1455 Gombette-Gomlister 1456 Gombette 1. L o i gombette [Iwa7 gåbä't]. Se Burgundisk lag. Gombo-kaffe, bot., ett slags kaffe eller choklad, bestående af de rostade fröna af Abelmoschus escu-lentus. Gombågar (lat. arcus paläti), anat., gomseglets fortsättningar till tungan och svalget, äro två på hvardera sidan af ingången till svalget ställda, i vertikal riktning gående veck, som innehålla hvar sin muskel och vid sväljningen hindra tuggans återgång till munhålan. - I rummet mellan gombågarna ligga på hvardera sidan två hasselnötstora, af-långa körtelmassor, örmandlarna 1. t o n s i 1-1 e r n a. B. T-dt. Gomel, rysk stad. Se Horn el. Gomera [gåmē-], en af Kanarieöarna, skild från Tenerife i ö. genom en 27 km. bred kanal. 374 (enl. somliga 440) kvkm. 15,358 inv. (1900). Ön har branta stränder och består af vulkaniska massor på en grund af grönsten. Dess högsta spets, Alto de Garajonai, är 1,340 m. G. är mycket fruktbart och producerar bl. a. spannmål, dadlar och potatis. Betydlig boskapsskötsel, äfven någon silkesodling. Tonfiskfångsten är mycket gifvande. Hufvudort är San Sebastian på östra kusten. 3,187 inv. (1900) med god hamn. -- 2. (Peñon de Velez de la G.) Spansk ö och presidio (fäste) i Medelhafvet vid Marokkos kust, sedan 1508 tillhörig Spanien. 321 inv. (1900). J. F. N. Gomes [gå'mis], Joäo Battista, portugisisk dramatiker, f. mellan 1770 och 1780, d. 1803, författade bl. a. den nationella tragedien A no-va Castro (spelad 1803, utg. 1806), som väckte ett utomordentligt bifall och än i dag utgör en af portugisernas älsklingstragedier. Gomes de Amorim [gå'mis di amorl'], Francisco, portugisisk skald, f. 1827, d. 1891, kom vid 10 års ålder till Brasilien, men återvände 1846 till Lissabon, där revolutionsåret 1848 inspirerade honom till ypperliga politiska dikter (Garibaldi, A queda de Hungria, A liberdade). Ledaren af den nationellt romantiska rörelsen inom Portugals vitterhet, Almeida-Garrett, som påverkat G:s diktning, tog sig personligen an den unge skalden, som 1859 erhöll en tryggad ställning såsom bibliotekarie vid marinen och dess museum. G:s litterära verksamhet omfattade både skådespel (O cedro vermelho, med ämne från Brasilien, Ghigi, 1852, A prohibicäo, Odio de råga, Aleijões sociaes, Figados de tigre, A viuva, Os incognitos do mundo, A abnegacäo, Os herdeiros do millionario m. fl.), romaner (Os sehagens, 1875, och O remorso vivo, 1876, med brasilianskt sceneri, Muita parra e pouca uva, 1879, sjöskildringen O amor da patria, s. å., As duas fiandeiras) och diktsamlingar (Cantos matutinos, 1858, Ephemeros, 1866) samt den såsom tidsskildring viktiga biografien öfver Almeida-Garrett (1881-84, 3 bd). 1866-70 utkom en samling af G:s verk. - Se C. von Reinhardstöttner, "Aufsätze und abhandlungen" (1887). E-n B. Gomes Leål [gå'mis], Antonio Duarte, portugisisk skald, f. 1848 i Lissabon, förvärfvade sig tidigt ett stort rykte i sitt fädernesland genom schvungfulla, ytterst radikala och "sataniska'7 dikter, hvilka flera gånger ådragit honom fängelsestraff. Bland hans verk kunna nämnas A canalha (1873), Tributo de sangre (s. å.), Claridades do sul (1875), A morte de Herculano (1877), A forne de Camões (1880), A traicäo (1881), O Uereje och 0 renegada (s. å.), A caca da Hy dra (1882), A morte do athleta (1883), O Antichristo (1884), som fortsattes af O processo de Jesus, Poesia d® sciencia, Poesia do extraordinario och Historia de Jesus (1901). Gõmez [gå'meth], Ma x i mö, kubansk frihetshjälte, f. 1833 i San Domingo, tjänade som löjtnant 1 spanska armén i San Domingo under Spaniens herravälde därstädes, emigrerade sedan till Cuba. och slöt sig där till insurgenterna vid det stora upprorets utbrott 1868. G. deltog under detta i en mängd strider, avancerade 1874 till generalmajor i insurgentarmén, flydde efter resningens kuf-vande 1878 och lefde därefter som landtbru-kare först på Jamaica, sedan i San Domingo, Honduras och Förenta staterna, till dess kubanerna 1895 ånyo började sitt oafhängighetskrig. Jämte José Marti och Antonio Maceo blef G. då oafhängighetsrörelsens ledare samt utnämndes snart till öfverbefälhafvare för insurgenthären. Som sådan utkämpade han* många strider i gerillakriget mot spanjorerna under Martinez Campos och efter honom Weyler (se Gu b a, sp. 938-39).. Snabba ströftåg och förhärjande af socker- och tobaksplantagen, för att utarma spanjorerna och tvinga kubanerna att deltaga i resningen, utmärkte hans krigföringsmetod. G. var ganska missnöjd med den amerikanska interventionen, men biträdde till sist våren 1899-amerikanarna vid underhandlingarna om friskarornas hemförlofvande, hvarom han å kubanska arméns, vägnar afslöt en öfverenskommelse med amerikanske militärguvernören general Brooke. Sina sista lef-nadsår tillbragte G. allmänt hedrad, men under ekonomiska bekymmer, i Habana och afled där 1905 samma dag, som kubanska regeringen beviljat honomen hedersgåfva på 100,000 dollars. V. S-g. Gomez [ga'mla], Antonio Carlos, brasiliansk operakompositör, f. 1839 i Campinas (staten Säc> Paulo) af portugisiska föräldrar, d. 1896 som kon-servatoriedirektör i Para, fick på grund af sina två uppförda ungdomsoperor ett resestipendium (1864) och utbildade sig vidare i Milano. Där gjorde han lycka med nyårspjäser samt operorna O Guarany (1870), Sakator Rosa (först i Genua, 1874) och Fosca (1876), som röjde starka intryck från Verdi. Vidare skref han bl. a. operorna Lo schiavo (1889) och Condor (1891) samt hymnen 11 salute del Bresile (1876) och jubileumskörverket Colombo (1892). E. F-t. Gomez de Avellaneda. Se A v e 11 a n e d a 2. Gomlister, anat., benämnas de mer eller mindre tydligt utpräglade, af slemhinnan bildade tvärlister, som till ett antal af 2-4 finnas å främre delen af människans gom. Hos det nyfödda barnet och ho& fostret äro dessa lister både starkare utbildade och flera, så att de bekläda gommen i större utsträckning'