Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Golf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1441
Golf-Goliat
1442
3. Paleont. Se Favosites. L
I. G. C.
Golf (eng. golf), skotskt bollspel. Se
arbeten af Simpson (1892) och Clark (1900)
och art. Bollspel, sp. 1026.
Golf [/ uttalas med sitt egna ljud], fr. gol/e,
it. .go’lfo (af grek. ko’lpos, barm, vik),
hafsvik.
Golf e de Gascogne [gålf da gaskå’nj], fr. Se
Y i z c a -y a v i k e n.
Golfströmmen (Floridaströmmen), en hafsström
i Atlantiska hafvet, hvilken ytterst är en
gren af ekvatorialströmmen, som mellan de
västindiska öarna tränger in i Karibiska
hafvet (där den kallas Karibiska strömmen)
samt genom Yucatansundet vidare in i Mexikanska
viken, som den lämnar under namn af Florida-
l. Golfströmmen. Det förra namnet var det
enda, till dess Franklin 1772 föreslog
det senare. Krümmel har sökt återinföra
det äldre namnet, Floridaströmmen, och få
namnet Golfströmmen användt endast på strömmens
fortsättning ö. om 40°–45° v. lgd, men icke haft
framgång i detta försök. (Hans terminologi är
emellertid använd i art. Atlantiska hafvet,
sp. 339.) Dessa båda namn begagnas alltså
nu synonymt. Strömmen, som i Floridasundet
är 55 km. bred och 800 m. djup, har där
en hastighet af 134–220 km. per dygn samt
för med sig omkr. 90,000 mill. ton vatten
i sekunden. Utkommen ur sundet, rör sig G.,
som genom stor salthalt, djupblå färg och hög
temperatur skarpt skiljer sig från oceanens
vatten, parallellt med den amerikanska kusten mot
n. ö. till Kap Hatteras. Där aflägsnar den sig
från kusten, blir allt bredare och slutar ungefär
vid 40°–45° v. lgd, i det att den blir grundare,
svalare och slutligen upplöses i en serie varma
och kalla vattenstrimmor. Men omedelbart till
denna ström sluter sig en annan hafsström,
den berömda mot n. ö. flytande, hvilken har så
stort inflytande på Europas klimat och vanligen
också brukar kallas G. – ett namn, som Krümmel
velat inskränka just till denna ström – men
som på förslag af svenska oceanografer börjat
kallas den Atlantiska strömmen. Skarpt skiljes
visserligen icke denna ström från G. Detta visas
däraf, att drifved o. d. från Västindien, ja ända
från Guineaviken föres till Europas nordvästra
kuster. Men man har dock genom s. k. flaskpost
och planktonundersökningar konstaterat, att en
gräns mellan de båda strömmarna förefinnes närapå
midt i Atlantiska hafvet ung. på ofvan angifna
meridian. Sannolikt i följd af förhärskande
västliga vindar för Atlantiska strömmen massor
af varmt vatten mot n. ö.; vid klippan Rockall
(57° 36’ n. br.) ligger isotermen för 5°
650 m. djupare än i ekvatorialströmmen. En
arm af den går till Davis sund och gör sig
märkbar ännu i Baffins bay, men hufvudmassan
går ö. om Island, mestadels i passagen mellan
Färöarna och de brittiska öarna, samt sänder en
gren in åt Nordsjön. Den nordöstligaste armen,
den s. k. Nordkapströmmen, går först
parallellt med Murmanska kusten mot s. ö,.,
därpå åt ö. och slutar i Petjorabukten. En
utlöpare vänder sig mot Novaja Zemlja, men berör
icke öns västkust. Däremot har Nansen icke
kunnat finna något spår af denna varma ström
vid Sibiriens kust. Men själfva hufvudmassan af
Atlantiska strömmen går v. om Spetsbergen, där
den om somrarna åstadkommer en isfri ränna till
öfver 80° n. br., och fortsätter som underström
på andra sidan polen. Så fann Nansen på 81°
n. br., 127°
ö. lgd, alltså ung. n. om Lena-deltat, under ett
220 m. mäktigt vattenlager med minustemperatur,
ett varmt, saltrikt skikt af 600 m. mäktighet och
af +0,2°, hvilket låg ofvanpå ett 3,000 m. djupt
skikt kallt bottenvatten. – Under sitt lopp möter
Atlantiska strömmen kalla hafsströmmar från Norra
ishafvet (se Atlantiska hafvet, sp. 339). Härvid
flyter den förras vatten ofvanpå de kalla
strömmarnas, så länge det är lättare. Men
hafsvattnets specifika vikt beror af två
faktorer, salthalten och temperaturen. Vatten af
5,3° och 35,26‰ salthalt är nästan lika tungt
som vatten af -1,4° och 34,62‰ salt. Så snart
alltså Atlantiska strömmens vatten afsvalnar
till under 5°, blir det tätare och tyngre än
Ishafsvattnet och sjunker. Det är tydligt,
att härigenom vattnets inverkan på klimatet
i hög grad växlar; och härutinnan förekomma
stora olikheter olika år. Väl är i allmänhet
Atlantiska strömmen kraftig nog att på vintern
omgifva Nordsjön, Norges och Islands kuster med
en varm vattenmassa, men undantagsår förekomma,
då dess värmande förmåga är mindre. Häraf
beror i hög grad norra Europas vinterklimat,
under det att sommarklimatet icke påverkas af
denna anledning. Den, som först utredt dessa
hydrografiska förhållanden och uppvisat deras
meteorologiska följder, är O. Pettersson.
J. F. N.
Go’lgata 1. G öl got a (grek. form af
hebr. gulgöletli, aram. golgolta, skalle,
sannolikt med anledning af att platsen
liknade en kal hjässa), det ställe,
där Jesus korsfästes. Se Jerusalem.
F. F.-
Golgi [gå’ldji], C a m i 11 o, italiensk
histolog och patolog, f. 7 juli 1844 i Corteno,
afslutade sina studier 1865 vid universitetet
i Pavia, där han, efter att en tid ha varit
praktiserande läkare i Abbiatc-grasso, 1875
blef e. o. och 1876 ord. professor i histologi
och 1881 i allmänn patologi. Största delen af
G :s många histologiska arbeten faller inom
nervsystemets finare anatomi. Tack vare en af
honom uppfunnen metod (Golgis kromsilfverme-t
o d) har G. kunnat studera nervcellerna med
deras utlöpare noggrannare och fullständigare
än någon före honom. Hans upptäckter verkade
genomgripande på den anatomiska kunskapen och
fysiologiska åskådningen af nervsystemet och
väckte till lif omfattande undersökningar på
samma område af andra framstående forskare,
särskildt Eamony Cajal, som med en något
förändrad Golgimetod nått de mest storartade
resultat. G. erhöll 1906 hälften af Nobelpriset i
medicin (den andra hälften tilldelades Cajal). -
G. har äfven skapat sig ett stort namn genom
sina högst betydelsefulla undersökningar af
malariaparasiternas utveckling. 1893 utkommo G
:s samlade arbeten, Opera omnia (1903; bd I och
II innehålla histologi, bd III patologi). G. är
senator och medlem af Accademia de’ lincei.
C. M. F.
Golgis kromsilfvermetod [gå’ldjis]. Se Golgi, C.
Golgota. Se G o l g a t a.
Goliärder, kringvandrande klerker, s. k. vaganter
(se d. o.). Namnet härledes af Gol i as,
vagan-ternas mytiske skyddspatron. Jfr Gar min
a burana.
Goliat, enligt l Sam. 17 en filisté från staden
Gat, "sex alnar och en tvärhand lång". Då en
gång israeliterna och filistéerna lågo i krig med
9 b. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
