Central- och Nord-Amerikas samt Mexicos etnografi har H. publicerat ett antal afh., förnämligast i utländska tidskrifter. H. utnämndes 1908 till professor och intendent vid riksmuseets etnografiska afdelning. 1. o. 3. (T. K.) 2. T. K. Hartman. 1. Viktor Laurentius H., skådespelare, f. 30 dec. 1839 i Stockholm, d. där 15 juni 1898, ingick 1856 vid k. teaterns elevskola och blef 1861 skådespelare (1866 premiäraktör) vid samma teater, till hvars mest använda konstnärer han länge hörde. Sin största styrka ådagalade han i framställningen af glada, friska, litet lättsinniga ungdomar med hjärtat på rätta stället, såsom Henry Potey i "De onyttige" samt titelrollen i "Don Cesar de Bazano", Armand i "Volontären", Paddy i "Richard Sheridan" och Georges i "Hedern och penningen". Bland hans öfriga roller märkas Carlo van der Nooth i "Allt för fosterlandet", Gérald i "Rolands dotter", titelrollerna i "Ferréol" och "Ambrosius" samt Madinier i "Fruarna Montambrèche". 2. Ellen H., den föregåendes hustru, skådespelerska. Se Hedlund, E. Hartmann, Jakob von, friherre, bajersk militär, f. 1795, d. 1873, avancerade 1849 till generalmajor och brigadchef och 1861 till generallöjtnant och divisionschef. H. deltog med heder i 1866 års krig, utnämndes 1869 till general och anförde andra bajerska armékåren i kriget 1870—71. Hans förnämsta bedrift under detta krig var intagandet af platån vid Châtillon (19 nov. 1870), som behärskade Paris' sydfront. 1871 erhöll H. ärftlig friherrevärdighet. <img l>

Hartmann. 1. Johan Peter Emilius H., dansk tonsättare, f. 14 maj 1805 i Köpenhamn, d. där 10 mars 1900. Fadern, August H., var organist och farfadern, Johann H. (från Schlesien, f. 1726, d. 1793, kompositör af Ewalds sångspel "Balders död" och "Fiskerne"), kapellmästare i nämnda stad. Redan vid 19 års ålder blef H. sin faders biträde som organist vid Garnisonskirken. Vid 20 års ålder uppträdde han som kompositör af en kantat, hvarigenom han genast ställdes i de lofvande konstnärernas led. H., som blifvit student 1822, tog juridisk examen 1828 och blef s. å. sekreterare vid borgarbeväpningen (hvilken syssla han innehade till 1870). För sin musikaliska utbildning begaf sig H. 1836 till Tyskland, Österrike och Frankrike samt rönte där uppmuntran af flera berömda kompositörer. I Kassel besökte han Spohr, hvars inflytande märkes i hans tidigare verk och hvilken han tillegnade en Symfoni i g moll. Hans första operor, Ravnen (1832) och Korsarerne (1835), voro ock påverkade af den tyska romantiken. Redan 1836 valdes H. till medlem af styrelsen för Musikföreningen i Köpenhamn, blef 1839 dess förman, 1843 organist i Vor Frue kirke och 1867 "medbestyrer" samt lärare i teori och orgelspel vid Köpenhamns nya konservatorium, hvarjämte han stod i spetsen för studentsångföreningen från 1843. Han fick professors titel 1849 och blef 1874 hedersdoktor vid universitetet. — H., som väsentligen var autodidakt, hör till Danmarks mest nationella kompositörer. Om redan Weyse och Kuhlau i någon mån närmade sig den danska folkvisan, men blott genom att med en viss försiktighet kopiera densamma, så utgöres däremot en väsentlig sida i H:s — liksom i hans måg N. W. Gades — geni af en fullkomligt själfständig reproduktion af folkvisans ton och anda. Närmast var det medeltidens folkton, som anslog honom och sökte sig ett uttryck bl. a. i de dramatiska alstren Syvsoverdag (1840), Undine (1842) och framför allt Liden Kirsten (1846), en af Danmarks populäraste operor. Samma riktning ger sig till känna äfven i baletten Et folkesagn (1854), idyllen En sommerdag (s. å.) och den ungdomsfriska Foraarssang (1871) samt en mängd härliga studentsånger. Men medeltiden bildar för H. blott en brygga öfver till den fornnordiska andan, och hans egentliga originalitet ligger i hans försök att inom tonernas ideala värld återkalla denna till lif. De förnämsta stegen på denna väg äro musiken till Öhlenschlägers Guldhornene (1832), Olaf den hellige (1838) och Hakon jarl (1844 och 1857), vidare till Bournonvilles balletter Valkyrien (1861) och Thrymskviden (1868) samt till körverket Völvens spaadom (1872), hvilket anses som höjdpunkten i denna riktning, och till Öhlenschlägers Yrsa (1883). I H:s konstnärslynne ingå ett lättare och ett tyngre element. Utan de lätta dansmelodierna hade han ej kunnat knyta en så trofast förbindelse med baletten, en konstform, som i Danmark måste tillerkännas en nationell betydelse, hur mycket det än stöter en främling att se nordens gudar dansande. Det tyngre elementet åter yttrar sig som en gigantisk mystik, som lossar formens band och däruti stundom kommer Richard Wagner nära, ehuru med full själfständighet. Stor innerlighet, friskhet i konceptionen och motivisk kraft utmärka H:s tondiktning. Denna blef med åren allt gedignare i formen och alltmer fördjupadt nationell. H. skref vidare diverse skådespelsmusik, orgelkompositioner, kammarmusik, flera uvertyrer, symfonier, sorgkantater öfver danska konungar och snillen, sorgmarschen till Thorvaldsens likbegängelse 1844, kantater till studentföreningsbyggnadens invigning 1863 samt till Köpenhamns universitets jubelfest 1879 och en mängd andra festtillfällen (nästan all denna tillfällighetsmusik förstod han att göra ovanligt kärnfull och rik på stämning), det stora körverket Dryadens bryllup (1858), körstyckena I Provence (1869), Davids 115:e salme (1871), Foran sydens kloster (1872), Luther paa Wartburg (1884) och Hellige tre kongers kvad (1894), många a-cappella-körer för blandade röster, ett 90-tal psalmer och andliga visor, ofta af stor skönhet, stilren liturgisk musik, den glödande sångcykeln Sulamith og Salomon (1854), pianosaker (tillsammans 4 bd) o. s. v. Ännu vid 94 års ålder komponerade H. och skötte sin organistbefattning. Hans nobla, flärdfria och varmhjärtade personlighet var högt uppburen af hela nationen. En staty öfver honom, modellerad af Saabye, af täcktes 1905 i Köpenhamn. Hans första hustru, Emma H., född Zinn (d. 1851), komponerade under sign. Fr. Palmer särdeles fina romanser. Jfr Thrane, "Danske komponister" (1875), W. Behrend, "J.