detta försök. (Hans terminologi är emellertid använd i art. Atlantiska hafvet, sp. 339.) Dessa båda namn begagnas alltså nu synonymt. Strömmen, som i Floridasundet är 55 km. bred och 800 m. djup, har där en hastighet af 134--220 km. per dygn samt för med sig omkr. 90,000 mill. ton vatten i sekunden. Utkommen ur sundet, rör sig G., som genom stor salthalt, djupblå färg och hög temperatur skarpt skiljer sig från oceanens vatten, parallellt med den amerikanska kusten mot n. ö. till Kap Hatteras. Där aflägsnar den sig från kusten, blir allt bredare och slutar ungefär vid 40°--45° v. lgd, i det att den blir grundare, svalare och slutligen upplöses i en serie varma och kalla vattenstrimmor. Men omedelbart till denna ström sluter sig en annan hafsström, den berömda mot n. ö. flytande, hvilken har så stort inflytande på Europas klimat och vanligen också brukar kallas G. -- ett namn, som Krümmel velat inskränka just till denna ström -- men som på förslag af svenska oceanografer börjat kallas den Atlantiska strömmen. Skarpt skiljes visserligen icke denna ström från G. Detta visas däraf, att drifved o. d. från Västindien, ja ända från Guineaviken föres till Europas nordvästra kuster. Men man har dock genom s. k. flaskpost och planktonundersökningar konstaterat, att en gräns mellan de båda strömmarna förefinnes närapå midt i Atlantiska hafvet ung. på ofvan angifna meridian. Sannolikt i följd af förhärskande västliga vindar för Atlantiska strömmen massor af varmt vatten mot n. ö.; vid klippan Rockall (57° 36' n. br.) ligger isotermen för 5° 650 m. djupare än i ekvatorialströmmen. En arm af den går till Davis sund och gör sig märkbar ännu i Baffins bay, men hufvudmassan går ö. om Island, mestadels i passagen mellan Färöarna och de brittiska öarna, samt sänder en gren in åt Nordsjön. Den nordöstligaste armen, den s. k. Nordkapströmmen, går först parallellt med Murmanska kusten mot s. ö,., därpå åt ö. och slutar i Petjorabukten. En utlöpare vänder sig mot Novaja Zemlja, men berör icke öns västkust. Däremot har Nansen icke kunnat finna något spår af denna varma ström vid Sibiriens kust. Men själfva hufvudmassan af Atlantiska strömmen går v. om Spetsbergen, där den om somrarna åstadkommer en isfri ränna till öfver 80° n. br., och fortsätter som underström på andra sidan polen. Så fann Nansen på 81° n. br., 127° ö. lgd, alltså ung. n. om Lena-deltat, under ett 220 m. mäktigt vattenlager med minustemperatur, ett varmt, saltrikt skikt af 600 m. mäktighet och af +0,2°, hvilket låg ofvanpå ett 3,000 m. djupt skikt kallt bottenvatten. -- Under sitt lopp möter Atlantiska strömmen kalla hafsströmmar från Norra ishafvet (se Atlantiska hafvet, sp. 339). Härvid flyter den förras vatten ofvanpå de kalla strömmarnas, så länge det är lättare. Men hafsvattnets specifika vikt beror af två faktorer, salthalten och temperaturen. Vatten af 5,3° och 35,26‰ salthalt är nästan lika tungt som vatten af -1,4° och 34,62‰ salt. Så snart alltså Atlantiska strömmens vatten afsvalnar till under 5°, blir det tätare och tyngre än Ishafsvattnet och sjunker. Det är tydligt, att härigenom vattnets inverkan på klimatet i hög grad växlar; och härutinnan förekomma stora olikheter olika år. Väl är i allmänhet Atlantiska strömmen kraftig nog att på vintern omgifva Nordsjön, Norges och Islands kuster med en varm vattenmassa, men undantagsår förekomma, då dess värmande förmåga är mindre. Häraf beror i hög grad norra Europas vinterklimat, under det att sommarklimatet icke påverkas af denna anledning. Den, som först utredt dessa hydrografiska förhållanden och uppvisat deras meteorologiska följder, är O. Pettersson. J. F. N. Go'lgata 1. G öl got a (grek. form af hebr. gulgöletli, aram. golgolta, skalle, sannolikt med anledning af att platsen liknade en kal hjässa), det ställe, där Jesus korsfästes. Se Jerusalem. F. F.- Golgi [gå'ldji], C a m i 11 o, italiensk histolog och patolog, f. 7 juli 1844 i Corteno, afslutade sina studier 1865 vid universitetet i Pavia, där han, efter att en tid ha varit praktiserande läkare i Abbiatc-grasso, 1875 blef e. o. och 1876 ord. professor i histologi och 1881 i allmänn patologi. Största delen af G :s många histologiska arbeten faller inom nervsystemets finare anatomi. Tack vare en af honom uppfunnen metod (Golgis kromsilfverme-t o d) har G. kunnat studera nervcellerna med deras utlöpare noggrannare och fullständigare än någon före honom. Hans upptäckter verkade genomgripande på den anatomiska kunskapen och fysiologiska åskådningen af nervsystemet och väckte till lif omfattande undersökningar på samma område af andra framstående forskare, särskildt Eamony Cajal, som med en något förändrad Golgimetod nått de mest storartade resultat. G. erhöll 1906 hälften af Nobelpriset i medicin (den andra hälften tilldelades Cajal). - G. har äfven skapat sig ett stort namn genom sina högst betydelsefulla undersökningar af malariaparasiternas utveckling. 1893 utkommo G :s samlade arbeten, Opera omnia (1903; bd I och II innehålla histologi, bd III patologi). G. är senator och medlem af Accademia de' lincei. C. M. F. Golgis kromsilfvermetod [gå'ldjis]. Se Golgi, C. Golgota. Se G o l g a t a. Goliärder, kringvandrande klerker, s. k. vaganter (se d. o.). Namnet härledes af Gol i as, vagan-ternas mytiske skyddspatron. Jfr Gar min a burana. Goliat, enligt l Sam. 17 en filisté från staden Gat, "sex alnar och en tvärhand lång". Då en gång israeliterna och filistéerna lågo i krig med 9 b. 46