starkt framåtskjutande; dock framträder detta drag ej hos ungen, utan först hos äldre individer, hvarför gorillaungens kranium mera liknar människans (se fig. 1 och 2).

Fig. 1. Hufvudskål af gammal gorillahanne.

Fig. 2. Hufvudskål af gorillaunge.

Tänderna äro kraftigt utvecklade, och hörntänderna hos hannen bilda starka betar. Den som tuggmuskel viktiga tinningsmuskeln

Fig. 3. Gorilla, gammal hanne med unge.

sträcker sig långt upp på hjässan och har hos den gamle hannen gifvit anledning till utbildande af en stor hjässkam (crista sagittalis) å kraniet. Näsan är plattryckt, med vida näsborrar; öronen äro små. Ansiktet och öronen äro liksom händernas och fötternas undersida nakna och af skiffersvart färg, öfriga delar af kroppen täckas af en mer eller mindre tät, något stripig hårbeklädnad, som till färgen är gråaktig med rödbrun inblandning. Armarna äro i förhållande till de bakre extremiteterna kraftigt utvecklade, händer och fötter stora, med såväl fingrarnas som tårnas första falanger förenade med hudveck. Både stortån och tummen äro motsättliga. -- Då gorillan går på alla fyra, stöder den på hela fotsulan, men på den knutna handens knogar, som därför äro försedda med hårda valkar. Dock går den med lätthet utan användande af främre extremiteterna. Gorillan tillhör det ekvatoriala Väst-Afrika, skogsområden i Kamerun, Gabun och Kongostaten; österut lär den finnas ända till gränsområdet mot tyska Öst-Afrika. Den uppehåller sig med förkärlek i de mest otillgängliga skogarnas skymning, hvarför vår kunskap om dess lefnadssätt och vanor är ytterst knapphändig och uppgifterna hvarandra motsägande. Gorillan för ett kringströfvande, man kunde nästan säga nomadiserande lefnadssätt. Den förekommer dels enstaka, dels i mindre sällskap under ledning af någon gammal hanne, som vakar öfver allas säkerhet. För natten redes uppe i träden på omkr. 5 m. höjd ett näste af trädgrenar, i hvilket honan och ungarna hvila, under det den gamle hannen sofver sittande på marken vid trädets fot. Stundom finnas i truppen flera fullvuxna individer af såväl han- som honkön, i andra fall är den gamle åtföljd endast af en hona med ungar. Huruvida man i förra fallet har att göra med en trupp på flera familjer eller om den gamle hannen lefver i polygami, är oafgjordt. Möjligen uppträder hos gorillan monogami omväxlande med polygami, men i bägge fallen med beständiga äktenskap. -- Åsikterna äro delade, huruvida gorillan, utan att vara retad eller sårad, anfaller människan; i regel tyckes den dock gå ur vägen för henne. I hvarje fall måste den betraktas som en högst allvarlig motståndare, ehuru åtskilliga berättelser om dess farlighet äro öfverdrifna. I allmänhet anfaller den gående på alla fyra eller hoppande. Vid anfallet tyckes den dock stundom resa sig och krossa sin motståndare genom omfamning med de starka armarna. Eljest äro hörntänderna anfallsvapnet. Stundom skall gorillan anfalla från ett bakhåll. Att den röfvar kvinnor och barn, lär vara endast en myt. ”Gorillor” omtalas redan af antikens författare. I sin beskrifning (”Periplus Hannonis”) öfver en i Kartago omkr. 500 f. Kr. utrustad expedition till Afrikas västkust i syfte att anlägga kolonier omtalar befälhafvaren, Hanno, sammanträffandet med människoliknande varelser. ”Flertalet var kvinnor med hårig kropp, och tolkarna kallade dem gorillor. Männen kunde vi icke få fatt, då vi förföljde dem; de undkommo oss lätt, emedan de klättrade öfver afgrunder och försvarade sig med klippstycken. Vi infångade tre kvinnor, men vi kunde ej föra dem med oss, ty de betos och klöstes. Därför måste vi döda dem; vi flådde dem och skickade skinnen till Kartago.” Ehuru det är mest sannolikt, att det varit schimpanser, som kartagerna träffat på, blef likväl namnet gorilla sedermera användt för den största