14:59 Gonangie-Goncourt 1460 Edrnond de Goncourt. Gonangie, zool., hos sifonoforer och andra polypdjur organ eller individer, som alstra könsprodukter. Se äfven Graptoliter. A. Hng. Gonave [gåna'v], Ile de la, ö vid västra kusten af ön Haïti i Västindien, 743 kvkm., är hög (760 m.) och skogbevuxen, men saknar vatten och är obebodd. Tillhör republiken Haïti. J. F. N. Goncourt [gåfcör], Edmond och Jules Huot de, bröder, franska skriftställare. Edmond, f. 26 maj 1822 i Nancy, d. 16 juli 1896 i Champ-rosay, och Jules, f. 17 dec. 1830 i Paris, d. 20 juni 1870 i Auteuü, voro söner till en fransk officer. Efter att 1848 ha mist sin moder slöto sig båda bröderna allt närmare tillsammans och lefde så oskiljaktigt förenade, att de under loppet af 22 år endast en gång och då för ett par dagar voro skilda åt. De hade i allt samma tankar, vanor, tycken. Alla sina skrifter författade de gemensamt, och deras samarbete var så intimt, att det är nästan omöjligt att urskilja hvardera broderns andel. I besittning af en liten förmögenhet kunde de ostördt egna sig åt sitt intresse för konst och litteratur. De hade först för afsikt att bli målare och företogo för sin utbildning 1849 en studieresa genom Frankrike till Alger, hvars solbelysta skönhet gjorde \ ett djupt intryck på \ dem. För första gån-\ gen sökte de tolka sina intryck ej blott i linjer och färger, utan äfven i ord. 1850 företogo de en liknande resa till Schweiz och Belgien. Deras samtidigt författade vådeviller och proverb förkastades af teatrarna, hvarför deras verkliga debut utgöres af En 18... (1851), en roman, i Jules Janins kvickhetsjagande kåsörstil, som dock är ett vittnesbörd om deras intresse för nutidslifvet och förmåga att beskrifva. Samtidigt skref vo de kåserier i "L'éclair" och "Paris"; men då ett af dessa grundlöst åtalats för osedligt skrifsätt, drogo de sig ifrån journalistiken, ehuru de frikändes. Åtskilliga af deras tidningsartiklar äro samlade i Salon de 1862 (1852), La lorette (1853), Mystéres des thédtres (s. å.), Une voiture de masques (1856; omtryckt 1876 under titeln: "Quelques créatures de ce temps") och P äg es retrouvées (1886). Deras första banbrytande arbeten äro emellertid studier öfver 1700-talets konst- och kulturhistoria, som, då bröderna började sina forskningar, var alldeles bortglömd och föraktad. De ha äran af dess återuppväckande. Det var framför Jules de Goncourt. allt tidens h vardagshistoria, dess intima lif, icke de stora händelserna eller idéerna, som de sökte återgifva. Kvinnan blef centrum i dessa skildringar, hvilka äro ytterst minutiösa, tablå aflöser tablå, detaljerna trängas, och särskildt de tidigaste arbetena tyngas af alltför mycket fakta. Men just genom denna oändliga mängd af nyanser lyckades de ge en ny och mera lefvande föreställning om denna tid än någon före dem. Baden af dessa deras historiska skildringar, som inledde reaktionen mot romantikens förakt för 1700-talet, började med Histoire de la société francaise pendant la revolution et pendant le directoire (2 bd, 1854-55; flera uppl.), som följdes af Sophie Arnould (1857; flera uppl.), Portraits intimes du dix-huitiéme siécle (s. å.; flera uppl.), Histoire de Marie-Antoinette (1858; flera uppl.), L1 art du dix-huitiéme siécle (12 hftn, 1859-75), som innehåller monografier öfver flera af 1700-talets förnämsta konstnärer och illustrationer af Jules, Les maitresses de Louis XV (2 bd, 1860; sedan omarbetad och delad i tre monografier, "La duchesse de Chåteauroux et ses soeurs", "M:me de Pompadour" och "La du Barry") och La femme au dix-huitiëme siécle (1862; flera uppl.). Af ännu större betydelse blefvo de romaner, som de samtidigt utarbetade, fast .de länge förbisågos af publiken och kritiken. Bröderna G. tillhöra den generation af författare, som efter Balzac sökte komma verkligheten ännu närmare in på lifvet än mästaren, en skola, som efter 1870 fick namnet "naturalismen". Den nya, alldeles individuella form af roman, som bröderna G. skapat, är född af deras historiska betraktelsesätt. Deras romaner hvila alltid på en bred bas af observationer och ha i själfva verket formen af historiska monografier; de äro nästan utan händelser och utan intrig, utgörande en sedeskildring eller en själshistoria, som f ramföres i en serie af dramatiskt utförda taflor och dialoger. Ämnesvalet är äfven nytt och epokgörande: de skildra det moderna lifvet och moderna människor, öfverintelligenta och nervösa konstnärsnaturer som de själfva. I öfverensstämmelse med hela tidens psykologi sökte de öfverallt drifva framställningen ned till det fysiologiska och dröjde därför framför allt vid människans natursida; däraf också deras intresse för rent sjukliga själstillstånd. De iakttogo alla dessa fenomen med en målares skarpa öga och skref vo i en raffinerad, impressionistisk stil, som framför allt lade an på epitetet, men åsidosatte satsbyggnadens regelbundenhet; tvärtom upplöste de den gärna, i det de hopade det ena attributet på det andra. Såsom stilister utgingo de från Gautier. Starka intryck togo de också ej blott af Balzac och 1700-talets romanförfattare, särskildt Diderot, utan äfven af sin vän och samtida tecknaren Gavarni. Gemensamt skrefvo bröderna sex romaner (utom "En 18..."). I Les hommes de lettres (1860; omtryckt under titeln "Charles Demailly" 1868) skildras modernt författarlif och huru en intelligent man går under för en banal och hjärtlös kvinna; Soeur Philoméne (1861; flera uppl.) visar en barmhärtighetssysters tysta strid mellan kärlek och plikt; Renée Mauperin (1863; flera uppl., sv. öfv. 1901 och 1907) ger en ny typ af den unga borgarflickan, som strax imiterades af andra författare; Germinie Lacerteux (1865; flera uppl.), en kriminalstudie, förebild till Zolas "L'assommoir"; Manette Salomon