1481 Gordon 1482 för ett våldsamt anfall på rättskipningen och fängelseförvaltningen i England blef han 1787 dömd till 5 års fängelse. Han hade då - efter några närmanden till kväkarne - öfvergått till judendomen och i fängelset, där han för öfrigt holl täta middagar och baler, iakttog han noga sin nya religions sedvänjor. Enär G. efter strafftidens utgång ej kunde ställa borgen för godt framtida uppförande, stannade han i Newgate-fängelset och afled där. G. och 1780 års upplopp skildras i Dickens' "Barnaby Rudge"; en d :r Watson utgaf 1795 en panegyrisk biografi öfver honom. - G:s broder, Alexander G., 4:e hertig af G., f. 1745, d. 1827, var sin tids kanske rikaste jorddrott. Hans gemål, Jane G., f. Maxwell, f. omkr. 1749, d. 1812, var förtrogen väninna till William Pitt och 1787-1801 medelpunkten i torypartiets lysande societetslif. 10. George G., 5:e hertig af G., den föregåendes brorson och son till Alexander G. (se ofvan), f. 1770, d. 1836, förde till faderns död 1827 titeln markis af Huntly, uppsatte det berömda regementet Gordon highlanders, hvars öfverste han blef 1796, och avancerade i armén 1819 till general. Med honom utdog ättens hertigliga gren. 11. George Hamilton G., 4:e eail af Aberdeen, ättling till G. 7, brittisk premiärminister. Se Aberdeen. 12. John Campbell Hamilton G., 7:e earl af Aberdeen, den föregåendes sonson, statsman. Se Aberdeen. Han blef i dec. 1905 medlem af Campbell-Bannermanns ministär och har sedan dess varit lordlöjtnant på Irland. V. S-g. Gordon [gå'dn], Patrick, skotsk militär och kulturskildrare, f. 1635, d. 1699, uppges ha varit aflägse besläktad med Aberdeengrenen af den högadliga skotska ätten G. Han var son af en fattig laird, gaf sig 1651 ut i världen, studerade ett par år vid jesuitkollegiet i Braunsberg och deltog än på svensk, än på polsk sida i fälttåget 1655-60 och trädde därpå i rysk tjänst, där han avancerade till general (1688). Han tillbragte många år i Lill-Ryssland, deltog i tsar Peters expedition till Hvita hafvet (1694), utmärkte sig i fejderna mot Turkiet, särskildt vid intagandet af Azov (1697) och bidrog under bojaren Sjeins befäl kraftigt till undertryckande af strjeltsernas resning 1698. G., som stod högt i tsar Peters gunst, omorganiserade jämte sin vän Le Fort ryska armén. Hans efterlämnade dagbok, skrifven på engelska och innehållande högst värdefulla bidrag till Rysslands dåtida historia på grund af författarens objektiva stil och sakrika erfarenhet, utkom i förkortad, tysk öfv. (af furst Obolenskij och Posselt) jämte tillägg af 112 bref från åren 1684-98 under titeln Tagebuch des generalen Patrick Gordon (3 bd, 1849-52) och i fullständig, rysk öfv. 1892; några utdrag ur originaltexten utgåfvos 1859 af J. Robertson. Jfr A. Brückner, "Patrick Gordon" (i "Beiträge zur kultur-geschichte Russlands im XVII. jahrh.") A-d J. Gordon |>å'dn], sir John Watson, skotsk målare, f. 1790, d. 1864 såsom president för konstakademien i Edinburgh, var på sin tid Skottlands mest anlitade porträttmålare. Hans porträtt äro svaga i färgen, men uttrycksfulla (de manliga lyckades honom bäst). Gordon [gå'dn], Adam Lin ds a y, australisk skald, f. 1833, d. 1870 genom själfmord, lefde ett oregelbundet och skiftande lif, var särskildt bekant som framstående ryttare. G:s diktsamlingar, Sea-spray and smoke-drijt (1867); Ashtaroth (s. å.) och Bush ballads and galloping rhymes (1870), blefvo högst populära tack vare G:s hänförelse för hästar och ridning, den stormande kraften och det byronska draget i hans ballader och visor. Hans samlade dikter (1880) ha gått ut i många uppl. Se biogr, af J. H. Eoss (2:a uppl. 1902). Gordon [gå'dn], Charles George (kallad Chinese Gordon l. Gordon pascha), engelsk general, f. 28 jan. 1833 i Woolwich, deltog 1855--56 som löjtnant i Krimkriget, biträdde 1856--57 vid gränskommissionerna i Bessarabien och Armenien och utförde 1858 åter ett liknande uppdrag i sistnämnda land, var 1860 med i det fransk-engelska kriget mot Kina och tillhörde de trupper, som efter dess slut kvarstannade i landet; till major befordrades han 1862. I mars 1863 öfvertog han befälet öfver den lilla armén -- af kineserna kallad den "alltid segrande" -- som af Shanghai-köpmännen utrustats till bekämpande af det farliga taiping-upproret (se Kina, historia), och genom en rad af lysande bedrifter 1863--64 lyckades han göra slut på det långvariga och ohyggliga inbördeskriget. Utan att draga någon materiell fördel af kinesernas tacksamhet återvände han till England, i hvars armé han 1864 blifvit öfverstelöjtnant, och tillbragte åren 1865--71 på en jämförelsevis oansenlig post som fortifikationsofficer i Gravesend, därjämte upptagen af en omfattande filantropisk verksamhet. 1871 utsågs han till brittisk medlem af den internationella kommissionen i Galațĭ för Sulinasjöfarten och utnämndes 1872 till öfverste. 1874 begaf han sig till Egypten och öfvertog posten som guvernör öfver dess Ekvatorialprovinser, där han fann ett rikt fält för sitt människovänliga verksamhetsbegär. Då han sag sig hämmad i sin kamp mot slafhandeln, nedlade han i slutet af 1876 sitt ämbete, men återvände i början af 1877 som generalguvernör öfver Sudan, Dar-Fur och Ekvatorialprovinserna och utvecklade under de följande åren en rastlös verksamhet till undertryckande af slafhandeln och till landets höjande genom förvaltningens och kommunikationsväsendets förbättring. Han afgick 1879, återvände till England 1880, gjorde s. å. ett misslyckadt experiment som den nye indiske vice-konungen lord Ripons privatsekreterare, kallades samtidigt med sin af gång från denna post till Kina, där han gjorde sitt inflytande gällande för en fredlig lösning af konflikten med Ryssland, och återkom till England före årets slut. 1881--82 förde han befälet öfver ingenjörtrupperna på Mauritius, befordrades 1882 till generalmajor -- slutpunkten i hans militära karriär -- och företog s. å., för att utjämna stridigheterna i Basutolandet, en mission till Syd-Afrika, hvilken emellertid på grund af de därvarande myndigheternas hållning vållade honom