1443 Goliatbaggar-Golitsyn 1444 hvarandra, uppfordrade G. hånande israeliterna att bland sig utvälja en man, som kunde strida med honom. David (se d. o.), som tillfälligtvis vistades i lägret, antog utmaningen och dödade G. med en sten, hvarpå han af högg sin motståndares hufvud med dennes eget svärd. Jfr dock 2 Sam. 21: 19. E. S-e. Göliatbaggar (Goliathus), zool, ett till de blad-hornade skalbaggarnas familj (Scarabæidæ) och guldbaggarnas underfamilj (Cetoniinæ) hörande släkte, hvars jättestora arter lefva i Väst- och Central-Afrika. Mest bekant är G. gigantens från öfre Guinea, af hvilken hannen kan nå en längd af ända till 10 cm., med en bredd af mer än 4. Till kroppsvolymen torde den vara störst af alla nu lefvande insekter. Grundfärgen är mörkt sammetsbrun, men hos friska och oskadade exemplar har större delen af öfversidan ett krithvitt öfverdrag af fina, lätt lossnande hår. Dock äro sex längsgående band på mellankroppen och en mer eller mindre utbredd skulderfläck på täckvingarna svartbruna. Hufvudet är på hvardera sidan utrustadt med ett kort, uppåtriktadt utskott och bär framtill ett bredt, gaffelklufvet horn. Honan, som är något mindre, saknar horn och utsprång på hufvudet. De första exemplaren af denna ståtliga och sällsynta skalbagge, som i slutet af 1700-talet fördes till Europa, betalades med ända till 500 frcs stycket, men med nutidens lifligare förbindelser med Afrika har priset sedan dess ansenligt sjunkit. Dessa skalbaggar träffas, liksom flertalet af sina närmaste släktingar, på palmernas blommor, hvarifrån infödingarna skaka ned dem, då aftonkylan gjort dem trögare. Andra arter af släktet äro utrustade med lifligare, metallglänsande färger och med större gaffelhorn, såsom äfven förhållandet är med några närstående släkten, bland hvilka särskildt må framhållas den betydligt mindre gaffelnäsan, Dicranorhina Smithii, från Port Natal. G- A-z. Goliathus, zool. Se Goliatbaggar. Goiikov [gali'-J, Ivan Ivanovitj, rysk historiker, f. 1735, d. 1801, son till en köpman i Kursk och autodidakt, egnade sig under affärsverksamheten åt historiska studier och kom som medlem af Katarina II:s lagberedningskommitté (1767) i beröring med framstående män. På grund af oegentligheter i brännvinshandel dömdes G. till sibirisk deportation 1782, men benådades med anledning af att monumentet öfver Peter den store invigdes. Han lofvade då att egna sitt återstående lif åt den store tsarens minne och infriade detta löfte på ett glänsande sätt. I sitt bibliotek, som sedan införlifvades med Pogodins arkiv, samlade han 1,500 tryck- och handskrifter rörande Peter I :s historia, dels ur landsortsarkiv och utrikeskollegiets papper, dels efter folkliga traditioner. Genom understöd af De-midov gaf G. 1788-89 ut frukten af sina forskningar under titeln Djejanija Petra Velikago, mu-drago preobrazitelja Rossii (Historien om Peter den store, Rysslands vise omdanare; ny uppl. 1837- 43), hvartill kommo ej mindre än 18 supplementband (1790-97). Trots bristen på vetenskaplig kritik hade G :s verk stor betydelse genom den systematiska redogörelsen för en massa fakta och blef i viss mån oumbärligt för den följande historieforskningen om Rysslands omdaning (Ustrjalov och Solovjev). A-(i J. Golitsyn [gali'-J, i västeuropeiska språk äfven, Galitsin, Galitzin, rysk furstesläkt, leder sin härkomst från den litauiske fursten Gedimin, stamfader för huset Jagello. En af hans efterkommande, Ivan 1. Bulgall, skall ha antagit namnet G. efter den läderhandske (ry. goliftsa), som han bar utanpå yllevanten. - 1. Vasilij Vasiljevitj G., statsman, kallad den store, f. 1643, d. 1714, blef minister (1680) under tsar Fedor Aleksejevitj. Under prinsessan Sofias regentskap (1682-89) utöfvade han, som var prinsessans gunstling och älskare, ett nästan oinskränkt inflytande. Han ledde utrikes- och krigsärendena. Det var hans och Sofias plan att stifta ett heligt förbund mellan Ryssland, Polen, Venezia och Österrike för att underkufva turkar och tatarer. Denna plan gick väl om intet, men sedan regeringen tryggat sig från polsk sida genom afslu-tande af den "eviga freden" 1686, drog G. i spetsen för 100,000 moskoviter samt understödd af 50,000 kosacker mot Krim, men måste vända om med oförrättadt ärende. I förening med hetmanen Mazepa företog han 1689 ett nytt tåg mot Krim, äfvenledes utan framgång, men hedrades dock af prinsessan med ett triumftåg i Moskva. Då Peter I s. å. bemäktigade sig regeringen och störtadeSofia, föll äfven G. Hans egendom konfiskeradesf och han förvisades till Pustozersk i Petjoras delta. Sedermera fick han tillåtelse att bo på sina gods, vid Moskva, men gick slutligen i kloster. - 2. Dmitri Michajlovitj G., statsman, f. 1665, d. 1738, var en af hufvudmännen för det parti, som efter Peters II:s död (1730) genomdref hertiginnans af Kurland, Anna Ivanovnas, utropande till kejsarinna på sådana villkor, som bröto det gamla tsarväldet och lade all makten i högadelns-hand. När Anna 1731, understödd af det missnöjda folket, gjorde slut på detta försök till en konstitution* för Ryssland, förvisades G. först till sina gods, men inspärrades sedan på Schlüsselburg, där han afled. - 3. Michail Michajlovitj G., den föregåendes broder, krigare, f. 1675, d. 1730, ådagalade från Stora nordiska krigets början betydande fältherreegenskaper. Segern öfver A. L. Lewenhaupt vid Ljesna (1708) berodde till väsentlig del på honom. Sedan han 1713 och 1714 slutfört Finlands eröfring, förblef han till freden i Nystad (1721) rysk öfverbe-fälhafvare och visade stor mildhet och rättrådighetmöt landets invånare, hvilkas lidanden han på hvarjehanda sätt sökte lindra. Det berättas, att de-ryske soldaterna på spe kallade honom "den finske guden". Han utnämndes 1724 till fältmarskalk och 1730 till president i krigskollegium, senator samü medlem af hemliga rådet. G., som i västerländsk; bildning stod framom de fleste af sin tids ryska generaler, verkade efter Anna Ivanovnas tronbestig-ning liksom brodern för införande af en konstitutionell författning, men råkade därvid i onåd. - 4.. A d el h e i d Amalia G., f. 1748 i Berlin, d. 1806 nära Münster, var dotter till preussiske generalen grefve von Schmettau och blef 1768 förmäld med furst Dmitrij Aleksejevitj G. Hon är bekant för sin höga bildning och sitt mystiskt religiösa svärmeri. Hon uppehöll sig vanligen i Münster och omgaf sig med en krets af skalder och tänkare, bland hvilka märktes Fursten berg, Goethe, Jacobi, F. Hemster-huis, Hamann och grefve Fr. Stolberg. Hon var den "Diotima", till hvilken Hemsterhuis dedicerade sitt