kopparstickare, träsnidare och målare, f. 1558, d. 1616 i Haarlem, utbildade sig i gravyrkonsten i Haarlem, företog 1590-91 en resa till Italien och arbetade efter hemkomsten återstående delen af sitt lif i Haarlem. Först 1600 började han att måla i olja. G:s betydelse som kopparstickare ligger i hans säkra och fulländade teknik, som dels afsiktligt härmade andra framstående gravörers - de berömda "sex mästerverken", hvari han tager upp täflan med Dürer, Lucas van Leyden, Carracci o. a. -- dels framträder som en själfständig verkningsfull stil. De stora mytologiska och allegoriska bladen öfverträffa de andre nederländske romanisternas arbeten i manieristisk formgifning. Endast utförandet förlänar dem bestående värde. G:s porträttstick utmärkas däremot af psykologisk skärpa och saklig hållning. Nämnas må målaren Frisius son med en stor hund, Dirck Coornhert och själfporträtt. G:s träsnitt äro af en god och kraftig verkan, taflorna däremot föga tilltalande. A. L. R. Golubinnaja kniga [gålubi'n-], ry., "Dufvo-boken", ett af den apokryfiska medeltidslitteraturens märkligaste alster i Ryssland. Se Ryska litteraturen. Goluchovski [gå-]. l. Agenor G., grefve, österrikisk statsman, f. 1812 i Galizien, d. 1875, var 1849--59 guvernör i Galizien och inlade som sådan stora förtjänster om landets utveckling genom rättegångsväsendets omorganisation, skolors anläggande, vägars byggande m. m. Utnämnd till inrikesminister 1859, deltog G. i utfärdandet af Oktoberdiplomet (1860), men måste kort därefter nedlägga sitt ämbete {dec. s. å.) och lämna plats åt Schmerling, hvilkens experiment med helstatsförfattning därefter förmådde den i herrehuset 1861 insatte G. att för en tid lämna politiken. 1866-67 och 1871-75 var han ånyo guvernör i Galizien och verkade därunder ifrigt för det polska elementets öfvermakt öfver tyskar och rutener. 2. Agenor G., den föregåendes son, grefve, österrikisk statsman, f. 1849, inträdde 1872 i diplomatisk tjänst, var 1887-93 envoyé i Bukarest och utnämndes i maj 1895, efter Kalnoky, till österrikisk-ungersk utrikesminister, hvilket ämbete han innehade till okt. 1906, då han nödgades afgå till följd af de häftiga anfall, för hvilka han utsattes från ungerskt håll, där man var missnöjd med hans starkt utpräglade tyskvänlighet och misstänkte honom för att stå bakom angrepp i den utländska pressen på det ungerska regeringspartiets politik. G. verkade som Österrike-Ungerns utrikesminister framgångsrikt för trippelalliansens bevarande och stödde vid flera tillfällen ifrigare än man inom Wiens och Budapests parlamentariska kretsar önskade kejsar Vilhelms politik. I Balkanfrågorna eftersträfvade han under de sista åren af sin ministertid ett förtroligt samförstånd med Ryssland, hvilket l okt. 1903 tog gestalt i det s. k. Mürzstegprogrammet för en internationell "reformaktion" i Macedonien under rysk-österrikisk ledning. V. S--g. Gom (lat. palatum durum), anat., utgör ett slags hvalf, som skiljer munnen från näshålorna. Den bildas af de bägge käkbenens gomdelar och gombenen samt begränsas på sidorna af öfverkäksbenens tandutskott. Gommen klädes af en tjock och fast slemhinna, som baktill öfvergår i gomseglet (se d. o.) samt framtill och åt sidorna sammanhänger med tandköttet. Se äfven Gombågar och Gomlister. R. T--dt. Gomagio [gåma'djå], österrikiskt spärrfäste i Tyrolen vid Stelviovägen. L. W:son M. Gomarister. Se Gomarus. Gomartharts. Se Bursera. Gomarus [gåma-], Frans, nederländsk teolog, f. 1563 i Brügge, d. 1641 i Groningen, blef 1587 predikant i Frankfurt am Main och 1594 teol. professor i Leiden. Där inlät han sig i en häftig strid med sin ämbetsbroder J. Arminius (se Arminianer) om predestinationsläran och fortsatte striden rörande denna sak, äfven sedan han 1614 blifvit teol. professor i Saumur och senare i Groningen. G., hvars anhängare omväxlande kallades gomarister och kontraremonstranter, lyckades med prins Morits' af Oranien bistånd på synoden i Dordrecht (1618-19) få arminianska läran fördömd. 1633 deltog han i revisionsarbetet af den holländska bibelöfversättningen. Hans arbeten utkommo 1645 och 1664. (Hj. H--t.) Gomberg [gå'm-], Moses, amerikansk kemist, f. 1866 i Jelizavetgrad, Ryssland, sedan 1899 professor i organisk kemi vid universitetet Ann Arbor (Michigan), blef i början af 1900-talet bekant genom upptäckten af vissa organiska ämnen, trifenylmetyl och dess derivat, hvilkas märkvärdiga egenskaper han trodde sig kunna förklara genom antagandet af en trevärd kolatom. H. E. Gombert [gå'm-], Nicolaus, nederländsk kontrapunktist, f. i Brügge, blef efter 1537 sannolikt kejserlig kapellmästare i Madrid. Han var en af Josquins mest framstående lärjungar och utmärkte sig framför sina föregångare genom större fyllighet i tonsatsen, i det att han undvek de pauser, som hos dessa ofta förtunnade mångstämmigheten. En stor mängd af hans arbeten finnes i behåll. A. L.* Gomberville [gåbärvi'l], Marin Leroy de, fransk författare, f. 1600, d. 1674, skref historiska romaner (Polexandre, 1633, La Cithérée, 1640-42) i samma stil som Madeleine de Scudérvs