af de människolika aporna, då denna upptäcktes 1846, af amerikanske missionären Wilson. Den förste europé, som fick tillfälle att i naturen iakttaga och skjuta en gorilla, var von Koppenfels 1874. Till Europa öfverfördes den första lefvande gorillan redan 1861, men förevisades som schimpans i England. Stort uppseende väckte en ung gorilla, som 1876 kom till akvariet i Berlin och lefde där i öfver 16 månader. Ett tiotal gorillor har sedermera förevisats i olika zoologiska trädgårdar. De ha i allmänhet varit ungar, som dött efter högst ett år. Ett lysande undantag bildar en hona, som vid 4 års ålder kom till zoologiska trädgården i Breslau och lefde där 7 år. Hos henne inträffade tandömsningen vid 8 års ålder. Hon lefde mest på vegetarisk diet, under det andra fångna gorillor visa sig sätta värde på animalisk kost. Till lynnet tyckes hon ha varit flegmatisk. -- På sista tiden har gorillan uppdelats på flera arter, med olika utbredning, men det synes mer än sannolikt, att man här snarare har att göra med lokala raser. G. G. Gorinchem [chå'r-] l. Gorkum, befäst stad i nederländska prov. Syd-Holland, vid Linges inflöde i Merwede. 11,987 inv. (1900). God hamn. Arsenal, gymnasium, skeppsbygge, tillverkning af tåg, socker och tobak. Handel med landtmannaprodukter och fisk. (J. F. N.) Gorizia [gåri'tsia], it. Se Görz. Gorjiu [gårʃō], distrikt i Rumänien (Valakiet), genomflutet af öfre Jiulŭ, en biflod till Donau. 4,698 kvkm. 171,300 inv. (1900). Hufvudstad är Tîrgu-Jiului. Gorkha (Gorkhali). Se Gurkha. Gorki, kretshufvudstad i ryska guvern. Mohilev, vid Pronja, 32 km. från järnvägen Warschau--Moskva. 6,730 inv. (1897). J. F. N.

Gorkij, Maksim, egentligen Aleksej Maksimovitj Pjesjkov, känd under författarnamnet Maksim Gorkij, rysk författare, f. 14 (27) mars 1868 (eller 1869), son af en handtverkare i Nizjnij-Novgorod, förlorade tidigt sina föräldrar, fick en högst knapphändig skolundervisning och måste redan i barnaåren söka sitt uppehälle som lärpojke i diverse yrken. Efter att ha gjort ett, naturligtvis fåfängt, försök att få studera vid Kazans universitet sökte han beröfva sig lifvet, men misslyckades. Han uppmärksammades af en litterärt intresserad advokat i Nizjnij-Novgorod, A. J. Lanin, och tjänstgjorde en liten tid på hans kansli såsom skrifvare, men drefs af inre lust åter ut på ströftåg, bl. a. ända till Kaukasien, där han i Tiflis-tidningen "Kavkaz" offentliggjorde sin första berättelse, Makar Tjudra (1892). Året därpå knöt han bekantskap med den framstående författaren Vladimir Korolenko och blef medarbetare i dennes tidskrift "Russkoje bogatstvo", som 1894 publicerade den uppskakande bondenovellen Tjelkasj. Därmed blef G. nästan världsbekant och har sedan ernått en så oerhörd popularitet, att ett af den nyktra kritiken framkalladt bakslag förr eller senare måste inträda. Sina berättelser, romaner och dramer har G. utgifvit i många upplagor af samlingsverket "Znanie", hvari många af det "unga" Rysslands skönlitterära krafter medverka. Hänsynslösheten i G:s lif och diktning gaf honom också en framskjuten socialpolitisk roll, ehuru han räknat sig hvarken till det ena eller andra partiet och under senaste tiden stått tämligen isolerad. 1902 valdes han till hedersledamot af Ryska vetenskapsakademien, men detta erkännande från akademiens sida vann ej kejserlig bekräftelse. Vid flera tillfällen har G. varit utsatt för förföljelser från polismyndigheternas sida och var en tid internerad i Riga. För sitt bröstlidande måste han flera vintrar vistas på Krim. 1906 företog han en sensationellt uppmärksammad resa till Förenta staterna, hvarifrån han hämtade stoff till åtskilliga, tämligen naivt dilettantiska reseskisser, V'Amerikje. På återvägen skildrade han (1906) sina intryck från Frankrike i några utkast. F. n. vistas G. i Italien, närmast af hälsoskäl, men ock af politiska hänsyn. -- G:s litterära styrka ligger i novelletten, där han stundom blir mästerlig, särskildt i att på grundvalen af egen och andra vagabonders lifserfarenhet med galghumor skildra scener ur "barfotingarnas värld" och "fördettingar". Dessa ämnen voro visserligen alls icke obekanta i den ryska vitterheten före G:s tid, men G. har individualiserat dessa typer efter sin egen smak och i revolutionärt syfte gjort dem till språkrör för sina naiva, af Nietzsche och andra moderna tänkare omedvetet påverkade föreställningar om samhälle, moral, plikt o. s. v. -- allt i strid mot det traditionella och konventionella. Några af dessa typer, t. ex. kocken Konovalov, "Pilgrimen" och skoflickaren Orlov, torde komma att räknas till den ryska vitterhetens klassiska figurer vid sidan af Gogols lustiga skälmar. G:s försök som allegorisk diktare och social tänkare äro däremot konstnärligt sedt betydligt svagare och mindre originella; hans författarskap öfver hufvud har på senare tiden afgjordt mattats och förflackats. Hans stil är förträfflig och hans lyriska naturmålning stundom beundransvärd. Endast en gång, i den allegoriska revolutionsdikten om "Falken", har han användt versformen. -- Hans båda romaner, Foma Gordjejev (1901; sv. öfv. 1902) och Troje (1902; "Tre människor", s. å.), gissla den kälkborgerliga skenheligheten i småstadslifvet och innehålla detaljer af gripande verkan, men lida af uppenbara brister i den konstnärliga kompositionen. Samma anmärkning gäller G:s sceniska arbeten: Mjestjane ("Småborgare") och Na dnje ("På bottnen" 1903; "Natthärbärget", s. å.), båda från början af 1900-talet, Datjniki (Sommargästerna) 1905, Djeti solntsa (Solens barn) 1905, Varvary (Barbarer) 1906 och Vragi (Fienderna) s. å. Det är mestadels intressanta interiörer ur det nutida ryska småstadslifvet, med ledig, ofta satiriskt kvick dialog och med åtskilliga från novellerna välbekanta typer, men de sakna enhetlig handling och dramatiska konflikter i djupare mening. De båda förstnämnda dramerna ha med stor yttre framgång spelats på många skådebanor i Europa, äfven i Stockholm och i svenska landsorten. -- Den europeiska tidskriftslitteraturen om G. är ofantligt rik, men en uttömmande biografi och studie om honom saknas ännu. Det utförligaste,