Gondinet [gådinä´], Edmond, fransk dramatiker, f. 1829 i Laurière (dep. Haute-Vienne), d. 1888 i Neuilly, ingick på ämbetsmannabanan, där han avancerade (1868) till underbyråchef i finansministeriet, men egnade sig från nämnda år uteslutande åt sceniskt författarskap. Han vann sin första stora framgång med den intagande fina verskomedien La cravate blanche (1867; "Den hvita halsduken", 1868). Äfven komedierna Gavaud, Minard et C:ie (1869) och Le plus heureux des trois (1870), hvilken han skref tillsammans med Labiche, gåfvos med bifall. G. försökte sig inom de flesta skådespelets arter, från operan Le roi l´a dit, med musik af L. Delibes (1873; "Kungen har sagt det", 1877) och femaktsdramen Libres! (1874) ända ned till vådeviller och farser för Palais-royal-teatern: Le chef de division (1874), Le homard (s. å.), Le panache (1875, som upplefde mer än 150 föreställningar), Les convictions de papa (1877) m. fl., hvilka räknats till de bästa styckena på nämnda skådebanas spellista. Till hans senare arbeten hörde Les grands enfants (1880; "Stora barn", s. å.), ett inlägg i äktenskapsskillnadsfrågan, och Un parisien (1886; "En parisare", s. å.). Gondokoro l. Ismailia, handelsplats och 1852--58 station för den af Knoblecher ledda katolska missionen bland negerfolket bari, vid högra stranden af Hvita Nilen, 4° 54' 5" n. br. För att göra ett slut på slafhandeln därstädes utsändes engelsmannen Baker pascha 1869 af kediven i Egypten, Ismail, med en expedition, som 1871 formligen annekterade G. och kringliggande landskap. Orten erhöll då namnet Ismailia, befästes och blef säte för en militärpost, hvilken, sedan Nilbädden förskjutit sig och trakten försumpats, 1875 flyttades till Ladó. Jfr S. Baker, "Ismailia" (sv. öfv. 1875). (J. F. N.) Gondol (it. gondola). 1. Skpsb., lätt, flatbottnad båt utan köl, begagnad förnämligast på kanalerna i Venezia. Under 1200--1400-talen var gondolen en liten 12-årad båt, tillhörande större fartyg. Vid slutet af medeltiden fick den nästan uteslutande karaktär af lustbåt och utstyrdes så dyrbart, att senaten i Venezia fann sig föranlåten att fastställa en bestämd gondolmodell, till förekommande af alltför mycken lyx. Från denna modell leder den moderna, svartmålade gondolen sitt ursprung. Den är vanligen 9,3 m. lång, 1,2 m. bred och 0,4 m. hög samt ros med en, högst två åror. Båda ändarna höja sig öfver vattnet, och stäfvarna resa sig till omkr. 1,5 m. i höjd, slutande med en skarp spets. Förstäfven är nästan alltid försedd med en prydnad af blankpoleradt järn i form af en tandad bila (ferro). För passagerare finnas vanligen midt i gondolen tre säten under ett slags kajuta eller tält (coponera). -- 2. Se Luftballong. O. E. G. N.* Gondola [gå'n-], Giovanni, sydslavisk skald. Se Gundulitj, Ivan. Gondolier. Se Gondoljär. Gondoliera [gån-], it., mus., gondoljärsång, barkarol (se d. o.). Gondoljär, Gondolier [gåndåljär], it. gondoliere (af gondol, se d. o.), gondolroddare, båtförare. Gondrecourt [gådrekor], Henri Ange Alfred, grefve de G., fransk romanförfattare, f. 1816, d. 1876 som högste kavalleriinspektör, skref en mängd romaner, af hvilka må nämnas Les derniers Kerven (1844), La marquise de Candeuil (1846), Les péchéz mignons (1847), Un ami diabolique (1848; "En demonisk vän", 1849) och La tour de Dago ("Dagö torn", 1853). Gondul (isl. Gǫndul), en valkyria, som omtalas i eddan. Enligt Eyvind Skáldaspillers "Hákonarmál" utsändes valkyrjorna G. och Skogul (se d. o.) af Oden för att hämta norske konungen Håkan den gode till Valhall. Th. W.* Gondwana, ett område i Deccan. Se Gond. Gondwanalandet. Se Glossopterisfloran. Gone'pteryx rhamni, zool. Se Citronfågeln, Gonfalon [gåfalå'] l. Gonfanon [-nå'], fr,. (samma ord som gonfalone, se d. o.), kyrkfana. Gonfalone [gånfalåne], it. (af fnhty. guntfano, stridsfana), krigsfana, baner, standar, kyrkfana. -- Compagnia del gonfalone [kåmpanji'a) hette ett 1264 i Rom stiftadt sällskap, hvars uppgift var att under påskveckan i Colosseum dramatiskt framställa Kristi lidande. 1539 förbjöd påfven dessa föreställningar. Gonfalonjär, Gonfalonier (it. gonfaloniere, af gonfalone), banerherre, fanbärare, betecknade i äldre tiden en högre, särskildt militär ämbetsman. I Rom fanns sålunda en gonfalonjär för kyrkan (tidigast innehades denna post af de normandiske furstarna i Syd-Italien, senare af medlemmar af huset Anjou, af Cesare Borgia samt huset Farnese) och en för folket, gonfaloniere del popolo (medlemmar af familjerna Cesarini, Pamphili samt slutligen Rezzonico); den siste gonfaloniere del popolo (en Rezzonico) innehade sin värdighet till 1810. I Florens hade hvarje kvarter sin gonfalonjär, och i vissa städer (t. ex. Florens, Lucca, Bologna) fanns en gonfaloniere della giustizia, som antingen var en öfverdomare eller en hög kommunal ämbetsman med exekutiv myndighet. Äfven i Frankrike omtalas ämbetsmän med titeln gonfalonjär; sålunda hade kyrkan S:t Denis sin gonfalonjär. (T. H-r.) Gonggong 1. Tamtam, från Öst-Asien härstammande slaginstrument af brons i form af en rund plåt med uppvikna kanter och på midten starkt konkav. Det slås med en läderbeklädd klubba.