1479 Gordon 1480 tillhörande en yngre ättegren, som härstammade från en son till den l :e markisen af lluntly. En son till den 2 :e earlen af Huntly blef genom gifte earl af S u t h e r l a n d: då denna ättegren utgick på manssidan, öfverfördes titeln genom gifte till släkten L e v e s o n - G o w e r (se d. o.), hvars huf-vudman 1833 blef hertig af Sutherland. Ej nöjaktigt utredd är släktskapen mellan ättens hufvudgren (Huntly-grenen) och Aberdeen-grenen, hvars förste kände medlem är Patrick G., som 1445 stupade vid Arbroath. Dess hufvudmän fingo sedan titlarna lord H a d d o och (1682) earl af Aberdeen; ättegrenen fortlefver ännu. - Bland äldre genealogiska, ej i allo tillförlitliga arbeten om släkten märkas sir Robert Gordon. "Genealogical history of the earldom of Sutherland" (fr. 1600-talet, tr. 1813) och W. Gordon, "House of Gordon" (2 bd, 1726-27). 1. George G., 2:e earl af Huntly, d. 1502 1. 1503, var 1498-1501 skotsk lordkansler. Han var 1459-71 gift med konung Jakob I :s dotter Annabella, men deras äktenskap upplöstes på grund af för nära släktskap dem emellan; hans dotter, lady Catherine G. (d. 1537) blef 1496 gift med den engelske pretendenten Perkin Warbeck, men skildes från honom, då hans bedrägeri af-slöjades. 2. Alexander G., 3:e earl af Huntly, d. 1524, inlade stor förtjänst om Hebridernas slutliga underkufvande 1504, ledde förtruppen i slaget vid Flodden (9 sept. 1513) och var en af de få skotska ädlingar, som där kommo undan med lifvet; han satt sedan i regentskapsrådet under Jakob V :s minderårighet. 3. George G., 4:e earl af Huntly, den föregåendes sonson, f. 1514, d. 1562, inkallades i rådet 1535 och blef 1546 kardinal Beatons efterträdare som kansler, tillfångatogs 1547 af engelske protektorn Somerset vid Pinkie och arbetade efter frigifvandet 1548 en tid för Englands intressen. På grund af sitt godtycke som styresman öfver de nordliga provinserna föll den mäktige mannen 1554 i onåd hos änkedrottningen-regentinnan Maria af Guise; hans däraf föranledda affall från det katolska partiet (1560) bröt dettas makt. G. lyckades dock ej vinna åsyftadt inflytande öfver den unga drottningen, Maria Stuart, vid hennes ankomst till Skottland 1561, utan hennes halfbror, earlen af Moray, blef i stället den egentligen styrande. G. sökte då bortföra drottningen under hennes resa till Aberdeen för att sedan förmäla henne med sin son, sir John G., men hans lilla skara slogs tillbaka af drottningens följe vid Corrichie (5 nov. 1562), hvarvid G. fick sin bane. Sonen afrättades i Aberdeen 6 nov., och drottningen var tillstädes vid afrätt-ningen för att vederlägga ryktena om, att hon besvarat hans kärlek. 4. George G., 5:e earl af Huntly, den föregåendes son, d. 1576, dömdes till döden efter öfverrumplingen vid Corrichie (se G. 3), satt i fängelse till 1565 och förband sig efter frigifningen med Bothwell, som 1566 äktade hans syster. De samverkade vid mordet på Darnley, och G. lät upplösa Bothwells äktenskap med systern samt var ett af vittnena vid vigseln mellan denne och Maria Stuart; till belöning återfick han 1567 gods och titel. G. stred sedan för drottningens sak till våren 1569, men försonades i Perth 1572 jämte sin svärfar James Hamilton, hertig af Chåtellerault, med re-genten Moray. 5. George G.. 6:e earl och l:e markis af Huntly, den föregåendes son, f. 1562, d. 1636, var från 1583 hufvudmän för det katolska partiet i Skottland och bedref med detta och konungen af Spanien idkeliga stämplingar för protestantismens utrotande i Skottland. Han slog 1594 en kunglig här under Argyll, men måste 1595 fly ur landet; återkommen 1596, upptogs han följande år högtidligen i det presbyterianska kyrkosamfundet och blef 1599 utnämnd till markis och styresman öfver de norra provinserna. Denna befattning fråntogs honom 1630 af Karl I, då den med få afbrott innehafts i släkten i 160 år. 6. George G., 2:e markis af Huntly, den föregåendes son, använde under inbördeskriget sitt stora inflytande i norra Skottland till Karl I :s förmån och stred 1639 mot Montrose, som då anförde covenant-partiets här, samt från 1644 mot den strängt presbyterianske Argyll. Gammal ovilja mot Montrose gjorde, att G. ej verksamt understödde dennes fälttåg för den kungliga saken 1644 -45. Själf blef han 1647 besegrad af David Leslie, tillfångatogs och afrättades, på parlamentets befallning, i Edinburgh 22 mars 1649. 7. George G., l:e earl af Aberdeen, f. 1637, d. 1720, var son till den 1644 afrättade rojalisten sir John G., blef 1681 president i Skottlands högsta domstol och 1682 kansler samt earl af Aberdeen. Hans stränga kyrkopolitik mot nonkonformisterna tillfredsställde dock ej hofvet, hvarför han afskedades 1684. Efter Stuartarnas fall lämnade G. det politiska lifvet. 8. G e o r g e G., 4:e markis af Huntly och l:e hertig af G., sonson till G. 6, f. 1643, d. 1716, upphöjdes 1684 af Karl II till hertig, blef trots sin katolska tro af Jakob II utsedd till befälhafvare på slottet i Edinburgh (1686) och belägrades där af konung Yilhelms anhängare mars-juni 1689. Sedermera blef G. ofta för kortare tid inspärrad för jakobitiska stämplingar. 9. Lord George G., den föregåendes sonsons son, f. 1751, d. 1793, är bekant genom sin till vansinne gränsande excentricitet och sin agitatorsverksamhet vid "no-popery-upploppet" 1780. Han tjänade några år vid flottan och var 1774-81 parlamentsledamot. Då parlamentet 1778 antagit en bill, som gaf katolikerna större fri- och rättigheter, stiftade G. 1779 en protestantisk förening, som skulle verka för lagens upphäfvande. Som föreningens president holl hän 29 maj 1780 ett af tusentals personer besökt massmöte och framlämnade i underhuset å dess vägnar en petition om lagens afskaffande, medan hans anhängare hotfullt flockade sig i korridorerna. Jäsningen i London växte dag för dag, katolska kapell förstördes, 6 juni hotade pöbeln parlamentet, men förmåddes af G. att aftåga, hvarpå den brände Newgate-fängelset och befriade fångarna äfven i andra fängelser. G. hade redan 5 juni förgäfves manat till lugn, men förmådde ej längre behärska de krafter han lössläppt. 8 juni kufvades upploppet af regeringens trupper, G. häktades och anklagades för högförräderi, men blef i febr. 1781 frikänd. 1786 uppträdde han till försvar för Cagliostro och smädade därvid franska drottningen; för detta och